onsdag, september 29, 2004

#3 Dialog om konst.

Har debatten om konst och icke-konst någon reell relevans? När det institutionella konstbegreppet i teorin kan innebära att nätverk bestående av bara en person kan avgöra vad som är konst och när samma begrepp omintetgör frågan om när konst är, blir själva begreppet i sig lönlöst att debattera om. Frågan som ska ställas och som också ställs är hur betraktas konst? I och med denna vridning av perspektivet ges nya möjligheter till teoribildning och debatt. [Nyberg]

Allt går förvisso att tolka, juridiken, den statistiska tabellen, talet, glaspappret, dansen, boken och så vidare. Och tanken om att något ska eller kan tolkas först efter att vi har bestämt eller förstått vad det är, eller uppenbarat sig som, är inte felaktig. Det vill säga, vad något är, bör vara en förutsättning för vår tolkning. Innan vi vet vad det är vi ser på vet vi lite om hur vi ska tolka det, eller vad det kan betyda. Eller som den amerikanske konstfilosofen Noël Carroll en gång skrev: "Ska vi tolka dammhögen, eller torka upp den?" Frågan om något är konst är en viktig fråga. Och då inte bara i de fall där otolkandet kan få effekter där vi plötsligt finner oss städandes bort ett verk. [Richodd]

Detta beror helt på uppfattningen av vad objektet är. Många besökare på konstmuseer och gallerier har en uppfattning om att ett konstobjekt ska ha en tydligt definierbar inneboende egenskap av varande konst. Denna uppfattning är godtycklig och svårtillämpad på konst som inte faller inom ramen för de traditionella konstarterna måleri, skulptur etc. Detta i kombination men en inlärd rädsla för att tycka fel, i det här fallet möjligheten att tolka något som konst som inte är konst, gör att man skapar ett avstånd till objekt man inte förstår i stället för att öppna sig för intryck och associationer. Att kunna tolka konst kräver ett nytt sätt att tyda ett tecken som skiljer sig markant från de tecken vi vanligtvis omger oss med. Vi måste ge tecknet dess betydelse utifrån vår subjektiva uppfattning av det, dvs. om det är konst eller inte konst beror inte på objektet i sig utan hur vi ställer oss till ett okänt tecken i en miljö där vi förväntar oss att se konst. [Nyberg]

Visst är det så att ett partikulärt objekt, förutom att det har vissa givna egenskaper som ger dess varandestatus, också får egenskaper via oss. Därom råder det förhoppningsvis inga tvivel. I och med att vi ger objektet, handlingen eller vad det må vara vår subjektiva uppfattning, så ligger dess status, som det heter, i betraktarens ögon. Skall man alltså avsluta diskussionen med att säga att, verkets ontologiska tillhörighet, alltså vad det är, är relationellt? Ingen kan kanske spåra objektet, eller ha makten att säga att det där är inte konst för dig, även om du upplever det så. Skall varje objekt för varje person få den statusen som personen finner att den ska ha, eller ska vi istället söka en slags gemenskap, ett kollektivt handlande runt om vad vi finner är konst? [Richodd]

Att konstupplevelsen och definitionen av konst är individuell tvivlar ingen på. Att det finns ett kollektivt konstbegrepp borde också vara sant. Det borde inte vara någon skillnad mellan dessa begrepp. Ett kort exempel: Picasso målar en tavla. Ingen förutom Picassso tycker det är konst. Sextio år senare tycker alla att nästan allt Picasso gör är konst. Exemplet visar att när flera subjektiva åsikter är lika eller liknande uppstår ett kollektivt konstbegrepp. Den institutionella konstteorin borde alltså tillåta ett subjektivt konstbegrepp och ett kollektivt. Detta kan tyckas vara godtyckligt men frågan är om man verkligen kan komma närmare ett konkret begrepp. [Nyberg]

Ett kollektivt konstbegrepp utan en specifik och traditionell definiton har vi. Om man läser konsthistoria/vetenskap på ett universitet så identifieras konst via de exempel som den konstvetenskapliga institutionen tar under de olika föreläsningstillfällena. Alltså, man vet inte varför, när, eller hur något av de objekt man tittar på och pratar om är konst - man vet bara att de är konst för de tittas på och talas om på en konstvetenskaplig institution. Slutsatsen av detta är då: "Det är konst det jag tittar på". På samma sätt förstår vi idag något som konst när vi går på galleri, museum eller dylikt utställningsrum - det jag tittar på talas det om som konst - därför ser jag det som konst. Man skulle om detta samtida beteende kunda säga att det är det institutionella konstbegreppet intvingat in i minsta vrå, något som också skulle kunna betecknas som vanans makt över förnuftet. Vem säger att det som talas om som konst nödvändigtvis är konst? Det institutionella konstbegreppet är som så mycket i samtiden - normens makt, det de säger är konst, sanning etcetera det är just det. Det institutionella konstbegreppet måste dock alltid ifrågasättas. Sedan 1960-talet har konstfilosofer istället för att ifrågasätta objekts konststatus tävlat om att vara först att erkänna dessa objekts konststatus. Men det är nog viktigt att visa en vilja att vara kritisk mot det normaliserade och korrekta. Det som är, är inte, åtminstonde inte nödvändigtvis. Det institutionella konstbegreppet säger egentlige mycket lite om konsten. Det hänvisar endast till strukturerna, men frågan om de strukturerna är att lita på, är den frågan som bör ställas. [Richodd]

Varför måste det institutionella konstbegreppet ifrågasättas? Går det överhuvudtaget att prata om konst utan det? Strukturerna finns där, om man ska lita på dom eller ej är en sekundär fråga då de i och med sin existens definierar vårt konstbegrepp. Detta omöjliggör inte ett kritiskt förhållningssätt till dessa strukturer eftersom de inte är absoluta utan baseras på vår medvetenhet om dem. När strukturerna medger ett klarare definierat konstbegrepp, som till exempel under 1700-talet, är frågan om vad som är konst inte lika aktuell som frågan om vad som är god konst. Kanske borde denna rangordning även vara aktuell idag då frågan om vad som är konst helt enkelt inte kan besvaras tillfredställande. [Nyberg]

