SARTS No More...

Hej,

Nu är det dags för även mig att säga hejdå. SARTS var och är ett gemensamt projekt mellan Rikard och mig. Och vi har gemensamt fattat beslutet att låta SARTS:s blogg vara. Som framgår av Rikards inlägg är hans belut helt slutgiltigt medan jag kan tänka mig att skriva något då och då om jag känner för det. Detta ska inte tas som om att SARTS kommer att fortsätta utan snarare som en utdragen död.

Min motivation till att lämna skeppet är att SARTS inte längre är vad det från början var menat att vara. Tanken med SARTS var att det skulle vara en opretentiös plats för mig och Rikard att ventilera våra åsikter och prata om sådant vi tyckte var intressant. På senare tid har diskussionerna blivit lite för allvarliga och i o m fokuseringen på debatten om Krisen fick SARTS en drivande roll som från början inte var meningen. Detta innebär så klart press på både mig och Rikard som är svår att skaka av sig. Personligen började jag ta avstånd från SARTS redan förra våren/sommaren men det är inte förrän nu som jag eller Rikard formulerat våra tankar och känslor kring SARTS.

Jag vill tacka alla som medverkat till att göra SARTS vad det var/är (trots att det inte var det vi ville) och kanske SARTS död bidrar till att någon annan vill axla den mantel vi kastat av oss.


På återseende

Karl Nyberg

Slut för mig

Jag måste prioritera. Att blogga här på SARTS har på många sätt varit fantastiskt roligt och stimulerande. Inte minst på grund av allt engegemang utifrån. Framförallt är jag så glad över att få ha jobbat med Kalle. Men när något tar mer än vad det ger då finns det ingen anledning att fortsätta. Jag har några grejer som är viktare för mig än SARTS och jag måste lägga all kraft på det nu - jag måste helt enkelt göra vad som funkar bäst för mig. SARTS har varit en tids- och energikrävande hobby och jag måste sluta.

SARTS har varit en skola, jag har lärt mig massor, fått kontakt med roliga människor och gjort intervjuer jag velat göra. Men nu är det stopp. Det har pockat på under en tid, men när det är nog är det nog. Nu måste jag skala av - sikta in mig på vad jag vill - gå vidare.

Tack för mig!

Kalle kommer fortsätta lägga in texter då och då.

Min favoritblogg Diagnos.dk la för en tid sedan ned och med dem som inspirationskälla har jag valt att ha kvar de poster jag fortfarande idag känner mig nöjd med, eller som bara känns roliga. Alla intervjuer är kvar + alla gästspel + några texter. Och såklart Kalles texter!

Kalle - vi ses för NHL snart igen!




PS del 1: Jag kommer bara ha kvar intervjuerna + gästspelen!

PS del 2: TACK vi ses - läs mina kommande reportage i Konstperspektiv om Arthur Danto & Sune Nordgren.

Schottenius kritik får kritik

I förra veckan tog Johan Sjöberg kontakt med mig, han presenterade i ett mail en insändare som han skickat till Dagens Nyheter, men som inte togs in. Insändaren gällde Maria Schottenius kommentar med rubriken ”DN:s kulturchef: Varför hatar moderaterna kultur” till moderaternas kulturbudgetproposition för Stockholm. Schottenius kommentar som publicerades i DN kan läsas här. Ett sammandrag av propositionen kan läsas här.

Även om Sjöbergs insändare inte togs in fick han svar från Schottenius. Både Sjöbergs ej publicerade insändare plus Schottenius email-svar publicerar vi nu på SARTS. Schottenius är tillfrågad och med på noterna. Maria Schottenius är kulturchef på DN.

Rikard Ekholm

-----

Johan Sjöbergs insändare:

”DN:s kulturchef Maria Schottenius frågar sig varför moderaterna hatar kultur
(DN 21/10). Detta påstådda hat mot kulturen manifesteras enligt Schottenius
i att moderaterna i Stockholm vill minska kulturstödet som idag uppgår till
en miljard kronor. Schottenius frågar sig om ”det inte är värt pengarna att
få en stad där människor utvecklas?”.

