Har debatten om konst och icke-konst någon reell relevans? När det institutionella konstbegreppet i teorin kan innebära att nätverk bestående av bara en person kan avgöra vad som är konst och när samma begrepp omintetgör frågan om när konst är, blir själva begreppet i sig lönlöst att debattera om. Frågan som ska ställas och som också ställs är hur betraktas konst? I och med denna vridning av perspektivet ges nya möjligheter till teoribildning och debatt. [Nyberg]
Allt går förvisso att tolka, juridiken, den statistiska tabellen, talet, glaspappret, dansen, boken och så vidare. Och tanken om att något ska eller kan tolkas först efter att vi har bestämt eller förstått vad det är, eller uppenbarat sig som, är inte felaktig. Det vill säga, vad något är, bör vara en förutsättning för vår tolkning. Innan vi vet vad det är vi ser på vet vi lite om hur vi ska tolka det, eller vad det kan betyda. Eller som den amerikanske konstfilosofen Noël Carroll en gång skrev: "Ska vi tolka dammhögen, eller torka upp den?" Frågan om något är konst är en viktig fråga. Och då inte bara i de fall där otolkandet kan få effekter där vi plötsligt finner oss städandes bort ett verk. [Richodd]
Detta beror helt på uppfattningen av vad objektet är. Många besökare på konstmuseer och gallerier har en uppfattning om att ett konstobjekt ska ha en tydligt definierbar inneboende egenskap av varande konst. Denna uppfattning är godtycklig och svårtillämpad på konst som inte faller inom ramen för de traditionella konstarterna måleri, skulptur etc. Detta i kombination men en inlärd rädsla för att tycka fel, i det här fallet möjligheten att tolka något som konst som inte är konst, gör att man skapar ett avstånd till objekt man inte förstår i stället för att öppna sig för intryck och associationer. Att kunna tolka konst kräver ett nytt sätt att tyda ett tecken som skiljer sig markant från de tecken vi vanligtvis omger oss med. Vi måste ge tecknet dess betydelse utifrån vår subjektiva uppfattning av det, dvs. om det är konst eller inte konst beror inte på objektet i sig utan hur vi ställer oss till ett okänt tecken i en miljö där vi förväntar oss att se konst. [Nyberg]
Visst är det så att ett partikulärt objekt, förutom att det har vissa givna egenskaper som ger dess varandestatus, också får egenskaper via oss. Därom råder det förhoppningsvis inga tvivel. I och med att vi ger objektet, handlingen eller vad det må vara vår subjektiva uppfattning, så ligger dess status, som det heter, i betraktarens ögon. Skall man alltså avsluta diskussionen med att säga att, verkets ontologiska tillhörighet, alltså vad det är, är relationellt? Ingen kan kanske spåra objektet, eller ha makten att säga att det där är inte konst för dig, även om du upplever det så. Skall varje objekt för varje person få den statusen som personen finner att den ska ha, eller ska vi istället söka en slags gemenskap, ett kollektivt handlande runt om vad vi finner är konst? [Richodd]
Att konstupplevelsen och definitionen av konst är individuell tvivlar ingen på. Att det finns ett kollektivt konstbegrepp borde också vara sant. Det borde inte vara någon skillnad mellan dessa begrepp. Ett kort exempel: Picasso målar en tavla. Ingen förutom Picassso tycker det är konst. Sextio år senare tycker alla att nästan allt Picasso gör är konst. Exemplet visar att när flera subjektiva åsikter är lika eller liknande uppstår ett kollektivt konstbegrepp. Den institutionella konstteorin borde alltså tillåta ett subjektivt konstbegrepp och ett kollektivt. Detta kan tyckas vara godtyckligt men frågan är om man verkligen kan komma närmare ett konkret begrepp. [Nyberg]