Jag delar din uppfattning om att strukturerna finns där, men de finns inte bara just där, utan de finns också här. Vilket egentligen endast innebär att jag, du och andra har möjlighet att påverka dem - vi är en del av dem. Att endast luta sig tillbaka och vara tillfredsställd med vad strukturerna säger, utan att man själv har sagt sitt, kan man bara göra om man tycker det man matas med är ok (färdigtillverkad kunskap). Har man istället visioner som går utanför det redan givna, kan man välja att presentera dem, och då lyssnar man inte längre, i alla fall inte enbart, till det institutionella konstbegreppet. Man behöver inte söka efter just ett real-definierat konstbegrepp, det finns många andra alternativ att söka sig bortom det samtida institutionella konstbegreppet. Exempelvis: Att inte säga att det är konst för att det står på ett museum. Snacka om lam definition. Det är inte ens en defintion enligt en filosofisk traditon. Det är bara en utsaga, vilken som helst. Allt är konst som är olja på duk och är vackert, är en annan. Vem säger att det sant? [Richodd]

Detta är precis det jag menar när jag skriver "Den institutionella konstteorin borde alltså tillåta ett subjektivt konstbegrepp och ett kollektivt." Men eftersom den institutionella konsteorin är som du riktigt påpekar ett real-definierat konstbegrepp, och otillräckligt därtill, så tycker jag att man borde etablera en ny översiktlig kollektivistiskt normerande definition som tar hänsyn till de tidigare nämnda svårigheterna. Denna teori blir måhända godtycklig men återigen: "... frågan är om man verkligen kan komma närmare ett konkret begrepp". [Nyberg]

Jo, jag förstår dig ganska bra, tror jag. Några frågetecken dock. Du skriver, "Detta är precis det jag menar när jag skriver 'Den institutionella konstteorin borde alltså tillåta ett subjektivt konstbegrepp och ett kollektivt.'". Vad syftar "Detta" till? Förövrigt så syftade jag i de inlägg jag presenterat på att försöka betona det lama och tomma i det institutionella konstbegreppet. När det presenterades av filosofen George Dickie i slutet av 1960-talet var det något som förändrade den dåvarande synen på konsten, men att idag använda sig av det, och dessutom att använda sig av det slarvigt, är bara missvisande. Att säga, "det är konst p.g.a.det står här", vad säger det egentligen om det vi tittar på? Inte mycket, om något alls egentligen. Jag menar att det du söker, "ett subjektivt och ett kollektivt konstbegrepp", redan finns. Så även om det inte är teoretiserat till fullo. Men det skulle du kanske kunna göra. Det finns ett formellt (kollektivt) institutionell konstbegrepp, sedan finns det diverse subjektiva uppfattningar. Angående dessa två varianter du skriver om, skulle man dels kunna hänvisa till en estetisk/konstfilosofisk praxis, dels till en oändligt subjektiv praxis. Går de att förena? Nej, inte mer än vad andra akademiska teorier går att förena med oändliga subjektiva versioner av vad något kan tänkas vara. Det vill säga, de går inte att förena på ett enhetligt och översiktligt vis. Men de går förstås att förena för varje individs eget personliga behov. Man kan hänvisa till en institutionell teori och sedan gå omkring och ha olika alldeles egna uppfattningar om ditten och datten, och säga, "det där är konst, men inte det där". Jag menar alltså att det finns olika kollektiva teorier (alltså sådana som en stor mängd personer kan) och det finns otaliga subjektiva versioner. Så är det idag helt enkelt. Frågan är om de kollektiva teorierna gör någon nytta, d.v.s., den institutionella, och om det finns någon subjektiv, ännu inte kollektiviserad teori som man skulle kunna lyftas fram. Kanske från dig, kanske från mig eller någon annan? [Richodd]

Kanske skulle vi temporärt kunna dra ett streck i debatten
Inte nödvändigtvis, men det kanske skulle vara bra att återvända till några grundläggande ståndpunkter. Låt mig ställa frågan: Är det relevant att kunna skilja mellan sådant som är konst och sådant som inte är konst? Mitt svar blir: JA.Vad blir ditt Nyberg? [Richodd]

Det verkar som om jag uttryckt mig otydligt att döma av din häftiga reaktion. Det var olyckligt att jag slängde mig med den institutionella konstteorin så vårdslöst. Låt mig tydliggöra. Jag pratar inte om en universell teori som klart drar linjen mellan konst och icke-konst. Det jag har försökt tala om är det lönlösa i att försöka definiera konst överhuvudtaget. En sådan teori idag, tror jag alltid kommer att bli godtycklig och generaliserande (se tidigare kommentarer). Jag har försökt lägga fram en idé om ett accepterande av oundvikliga strukturer i formandet av konstbegreppet. Om man är medveten om dessa strukturer, subjektiva och kollektiva, och deras inverkan på vår gemensamma uppfattning om vad som är konst behöver man inte älta detta ändlösa problem. Det jag menar är att kan man lösa den gordiska knut som detta problem är med ett enkelt hugg slipper man de kniviga problemställningar som leder fram till begrepp som det institutionella. Om det är relevant att kunna skilja mellan konst och det som inte är konst? Ja. Finns det ett behov att ha en teoribildning som klart skiljer mellan detta och vilken man är tvungen att antingen följa eller bryta? Nej.
Det känns som vi är överens på det flesta punkter och det är nog dags att avsluta den här dikussionen för att gå vidare med annat. [Nyberg]

Jag menade definitivt inte att reagera häftigt mot det du hade skrivit. Jag var nog slarvig själv, min text riktade sig mera mot det allmänna användandet av det institutionella konstbegreppet, och mindre mot ditt användande. Hursomhelst så har diskussion lett till att två olika åsikter om konst har utkristalliserats - och det är förstås bra. Jag antar att de åsikterna kommer ligga till grund för de fortsatta diskussioner vi kommer att ha. [Richodd]

36 kommentarer:

Anonym sa...

om konst
Konst eller inte, viktig är i alla fall att diskutera strukturerna. Vem väljer i uppbyggandet av "institutionen"? Att betrakta den kräver samma vakande, ifrågasättande öga som när du ser på tv. Vore roligt med lite uppluckring för att konsten ska få verka med full kraft.
Slanda

LarsNilsson sa...