Man måste fråga sig om DN:s kulturchef helt saknar kontakt med verkligheten?
Tror hon verkligen att människors utveckling är avhängig
kultursubventionernas storlek? Människan har uttryckt sig kulturellt sedan
civilisationens begynnelse och kulturen kommer även att överleva utan dagens
enorma subventioner. Vad kultursubventioner oftast handlar om är
kulturelitisternas behov av att genom skattemedel säkra utbudet av den
kultur de själva anser är bra. Mycket av denna kultur överlever inte utan
subventioner eftersom den inte väcker något större engagemang bortom
kulturelitismens högborg. Vi är många som tycker att kulturen är som mest
spännande och vital när den inte har dirigerats fram av kulturpolitiken.”

Johan Sjöberg
Hägersten

-----

Maria Schottenius email-svar till Sjöberg:

Möjligheten att bedriva kulturell verksamhet utan sponsorpengar är sedan länge förbi. Det krävs mycket pengar från näringsliv och publik för att får ett rikt och spännande kulturliv. Men tanken att de pengar som tilldelas Stadsteatern, Kulturhuset och Stadsbiblioteken, för att nämna några, ska dras in är oklokt och kulturfientligt . En blandning av privata och kommunala pengar måste till om det ska finnas utrymme för något nytt och expermientellt, och för att sörja för en kontinuitet i inom kultursektorn. Att "kulturen är som mest spännande och vital" när den är prisgiven på den kommersiella marknaden är en grov missuppfattning. Snarare blir den slätstruken och inställsam.
Intressant också att ordet kulturelit blivit pejorativt. När det gäller exempelvis idrott verkar det inte finnas samma inställning. Idrottseliten går an för moderaterna, men inte kultureliten. Det borde vara dags för moderaterna att ompröva sin oreflekterade nyliberala marknadsanpassning i kulturfrågor. Partiet har en annan tradition av kulturintresse och värdekonservatism, som borde bli mer vägledande för Moderata samlingspartiet framöver.
Det är intressant att folkpartiet genast distanserade sig från moderaternas förslag. Lika bra att lägga ner den här sortens provocerande förslag, och komma på något bättre.

Maria Schottenius

Intervju med Lars Nittve

Lars Nittve behöver egentligen ingen närmare presentation. Han är överintendent på Moderna Museet och en av Sveriges verkliga konstkändisar. Varsågoda en intervju med Sveriges store museiman – Lars Nittve.

--------

Rikard Ekholm: Din karriär är omskriven. Du skulle skriva avhandling i konsthistoria, du var kritiker för SvD, du var i New York, du plockade upp postmodernismen, du kom hem och gjorde utställningen Implosion på Moderna Museet, och resten är historia. När du tog steget in i museivärlden så gjorde du det med vår tids mest omtalade utställning. Du gör numera inte många utställningar. Du tycks mer ha blivit en myndighetschef med ansvar för ekonomi etcetera. Har du tröttnat på att göra utställningar? Du har inte ens gjort någon av de mindre 1:a på Moderna - varför inte?

Lars Nittve: Jag brukar inte tänka på mitt liv med konsten som en karriär – men fair enough, det blir väl en sådan till slut. Varje gång jag har bytt roll eller jobb så har det varit för att det finns en utmaning och lockelse i det nya. En möjlighet att prova på något jag inte gjort – eller att kunna göra saker som jag inte gjort tidigare. I en annan skala, ett annat sammanhang för en annan publik… Vid varje tillfälle vinner man något – förhoppningsvis – och förlorar något. Såväl när jag slutade att skriva konstkritik och började göra utställningar som när jag tog steget från att vara curator till att börja leda ett stort museum. Visst saknar jag det där konkreta utställningsmakandet – den här vändan i Stockholm har jag bara gjort två små ”Udda veckor” utställningar på Klarabergsviadukten och så hade jag rätt många fingrar inne i Fashination förstås. Det fanns också en tidpunkt när jag tyckte att det var skönt att inte behöva spruta ur mig utställningar. Under de 9-10 år jag var första gången på Moderna Museet och sedan på Rooseum gjorde jag otroligt många utställningar, jag har inte räknat men säkert runt 35 stycken. Då var det skönt när jag tog över Louisiana att inte ha den ständiga pressen. Jag hoppas att jag så småningom kan få mer tid över till att arbeta med utställningar igen, kanske om ett par år, men till dess får jag nog nöja mig med att längta – och att stötta de curerande curatorerna (om man nu kan säga så). Kanske skulle jag också tillägga att lika mycket som arbetet med utställningar faktiskt till 70 % är svett och pappersarbete, så är museichefsarbetet säkert till 30 % kreativt och inte bara ekonomi, personal och byråkrati.