Ett kollektivt konstbegrepp utan en specifik och traditionell definiton har vi. Om man läser konsthistoria/vetenskap på ett universitet så identifieras konst via de exempel som den konstvetenskapliga institutionen tar under de olika föreläsningstillfällena. Alltså, man vet inte varför, när, eller hur något av de objekt man tittar på och pratar om är konst - man vet bara att de är konst för de tittas på och talas om på en konstvetenskaplig institution. Slutsatsen av detta är då: "Det är konst det jag tittar på". På samma sätt förstår vi idag något som konst när vi går på galleri, museum eller dylikt utställningsrum - det jag tittar på talas det om som konst - därför ser jag det som konst. Man skulle om detta samtida beteende kunda säga att det är det institutionella konstbegreppet intvingat in i minsta vrå, något som också skulle kunna betecknas som vanans makt över förnuftet. Vem säger att det som talas om som konst nödvändigtvis är konst? Det institutionella konstbegreppet är som så mycket i samtiden - normens makt, det de säger är konst, sanning etcetera det är just det. Det institutionella konstbegreppet måste dock alltid ifrågasättas. Sedan 1960-talet har konstfilosofer istället för att ifrågasätta objekts konststatus tävlat om att vara först att erkänna dessa objekts konststatus. Men det är nog viktigt att visa en vilja att vara kritisk mot det normaliserade och korrekta. Det som är, är inte, åtminstonde inte nödvändigtvis. Det institutionella konstbegreppet säger egentlige mycket lite om konsten. Det hänvisar endast till strukturerna, men frågan om de strukturerna är att lita på, är den frågan som bör ställas. [Richodd]
Varför måste det institutionella konstbegreppet ifrågasättas? Går det överhuvudtaget att prata om konst utan det? Strukturerna finns där, om man ska lita på dom eller ej är en sekundär fråga då de i och med sin existens definierar vårt konstbegrepp. Detta omöjliggör inte ett kritiskt förhållningssätt till dessa strukturer eftersom de inte är absoluta utan baseras på vår medvetenhet om dem. När strukturerna medger ett klarare definierat konstbegrepp, som till exempel under 1700-talet, är frågan om vad som är konst inte lika aktuell som frågan om vad som är god konst. Kanske borde denna rangordning även vara aktuell idag då frågan om vad som är konst helt enkelt inte kan besvaras tillfredställande. [Nyberg]
Jag delar din uppfattning om att strukturerna finns
där, men de finns inte bara just
där, utan de finns också
här. Vilket egentligen endast innebär att jag, du och andra har möjlighet att påverka dem - vi är en del av dem. Att endast luta sig tillbaka och vara tillfredsställd med vad strukturerna säger, utan att man själv har sagt sitt, kan man bara göra om man tycker det man matas med är ok (färdigtillverkad kunskap). Har man istället visioner som går utanför det redan givna, kan man välja att presentera dem, och då lyssnar man inte längre, i alla fall inte enbart, till det institutionella konstbegreppet. Man behöver inte söka efter just ett real-definierat konstbegrepp, det finns många andra alternativ att söka sig bortom det samtida institutionella konstbegreppet. Exempelvis: Att inte säga att det är konst för att det står på ett museum. Snacka om lam definition. Det är inte ens en defintion enligt en filosofisk traditon. Det är bara en utsaga, vilken som helst. Allt är konst som är olja på duk och är vackert, är en annan. Vem säger att det sant? [Richodd]
Detta är precis det jag menar när jag skriver "Den institutionella konstteorin borde alltså tillåta ett subjektivt konstbegrepp och ett kollektivt." Men eftersom den institutionella konsteorin är som du riktigt påpekar ett real-definierat konstbegrepp, och otillräckligt därtill, så tycker jag att man borde etablera en ny översiktlig kollektivistiskt normerande definition som tar hänsyn till de tidigare nämnda svårigheterna. Denna teori blir måhända godtycklig men återigen: "... frågan är om man verkligen kan komma närmare ett konkret begrepp". [Nyberg]