Att kalla något för konst tycker jag kan ses som att föra fram ett förslag. "Kolla det här har jag gjort. Här har ni något att ta ställning till om ni vill."

Det är vanligt att konstnärer säger att det inte spelar någon roll om man ser på dennes verk som konst eller inte. Å ena sidan kan jag känna att det är något sympatiskt med denna attityd, men å andra sidan kan det också vara en trist försvarsställning som lägger sig som en våt filt. "Kolla det här har jag gjort. Men det är inte särskilt viktigt."

Jag tror alltså att konstbegreppet mycket fungerar som ett sätt att höja prenentionsnivån. På gott och ont. Konstvärlden är ju väldigt pretentiös och man kan bara undra hur diskussionerna som förs här låter utifrån. Samtidigt är det just det pretentiösa som är det roliga!

Karl Nyberg sa...

SAOL: "Pretentiös adj. -t -a anspråksfull,
fordrande; alltför anspråksfull, utmanande
o.d."

Jag kallar mig gärna fordrande, anspråksfull och utmanande och är beredd att riskera att vara alltför anspråksfull.

Det är intressant att man kallar sin produktion för konst när det är ett så löst definierat begrepp. När man medvetet producerar något som man kallar konst, vad är det man syftar på när man kallar det konst? Jag tror inte att det finns någon klar definition men det är en intressant fråga. Eller hur?

LarsNilsson sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
LarsNilsson sa...

Vi hade en diskussion här hemma igår om vad som händer när man väljer att presentera något som konst. Eva påpekade att konstetiketten inte sällan gör arbeten svagare – speciellt då projekt med socialpolitiska ambitioner. Avsikterna med något som skulle kunna ha en viss sprängkraft kan lätt misstänkliggöras när projektet matas till en konstpublik. "Jaha det här verkar ju vara behjärtansvärt/subversivt men varför visar du det på ett galleri?"

Vilka arbeten är det då som "tjänar" på att kallas för konst? Ett exempel skulle kunna vara verk som man inte skulle orka bry sig om alls annars, som inte kan väcka uppmärksamhet i bruset. Konstetiketten manar då till koncentration. "Jaha vad kan den här konstnären mena med att samla ihop dammtussar i en hög på gallerigolvet?". Man hoppas att betraktaren ska ha en välvillig inställning till det som presenteras just för att det är konst.

Karl Nyberg sa...

Ja konst betraktas ju allmänt som någon slags fiktion vilket leder till svårigheter när en konstnär vill kommentera något verkligt t. ex. politik.

En konstnär ses vanligtvis som en yrkesman med specialkunskaper inom sitt område, så när konstnären ger sin mening om något utanför sitt specifika kunskapsområde är det ju inte så konstigt att det betraktas med viss skepcis. Man tar inte en kock på allvar som uttalar sig om finmekanik så varför skulle en konstnär betraktas som allvetande? Kanske för att ingen vet exakt vad konstnärens specifika kunskapsområde/verksamhetsområde är, om det överhuvudtaget finns ett sådant.

Anonym sa...

Vänta nu! Att konst är fiktion är knappast en begränsning, tvärtom! Till skillnad från till exempel reell politik så har konsten just möjligheten att försätta oss i en (fiktiv) situation som, om det är bra konst, bidrar till ny kunskap, ökad förståelse etc etc. I ett fiktivt krig dör inga människor.

Att säga att det leder till svårigheter när man vill kommentera något verkligt genom fiktion är helt enkelt ett misstag!

Rikard Ekholm sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Rikard Ekholm sa...

Det Kalle skriver, "En konstnär ses vanligtvis som en yrkesman med specialkunskaper inom sitt område, så när konstnären ger sin mening om något utanför sitt specifika kunskapsområde är det ju inte så konstigt att det betraktas med viss skepcis.", är ett citat att komma ihåg. Det är krasst, och det är svårt att vifta bort. Jag och Kalle håller, som vi visat, inte med varandra alla gånger, minst sagt. Om jag får spinna vidare, skulle jag säga att det är ett problem som handlar om "kvantitet - kvalitet". Att vara en kritisk konstnär, kanske lite samhällsgranskande och forskande kan förstås vara bra. Men frågan är för vem, en fråga som förvisso gäller all konst. Men den är speciellt intressant när det kommer till konst som önskar vara granskande och forskande angående vissa strukturer i samhället. Det finns inte sällan en slags rättspatos bakom sådana drivkrafter och det är förstås underbart, för att inte säga viktigt att sådana finns. Kvaliteten på verk som har en ambition att vara något viktigt för ett samhälle, eller en del av ett samhälle kan vara bra. Och om verket är bra, så står vi förstås där och tycker det är intressant. Men frågan om den kvantitativa upplevelsen är också av intresse när det kommer till dessa verk. Alltså, hur många upplever dessa verk? Att som konstnär vilja förändra världen, ett samhälle, en del av ett samhälle, en grupp människor, ett företag, en institution och så vidare - hur mycket genomslag får ett sådant verk? Det är den frågan som måste lyftas fram. Samhällsgranskande och forskande verk lämnar en traditionell (estetisk) kontautonomi för att ta steget ut på en annan arena. Men detta steg tas endast delvis. För man vill fortfarande ha en fot (minst!) kvar på konstarenan. Alltså sitter den samhällsgranskande konstnären helt plötsligt på två stolar. Det man gör är konst och verkligt, eller? Ambitionen må vara så, men lyckas man verkligen - nja. För de initierade är det nog ok. Men att betrakta ett fiktivt verk kan aldrig kvantitativt ge samma omvälvande och aktiverande betydelse för en betraktare som att delta i verkligheten. Skillnaden ligger i att se eller att delta, att prata om eller att prata med. Om man vill förändra når man då ut genom att använda sig av konst, vill jag förändra ett orättvist samhälle ska jag då använda mig av konsten?