RE: Jag intervjuade Viggo Cavling för ett tag sen. Jag undrade vad han hade för akademisk bakgrund. Han svarade, "Mina två konstuniversitet var Lars Nittve och Sune Nordgren. De var mycket generösa mot mig. Förklarade saker och lärde mig se." Det var ganska rörande tyckte jag. Upplever du att din roll har förändrats sen - säg - femton år tillbaka? Onekligen har du ett socialt liv, men jag har svårt att se dig gå omkring på ett galleri med en ung engagerad spoling och diskutera den samtida konsten. Har du fortfarande tid för den unga killen eller tjejen och deras glöd för konst, har du tid för unga konstnärer, eller tar pappersarbetet och alla andra måsten all tid?

LN: Det är möjligt – ja helt säkert, att jag har mindre ”fri” tid till dagens unga Cavlingar – jag arbetar väldigt många timmar i veckan och de flesta av dem är inbokade veckor och månader i förväg. Men attityden och glädjen i att prata med och dela med sig till någon ung engagerad, konstintresserad kille eller tjej är fortfarande där. Tveklöst!

RE: Jag tycker att det är dags att reda ut det här med - Dennis Dahlqvist. Man får nog säga att han är efter dig. Och han är ofta elak. Både i Expressen (här och här) och på Kulturnyheterna har han slängt ur sig ett och annat. Det känns onekligen personligt, inte gammal vanlig kritik direkt. Är det så att du vet varför han är så arg - varför? Och hur reagerar du på hans utspel?

LN: –

RE: Varför avstår du från att svara?

LN: Något måste man ju lämna åt fantasin - som det brukar heta...

RE: Som du känner till talas det mycket om konstkritikens kris. De flesta tycks mena att det verkligen är kris. John Peter Nilsson, numera intendent på Moderna Museet menade till och med att det, "[…] är en större fråga än konstkritikens kris. Snarare handlar det om den offentliga debattens kris." (Intervju på SARTS). När du verkade som konstkritiker var det också en kris - den postmoderna teorin gjorde sitt intåg och många av de äldre kritikerna vägrade förstå. Idag tycks det som om krisen handlar mindre om teoretiska spörsmål, och istället mer om att kritiken har blivit slarvig, dum och tråkig. Lider du av det samtida konstkritiska klimatet?

LN: Nej, jag lider inte mer än jag gjorde på 80-talet, eller i Danmark eller i England t ex. Varje tid och varje plats tycker att just den aktuella kritiken är hopplös. I mina ögon har varje tid och varje plats jag verkat på haft bra och mindre bra sidor i kritiken. Dagens stockholmskritik, för det är nog främst den man talar om, lider en del av att kritikergruppen är ovanligt homogen åldersmässigt – och av att det nu nästan bara handlar om freelanceskribenter som vecka för vecka måste slåss om redaktörernas gunst.

RE: Du har så länge jag känt till dig pratat varmt om Walter de Maria. Är det inte på tiden att du gör något med denne konstnär på Moderna Museet?

LN: Ja, jag tycker att Walter De Maria är världens mest underskattade konstnär – och han är ändå rätt uppskattad. Det vore roligt att göra något med honom nu – tänk om det skulle gå att få ett permanent verk av honom i Stockholm! Men jag gjorde faktiskt en riktigt stor utställning med honom 1988 på Moderna Museet – kallad just ”Två mycket stora presentationer”.

RE: Museivärlden tycks bli mer och mer akademiserad. De som anställs ska helst ha en doktorshatt. På Moderna Museet är det så: Anna Tellgren är fil dr och Annika Gunnarsson är doktorand. I relation till Europa är det förstås inget, men ändå, tendensen är tydlig. Den avhandling som du en gång höll på med - känner du ibland att du vill skriva klart den? Jag antar att du inte har tid för det nu, men kanske i framtiden?

LN: Jag tror inte att kraven på högre akademisk examen kommer att tillta för museer som arbetar med 1900- och 2000-talskonst. När jag 1985-86 fick jobbet som 1:e intendent på Moderna Museet var det en lång rad doktorer som överklagade beslutet till regeringen. Regeringen valde bortse från de akademiska meriterna och stöda prioriteringen av andra meriter som djup kunskap om samtidskonsten, förmåga att skriva, internationellt nätverk osv. Det kan man nog stöda sig på även nu. Själv har jag ingen som helst tanke på att skriva klart – eller hitta på en ny – avhandling. Skriva kommer jag nog att göra mer i framtiden, men inget akademiskt!