Jo, jag förstår dig ganska bra, tror jag. Några frågetecken dock. Du skriver, "Detta är precis det jag menar när jag skriver 'Den institutionella konstteorin borde alltså tillåta ett subjektivt konstbegrepp och ett kollektivt.'". Vad syftar "Detta" till? Förövrigt så syftade jag i de inlägg jag presenterat på att försöka betona det lama och tomma i det institutionella konstbegreppet. När det presenterades av filosofen George Dickie i slutet av 1960-talet var det något som förändrade den dåvarande synen på konsten, men att idag använda sig av det, och dessutom att använda sig av det slarvigt, är bara missvisande. Att säga, "det är konst p.g.a.det står här", vad säger det egentligen om det vi tittar på? Inte mycket, om något alls egentligen. Jag menar att det du söker, "ett subjektivt och ett kollektivt konstbegrepp", redan finns. Så även om det inte är teoretiserat till fullo. Men det skulle du kanske kunna göra. Det finns ett formellt (kollektivt) institutionell konstbegrepp, sedan finns det diverse subjektiva uppfattningar. Angående dessa två varianter du skriver om, skulle man dels kunna hänvisa till en estetisk/konstfilosofisk praxis, dels till en oändligt subjektiv praxis. Går de att förena? Nej, inte mer än vad andra akademiska teorier går att förena med oändliga subjektiva versioner av vad något kan tänkas vara. Det vill säga, de går inte att förena på ett enhetligt och översiktligt vis. Men de går förstås att förena för varje individs eget personliga behov. Man kan hänvisa till en institutionell teori och sedan gå omkring och ha olika alldeles egna uppfattningar om ditten och datten, och säga, "det där är konst, men inte det där". Jag menar alltså att det finns olika kollektiva teorier (alltså sådana som en stor mängd personer kan) och det finns otaliga subjektiva versioner. Så är det idag helt enkelt. Frågan är om de kollektiva teorierna gör någon nytta, d.v.s., den institutionella, och om det finns någon subjektiv, ännu inte kollektiviserad teori som man skulle kunna lyftas fram. Kanske från dig, kanske från mig eller någon annan? [Richodd]
Kanske skulle vi temporärt kunna dra ett streck i debatten
Inte nödvändigtvis, men det kanske skulle vara bra att återvända till några grundläggande ståndpunkter. Låt mig ställa frågan: Är det relevant att kunna skilja mellan sådant som är konst och sådant som inte är konst? Mitt svar blir: JA.Vad blir ditt Nyberg? [Richodd]
Det verkar som om jag uttryckt mig otydligt att döma av din häftiga reaktion. Det var olyckligt att jag slängde mig med den institutionella konstteorin så vårdslöst. Låt mig tydliggöra. Jag pratar inte om en universell teori som klart drar linjen mellan konst och icke-konst. Det jag har försökt tala om är det lönlösa i att försöka definiera konst överhuvudtaget. En sådan teori idag, tror jag alltid kommer att bli godtycklig och generaliserande (se tidigare kommentarer). Jag har försökt lägga fram en idé om ett accepterande av oundvikliga strukturer i formandet av konstbegreppet. Om man är medveten om dessa strukturer, subjektiva och kollektiva, och deras inverkan på vår gemensamma uppfattning om vad som är konst behöver man inte älta detta ändlösa problem. Det jag menar är att kan man lösa den gordiska knut som detta problem är med ett enkelt hugg slipper man de kniviga problemställningar som leder fram till begrepp som det institutionella. Om det är relevant att kunna skilja mellan konst och det som inte är konst? Ja. Finns det ett behov att ha en teoribildning som klart skiljer mellan detta och vilken man är tvungen att antingen följa eller bryta? Nej.
Det känns som vi är överens på det flesta punkter och det är nog dags att avsluta den här dikussionen för att gå vidare med annat. [Nyberg]
Jag menade definitivt inte att reagera häftigt mot det du hade skrivit. Jag var nog slarvig själv, min text riktade sig mera mot det allmänna användandet av det institutionella konstbegreppet, och mindre mot ditt användande. Hursomhelst så har diskussion lett till att två olika åsikter om konst har utkristalliserats - och det är förstås bra. Jag antar att de åsikterna kommer ligga till grund för de fortsatta diskussioner vi kommer att ha. [Richodd]