LarsNilsson sa...

Alla vi som verkar i konstfältet har väl våra perioder av tvivel. Är det här bara ett elitistiskt borgerligt tidsfördriv som ingen bryr sig om utanför en priviligerad akademisk medelklass i västvärldens städer? Javisst är det så. Hur kan så ett rimligt försvar för samtidskonsten se ut?

I en intressant artikel i Dagens Nyheter i somras (040622) skriver Stefan Jonsson: "I ett läge när journalistiken präglas av en till censur gränsande standardisering av form och innehåll blir det konstens uppgift att inspirera diskussionen om samhällets framtid."___"Det ser ut som att dagens journalister har allt att lära av konstnärerna, författarna och filmarna - om det inte redan är så att de sanna journalisterna uppträder i konstmakarens roll."

Visst är det lockande att hålla med honom?!

Rikard Ekholm sa...

Ja, det kanske är lockande att hålla med honom. "...om det inte redan är så att de sanna journalisterna uppträder i konstmakarens roll." Vilka är då dessa konstnärer som kan lära de samhällsgranskande organ som vi så länge redan har haft etablerade i samhället. Vilka konstnärer är det som genom sitt utövande kan utöva större kritisk granskning än exempelvis journalisten Günter Wallraff, sociologen Pierre Bourdieu, idéhistorikern och aktivisten Michel Foucault? Personer som dessa har utbildats för dessa speciella syften, och har under hela sina liv endast sysselsatt sig med att verkligen granska samhällen och teoribildningar. Vilka är då dessa konstnärer som kan lära journalisterna, statsvetarna, sociologerna, filosoferna hur ett samhälle ska granskas. Är det den danska konstnären Katya Sander, den svenska Elin Wikström, eller den amerikanska Gordon Matta-Clark som kan upplysa oss andra om hur man: 1. Granskar. 2. Kritiserar. 3.Kommunicerar. 4. Sammanfattar - samhällsproblem. Kan personer som dessa göra ett bättre och för allmänheten mer upplysande arbete än en normalt arbetande sociolog eller journalist? Eller vilka är dessa så forskande konstnärer? Jag kommer att tänka på det korta program som sändes på SvT om Bourdieu för ett tag sedan. Han stod bakom sitt skrivbord i sitt kontor och öppnade brev. Han hade fått ett brev av den samhällskritiske franske filmaren Jean Luc Godard. Bourdieu sa ungefär: "Jag får alltid sådana här brev av honom". Bourdieu hade fått någon slags kartong med en massa uppklistrade lappar på. "Jag förstår inget av det här, det är fint, men jag vet inte vad han vill". Det sa alltså Bourdieu om den (ibland) fantastiske Godard när han sänder "viktiga" samhällsverk till honom. Jag kan känna att det är symptomatiskt för den samtide konstnären: Förändra världen via konsten - synd bara att den inte kommunicerar. Och om Bourdieu inte förstår - vem förstår då!? Och framförallt - vem kommunicerar den samhällsgranskande konsnären med?

LarsNilsson sa...

Man kanske inte ska ge sig på att jämföra enskilda konstnärer med Wallraff och Foucault. Jag tänker mig att Jonsson menade konsten i allmänhet som komplement till journalistiken. När media är mer och mer svepande kanske konsten står för det där längst ut. Detaljerna, de personliga berättelserna, de oväntade resonemangen, osv.

Jag vet inte om jag tror på det där, men jag ville föra fram Jonsson i detta sammanhang som bärare av en optimistisk konstsyn. Vad finns det fler för optimister? En känd äldre sådan skulle kunna vara Baudrillard med sin beskrivning av konstnärerna som "semionauter".

Rikard Ekholm sa...

Jag tillhör definitivt dem som har en positiv syn på konsten, den samtida och andra historiska varianter. Jag har nu dock kanske inte så stora förhoppningar på konstnärer som just handledare till journalister eller sociologer. Men jag har inte alls låst mig vid något. Men, just nu, som sagt, tror jag inte stenhårt på den kritiske konstnären som samhällsomvandlare. Får jag några bra exempel på excellenta samhällsgranskande konstnärer så är jag dock direkt omvänd! Angående Baudrillard och dennes tankar om den samtida konsten, år 1987 skriver han såhär: "Two situations, both critical and insoluble. One is the total worthlessness of contemporary art. The other is the impotence of the political class in front of Le Pen." Han tillhör med andra ord inte de som är speciellt positiva till den samtida konsten (1987 alltså, och jag tror inte han har ändrat sig). Begreppet postmodern som han använder det och på något sätt betecknar vår tid är får för honom inte en positiv betydelse. På sätt och vis skulle man kunna säga att han sörjer han den moderna epoken...

LarsNilsson sa...

>>Får jag några bra exempel på excellenta samhällsgranskande konstnärer så är jag dock direkt omvänd!

Ok här kommer ett exempel. Jag tyckte om utställningen Territories som visades på Kunstwerke i Berlin förra året och sedan på Malmö Konsthall i somras. Pratet om konst som forskning och sammhällsgranskning kan ofta kännas påklistrat och långsökt men i det här fallet var det relevant. Mitt favoritverk i utställningen var en film av Rafi Segal & Eyal Weizman som handlade om en konflikt i det Israeliska arkitektförbundet. En gruppering ansåg att arkitektur är estetik, punkt. Konsekvensen av detta var att de inte hade några problem med att rita hus som skulle uppföras på ockuperad mark. Den unga radikala gruppen ansåg att arkitekturen även är politisk (ganska självklart kan man tycka). De var mycket kritiska till nybyggandet på Västbanken och tyckte att arkitekterna användes som ett vapen i konflikten.

Arkitektur som krigföring var ett område som jag själv aldrig hade funderat över innan.

Filmen kretsade runt en internationell arkitekturtävling till vilken några av de radikala arkitekterna hade blivit inbjudna för att representera Israel. De blev aggressivt motarbetade av arkitektförbundet och utställningskatalogen till deras tävlingsbidrag blev förbjuden och indragen. Filmen var förstås helt partisk och visade med all tänkbar tydlighet att arkitektur är politik.

Segal & Weizmans dokumentära video var otroligt fängslande i sig, och den ingick i en större installation med diverse kartor och pedagogiskt material som försökte förklara topografin på Västbanken. Här kändes det verkligen som att det var en poäng med just en utställning. Det hade inte gått att visa på tv till exempel.

Övriga verk i Territories varierade mellan denna typ av reportage-konst och mer poetiska subjektiva utsvävningar. Jag fick en kick när jag såg utställningen. Den kändes viktig.

Karl Nyberg sa...

Ett annat verk som kan nämnas här, den estetiska kvaliten på konstverket kan lämnas till en annan debatt, är "Snövit och sanningens vansinne" som i januari 2004 visades på Historiska museet i Stockholm. Alla känner väl till att den israeliske ambassadören Zvi Mazel saboterade utställningen, Svenska UD förklarade hans beteende oacceptabelt men Sharon hyllade honom för hans insats mot antisemitismen, SL tog bort reklam för utställningen och allt detta ledde till att folk köade utanför museet för att se verket. Den journalistiska kvaliten i verket kan ifrågasättas men det skulle vara svårt att ignorera de effekter, både i Sverige och Israel, som "Snövit" hade. I Sverige publicerades bilder på hur israeler demonstrerade i Tel Aviv med svenska flaggans kors utbytt mot en svastika, svenska vänstern mobiliserade ett försvar och Per Ahlmark skrev en hatisk krönika i DN. Allt detta på grund av ett konstverk!

Kanske uppståndelsen hade blivit mindre om verket visats på Moderna Museet då Historiska inte har någon status som samtida konstinstitution utan snarare betraktas som någon slags objektiv dokumentation över Sveriges historia. Uställningen hette, talande nog, "Making differences" och jag tycker personligen att "Snövit", avsiktligt eller ej, på ett konkret sätt åskådliggjorde 1: De mekanismer som sätts igång för att försvara och attackera den konstnärliga friheten(jämförbart med den journalistiska?), och 2: Trots att konst, vare sig den betraktas som fiktion eller ej, har en möjlighet att påverka det politiska klimatet eller i alla fall fungera som utgångspunkt för en politisk debatt.

Sedan kan man fråga sig om "Snövit" verkligen betraktades som journalistisk sanning eller stötande fiktion i stil med smaklös litteratur/film/musik med antisemitiska inslag?

Rikard Ekholm sa...

Territories-utställningen som i utvidgad form nyligen presenterades på Galleri Index och ”Snövit” på Historiska Museet, är onekligen intressanta exempel på konst med ambitioner att göra skillnad. Konst som vill göra just skillnad ska givetvis inte sättas under starkare lupp än presentationer introducerade utifrån ett traditionellt samhällsgranskande perspektiv. Vilket ursprung granskningen kan tänkas ha är i detta sammanhang onekligen av mindre intresse. Presentationernas verkningar på samhället bör vara måttstocken som avgör om kulturessän, ledaren, motionen eller konstverket kan uppfattas ha någon betydelse att tala om. Här talar vi alltså inte ontologi, utan epistemologi. (Om jag får göra den filosofiska distinktionen).

Rikard Ekholm sa...

FORTSÄTTER HÄR:
Angående Territories och kunskapen om att arkitektur används som politik (eller krigföring), är onekligen något som är svårt att inte gilla. Arkitektur som krigskonstens estetiska udd är för den delen inte något nytt, disparata yttringar som Berlinmuren, stridsvagnen, gasmasken, skyttegraven, medeltidsborgen kan alla ses som krigs-estetisk-arkitektur. Att i konsten föra fram kunskap om sådant är medryckande, det vill säga det är alltid bra att förmedla krigsförhållanden till andra, oavsett vad vi benämner förmedlingen. Alltså, konsten som förmedlare av missförhållanden, orättvisor, politik, biologi eller vad den nu kan tänkas vara är inte alls irrelevant.

Rikard Ekholm sa...

Skillnaden mellan konst i allmänhet och andra kommunicerande samhällsyttringar som journalistik, politiska slagord, (ej estetisk) aktivism, och så vidare, är den att konsten inte vanligtvis masskommunicerar. ”Snövit” är väl det verk som de senaste åren har fått masskommunikativa följder. Bristen på masskommunikation innebär givetvis inte att den kritik som förs fram inte ska föras fram, mycket lite samhällsgranskning är väl egentligen masskommunicerande. Hursomhelst, konst som lobbyism eller debattinlägg är enligt mig bra, men som masskommunikativt medel verkar den inte slå aktivism, journalistik, och dagspresstext.

Rikard Ekholm sa...

JA LITE TILL:
Givetvis förändras inte samhällen genom stora enstaka moment, utan förändringar sker successivt, och däri har konstens alla yttringar en funktion precis som all annan kommunikation. Jag vidhåller dock: Ser man som sin uppgift att förändra världen, använd inte konsten som medel, använd dig då av redan etablerade former av kommunikation. Det vill säga om du vill kommunicera med dem som inte går på just det galleri eller konsthall där konst-samhällskritiken presenteras. Kommer Territories-utställningen att kommas ihåg för att den hindrade muren att byggas, eller kommer den att kommas ihåg för att den presenterade ett motstånd? Inte att motstånd inte kan vara bra, det kan vara extremt viktigt – men onekligen är det så att motstånd i sig i förhållande till motstånd som leder någon vart skiljer sig markant.

LarsNilsson sa...

>>Ser man som sin uppgift att förändra världen, använd inte konsten som medel, använd dig då av redan etablerade former av kommunikation.

Ovanstående håller jag absolut med Rikard om, men konsten lämpar sig inte alltid som masskomminikation. Jag tror inte heller många har valt konstvärlden som arbetsfält på grund av de möjligheter att utöva makt som finns där.

En diskussion kan ha ett egenvärde i sig. Det är inte beroende på hur stor påtryckning på samhället ett konstverk har som man ska döma den utifrån. Möjligen kan man istället se en skön kraft i alla de ansträngningar som görs inom vårt område utan "maktvinning" i sikte.

Om jag inte minns fel så karaktäriseras judisk diskussionstradition av deltagarnas gemensamma strävanden att göra själva samtalet så intressant som möjligt. Här är det alltså inte enbart fråga om att "vinna" diskussionen. Var och en intar en tydlig ståndpunkt som inte nödvändigtvis behöver vara helt samstämmig med personens ursprungliga åsikt. Den deltagare som vitaliserar samtalet uppskattas istället just för denna förmåga.

Konstvärlden består av många olika samtal och som konstnär/curator/kritiker väljer man var man vill deltaga. Den viktigaste rollen för en aktör i en viss diskurs skulle då i likhet med den judiska traditionen vara att göra själva diskussionen mer attraktiv. Inte att föra fram sin egen ståndpunkt med megafon (och "förbättra" världen).

Karl Nyberg sa...

Lars, jag förstår inte riktigt vad du vill säga med ditt senaste inlägg. Du säger: "Det är inte beroende på hur stor påtryckning på samhället ett konstverk har som man ska döma den utifrån.".
Men var det inte just det som dikussionen rörde sig kring för tillfället? Kanske har jag förstått fel men att kalla den granskande och kritiska konsten för någon slags mystisk "skön" kraft är väl att underskatta konstens värde som just ett politiskt och socialt uttryckssätt.

Jag tycker inte att vilja förändra världen/omvärlden/konstvärlden på något sätt utesluter en möjlighet att göra "diskussionen" intressantare. Tvärtom, när man lyckas kombinera detta det är väl då som den institutionskritiska och granskande konsten blir verkligt spännande.

LarsNilsson sa...

>>Jag tycker inte att vilja förändra världen/omvärlden/konstvärlden på något sätt utesluter en möjlighet att göra "diskussionen" intressantare. Tvärtom, när man lyckas kombinera detta det är väl då som den institutionskritiska och granskande konsten blir verkligt spännande.

Självklart håller jag med om ovanstående, men det är inte så att ett konstverk som påverkar samhället mycket alltid är det intressant verk (Snövit). Ett superbra superintressant konstverk som som bidrar starkt till en bättre värld (vad det nu är) är förstås fantastiskt..

Mitt inlägg var ett försök att formulera varför jag även är intresserad av mycket konst som inte har påverkat samhället något nämnvärt. Varför bryr jag mig då alls om allt det där som till och med kan vara introvert?

Jag testade modellen med den judiska traditionen. Är det någon av er som har något annat förslag? Eller är det så enkelt att intressant konst är den som i stor utsträckning kan sägas "påverka samhället"?

Rikard Ekholm sa...

Är det så att det finns konst som påverkar oss? (Banal fråga!) Givetvis påverkar konst oss! Det innebär också (rent logiskt) att konst oavsett om den är konsthistoriskt introspektiv eller samhällskritiskt extrovert, leder till förändring. Så fort jag erfar något förändras jag (även om förändringen är så att säga mikroskopisk). Jag är en del av "vi". Därför kan man säga att konst förändrar liv.

En diskussion jag även utanför detta forum har haft ett intresse i är den om dikotomin konst/verklighet. Jag skulle vilja ta del av era uppfattningar i denna fråga. Något sker och det kan ses som konst och i förhållande till det så finns det något som ses som verkligt. Som jag har uppfattat det så refererar dessa två begrepp alltså till två skilda tillstånd, ett fiktivt och ett reellt. Enligt min mening så beror upplevelsen av "något" på den kunskap vi har om detsam ma. Om vi exempelvis ser en hysteriskt bromsande -gasande bil på Antwerpens gator så beror upplevelsen av detta på vad vi vet om det vi ser. Antingen ser vi en ryckigt körande idiot eller så ser vi konstnären Carsten Höller genomföra ett relationellt verk. Jag skulle i och med detta föreslå att den ontologiska statusen av det vi ser helt enkelt är beroende på vad vi vet. Dessutom, att det explicit innebär att det vi ser är antingen verkligt eller fiktivt. Och att bortom detta finns inget alls. Händelsen existerar vid ett givet tillfälle - det är antingen en verklig händelse eller det är en fiktiv händelse. K-Street är kanske något att exempelvis tala om? (Lars). Förövrigt: Om det sedan egentligen är just konst är en annan fråga.

LarsNilsson sa...

>>Jag skulle i och med detta föreslå att den ontologiska statusen av det vi ser helt enkelt är beroende på vad vi vet.

Detta låter väl rimligt. I likhet med en flasktorkare som både kan uppfattas som en vanlig flasktorkare eller konst beroende på sammanhanget är Carsten Höllers ryckiga bil både konst och inte - samtidigt. Här finns ingen vit kub som helgar verket men konstpublikens förförståelse kanske kan jämföras med en osynlig vit kub som tillfälligt svävar ut i stadsrummet..

Karl Nyberg sa...

Lars, själklart är mer verk som inte försöker förändra världen också intressanta annars skulle en stor del av det konsthistoriska kanon förkastas. Mitt inlägg var mer menat att försöka definiera den här diskussionens ramar som för ögonblicket tycktes aningen vaga.

Rikard, när det gäller förhållandet verklighet-konst så håller jag med tidigare inlägg i ämnet och det känns som vi börjar närma oss utgångspunkten för den här dialogen.

Rikard Ekholm sa...

Om "händelsen" samtidigt är både fiktion och verkligt innebär det alltså att dikotomin fiktion/verklighet bibehålls, i alla fall om statusen av "bilkörningen" eller Flasktorkaren inte är ett "både och" tillstånd. Alltså, de är för en och samma person vid ett och samma tillfälle inte både fiktion och verkligt. Här menar jag alltså den ontologiska statusen, om en fiktionell bil kör på någon är skadorna givetvis lika obehagliga som om en ej- fiktionell bil kör på någon.

Jag menar: Att när något är "konst" så ser vi det som konst och då blir den meningsskapande processen helt annorlunda än när vi ser det som något som inte är "konst". På gott och ont (om man kan använda sig av sådana termer), så betyder ett verk så mycket mer och samtidigt så mycket mindre när det insisterar på att vara konst. Därför blir problemet för konsten när den lämnar en estetisk autonomi men ösnkar bibehålla sin konststatus att verket i fråga inte riktigt tas på allvar. Om verket ifråga istället inte skulle kräva att ses som konst skulle det kunna ge så mycket mer till så många mer. Att som exempelvis som Godard vilja ha allvarliga åsikter om livet och samhället men stå kvar med ett ben i sin fiktion är att göra en eventuell förändring en otjänst. Överlag, skulle jag gissa, och jag upplever det så själv, är konst som gör anspråk på att vara verkligt inte alls i ett upplevelseperspektiv speciellt verkligt, vi ser det ju som konst!

Konst som önskar vara i vardagen (relationell konst) ses antingen som vardagshändelseförlopp eller konst. När det ses som konst kan det vara en ögonöppnare, men oftast inte, utan ses vanligtvis som vardag i en vit kub, vilket är förbannat trist. Ett annat alternativ är att konst i vardagen inte alls ses som konst, utan som vanlig vardag - vilket också är (relativt)trist.

Ett ovanligt exempel är just K-Street, där fiktion och verklighet på sätt och vis kan ses som oskiljaktiga. När den reella pr-byrån coachar en senator i det första avsnittet är det onekligen på riktigt. Men scenen innehåller samtidigt skådespelare och ingår i en semi-fiktiv TV-serie. K-Street är på sitt sätt unik, men i och med att det är film (tv) går scenerna antagligen att bryta upp; i coachingscenen exempelvis deltar ingen av de personer som endast är skådespelare, utan de är helt enkelt tysta. Fiktion och verklighet tycks här alltså också vara särskiljda. Om man kan tala om generella eller allmänna upplevelser så är väl upplevelsen av K-Street det närmaste man kan komma en "både och" upplevelse angående fiktion och verklighet. Det hela beror förstås på vem man är, antagligen går Michael Moores Fahrenheit 9/11 att också att just uppleva som "både och", men så är det förstås inte...

LarsNilsson sa...

>>Därför blir problemet för konsten när den lämnar en estetisk autonomi men ösnkar bibehålla sin konststatus att verket i fråga inte riktigt tas på allvar.

Detta håller jag med om. Konstaktioner i det offentliga rummet tas inte riktigt på allvar som aktion/verklighet.

Däremot kan sådana icke-funktionella verkligheter tas på stort allvar i konstvärlden. I sådana fall betraktar man verksamheten symboliskt snarare än efter funktion. Exempel här skulle kunna vara danska N55 och Superflex som konstruerar utopiska, nästan-funktionella situationer och verktyg/skulpturer.

Rikard Ekholm sa...

Lars: "Konstaktioner i det offentliga rummet tas inte riktigt på allvar som aktion/verklighet. Däremot kan sådana icke-funktionella verkligheter tas på stort allvar i konstvärlden." Citatet är intressant, för det sätter fingret på just det att steget från konstens rum/autonomi/värld så sällan är ett riktigt steg. Det vill säga, steget tas egentligen inte, för när sådana aktioner tas på stort allvar i konstvärlden är vi tillbaka vid det introspektiva navelskådandet som konsten så ofta sysselsätter sig med. Och enligt min mening är en sådan intern diskussion inte ett problem för konstens framkommande förändringsprocesser och/eller eventuella utveckling. Som om fotboll förväntas engagera eller förändra sådant utanför just fotbollen, och att den inte gör det, för den sakens skull, skulle göra fotbollen mindre intressant!

Jag kan hursomhelst känna att medvetenheten om att konst för konstens skull, eller i alla fall för kulturens skull ofta är bra nog, och att den medvetenheten är viktig för att veta vad man håller på med och varför man håller på.

hndeluxe sa...

Det här ju ganska många diskutioner i diskutionen. I diskutionen om konst/ickekonst så är det klart att det går att finna en definition även om det är svårt. Faran är att man motar in sig i ett litet hörn. Varken ett kollektivt eller subjektivt konstbegrepp räcker. Låter man den institutionella konstbegreppet bestämma glömmer man den maktfunktion den ändå besitter. Vad som är konst blir för mycket enskilda människor tyckande helt enkelt. Man måste hela tiden ha ett kritiskt tänkande gentemot de preferenser i fråga om klasstillhörighet, genus och andra grupptillhörigheter som kan göra att man bara släpper in sina egna själsfränder.
Vad konst är vet man intuitivt tror jag men den undflyr alla defenitioner. Jag skulle vilja föreslå som nytt begrepp : konstskruv! Allstå något ev. politiskt, men inte nödvändigt framställt i ett nytt perspektiv eller med fler komplikationer/sidor belysta än vad de vanligtvis brukar framställas med. En poetisk bild. En sensomatreel framställning av en kompliserad företeelse.
Exempel på en utpräglad sådan konstnär är Mona Hatoum. Hennes karta av tvålar över Oslo föredraget i Jerusalem; mycket bra.

Karl Nyberg sa...

Rikard: Jag tror inte heller att navelskådande är ett problem i sig, men när konsten endast utan svårighet kan förstås eller uppskattas av folk i konstvärlden, kan jag känna att det inte är en helt positiv tendens.

Fotboll förväntas kanske inte förändra världen men syftet med fotboll var från början att rivaliserande byar i England skulle kunna kämpa om tvister utan att ha ihjäl den ena byn. Även i modern tid har fotboll påverkat. Ta bara fotbollskriget 1969 mellan Honduras och El Salvador som exempel. Fotbollen kanske inte var den bakomliggande orsaken men faktum är att det var den utlösande faktorn. Kanske även konst har en liknande funktion?

Att konst behandlar problem från en poetisk/fiktionell aspekt känner nog de flesta till. Problemet är snarare vad denna aspekt innebär och om konstens effekt på omvärlden begränsas av detta. Vad händer om en konstnär inte är medveten om att omvärlden inte reagerar på samma sätt som konstvärlden på ett konstprojekt? Talar man olika språk? Är det eftersträvansvärt att försöka påverka med konst och i så fall måste man begränsa sig till poetiska bilder för att det ska fortsätta att vara konst?

hndeluxe sa...

Faktum är att det finns en envis feltolkning av Marcel Duchamps ready-made. Det påstås ofta att t.ex. flasktorkaren inte blir ett konstverk förrän den ställs ut i ett konstsammanhang. Fel. Konst kan finnas utan att något annan än konstnären ser det och vår förmåga att ge oss ut på den tankemässiga/upplevelsemässiga resan som är en konstupplevelse är främst en forskningsuppgift för hjärnforskaren. När man väljer att visa/framföra konst i ett offentligt rum är för att man vill påverka andra på ett eller annat sätt. I ett längre perspektiv förändrar konsten med sin tankeomkastelse - konstskruv hela samhällets totala värdegrunder osv. I ett kort perspektiv, i överhängande situationer är direkta aktioner mer effektiva.

Rikard Ekholm sa...

Nja. Att konstnärer alena bestämmer när något är konst känns lite reaktionärt. Vem är då konstnär? Jag kallar mig konstnär från och med nu, och när jag gör något hemma i min vrå och kallar det konst - är det då konst, Hndeluxe? Du anser alltså att kommunikationen av detta du kallar konst är helt irrelevant - har jag förstått dig korrekt?

hndeluxe sa...

Poäng 1. i mitt resonemang är att ingen faktiskt behöver se ett konstverk för att det ska vara ett konstverk om man försöker se utifrån det vi kallar konst synvinkel.
Poäng 2. det som senare visas på gallerier, konsthallar, museer etc. är då underkastad urval från de som har den befogenheten. En ibland vansklig maktposition. Det är också en uppgift för kritiker, skribenter och att välja vad de tycker är intressant. Men man ska inte glömma bort detta att det är upp till några st. utvalda människor tyckande vad som visas, det skulle kunna se ut på ett helt annat sätt om det var andra människor i deras positioner. Poäng 3. så har jag svårt att förstå rädslan för att göra försoffande konst. Konst uppfodrar på många olika plan till ett nytt tänkande genom sin konstskruv.
Kanske slår jag in öppna dörrar, kanske är det precis vad ni har skrivit i er långa diskution förut (ursäkta i så fall). Men är jag reaktionär. Det ekar 70-tal.

Rikard Ekholm sa...

Hndeluxe, jag förstår inte riktigt din poäng 1. Du får nog utveckla...
Din poäng 2, där du menar att det skulle se annorlunda ut på gallerifronten etcetera om det var andra människor som var involverade är förstås sant. Helt sant.
Poäng 3. Rädsla för försoffande konst? Ja, det finns nog. Men samtidigt får man förstå att det hela tiden görs konst både för och av försoffade. Ska vi vara rädda för det? Ja, kanske, kanske inte. Intressnat tanke i alla fall. Försoffande konst...

Anonym sa...

Är det rimmligt att en konstnär gör anspråk på att dennes arbete är "konst" då man inte kan finna några som hellst beröringspunkter med konstens traditionella funktion. Är det rimmligt att skriva om begrepp istället för att skapa nya? eller gör man då på en slags våld på konstbegreppet och på så sätt sätta många konstnärer, men även publik i kläm?

Jag heter Alfred Boman

Sjävl är jag konst reaktionär och skulle velat dra linjen någonstans i Duchamps Pissoar, jag välkommnar alla utrycksformer men skulle uppskatta lite mer fasthet i konstbegreppen, hur ska de annars kunna presenteras, diskuteras och instutitioneras då ingen riktigt vet vad man har att göra med?

Anonym sa...

Oj vad jag slarvar, rättlse:

skrev:
"Konstens traditionella funktion"

Borde skrivit:
Konstens traditionella form

Med att "skriva om begrepp" menade jag omskrivande av ett befintligt begrepp, Att lägga in nya bedydelser och förkasta gamla.

Alfred