tisdag, november 02, 2004

Recension: Elis Eriksson




Elis Eriksson

Galleri Lars Bohman,


Låt lovsången ljuda, psaltaren 66:5-12”

Elis Eriksson är 98 år och arg. Utställningen på galleri Lars Bohman speglar Erikssons ilska men också ilskan och frustrationen hos vårdtagare inom äldreomsorgen. Erikssons målningar består nästan alla av svart och grå färg på rå blottad duk. Ett undantag är dock en starkt röd målning som hänger i det första rummet. Måleriet förmedlar en slags ångestvision där upprörda känslor över dåligt smörgåspålägg och fraser från vårdföretagspropagandan blandas med mardrömsbilder av liggsår, klichéartad antiamerikanism och ett effektfullt kontrasterande, på gränsen till vackert, poetiskt språk.

Elis Eriksson gör sin egen dyslexi till ett ytterst personligt drag i sin konst. De budskap som i form av textremsor fyller hans målningar får i och med hans speciella språkbruk en intim karaktär. Denna intima känsla ställs i bjärt konstrast mot de opersonliga och intetsägande formuleringarna från företagens bild av vården där fokus läggs på konkurrens, effektivitet och profit. Det finns relevanta invändningar mot Erikssons aningen ensidiga bild av den svenska äldreomsorgen, som har mycket gemensamt med massmedias skildring av vården. Hans verk gör trots detta ett bestående intryck. Det känns verkligen att han vill säga något till oss betraktare, någonting som för honom är viktigt. Hans enkla men kraftfulla måleri accentuerar på ett harmoniskt sätt intrycket från textremsorna utan att ta för mycket av uppmärksamheten. Att måleriet trots det så obehagliga temat blir harmoniskt och estetiskt är i sig en intressant paradox. Att bygga upp en tavla utifrån enkel skönhet men samtidigt visa upp livets obehagligheter är något som gör detta måleri mycket spännande.

Titeln på utställningen är ”Låt lovsången ljuda, psaltaren 66:5-12”. Här är det stycket:

[5] Kom och se Guds gärningar,hans väldiga verk bland människor. [6] Han förvandlade havet till torr mark,de gick till fots genom floden.Låt oss glädjas över honom. [7] Han härskar för evigt i sin makt.Hans ögon vakar över folken -inga upprorsmän skall resa sig. [8] Prisa vår Gud, alla folk,låt lovsången ljuda! [9] Han bevarar oss vid liv,han låter inte våra fötter slinta. [10] Du prövade oss, o Gud,du renade oss som man renar silver. [11] Du lät oss fastna i nätet,du slog oss i bojor, [12] du lät människor rida fram över oss.Vi gick genom eld och genom vatten,men du förde oss ut i frihet.

Man får intrycket av att Elis Eriksson tänkt särskilt på stroferna 7, 9 och 11 när man ser utställningen. Eriksson är en upprorsmakare som menar allvar, hans utställning känns som motsatsen till en lovsång.

9 kommentarer:

Oskar Lidåker sa...

KRITIK AV KRITIKEN

Recensionen är ganska bra skriven, språkligt sett. Klar, distinkt, enkel inledning: "Elis Eriksson är 98 år och arg". Klar, distinkt, enkel avslutning: "Eriksson är en upprorsmakare som menar allvar, hans utställning känns som motsatsen till en lovsång."

Men den är lite kluven, omdömesmässigt sätt. Ditt förhållningssätt till utställningen är något oklart, vilket leder till en något oklar kritik. Recensionen har en positiv grundton men är ändå återhållen och med vissa, ganska klara, reservationer (som du inte utvecklar).

Det finns både positiva omdömen

ytterst personligt drag
intim karaktär
bestående intryck
han vill säga något till oss betraktare
harmoniskt och estetiskt

och negativa

klichéartad antiamerikanism
Det finns relevanta invändningar mot Erikssons aningen ensidiga bild av den svenska äldreomsorgen (men vilka?)

vilket jag tror har att göra med en kluven inställning till vårdpolitiken i sig.

Jag har ju inte sett utställningen men utifrån recensionen skulle jag vilja fråga:
-är inte Eriksson, 98 år, alltför mycket ett barn av folkhemspolitiken, där staten ses som den enda garanten för en bra äldrevård?
-är det verkligen vårdföretagen som är problemet?
-är han inte lite socialpolitiskt reaktionär?
-vad talar för att privat vård leder till sämre kvalitet än statlig?
-varför skulle det vara fel att lägga fokus på "konkurrens, effektivitet och profit"? vill Eriksson ha en ineffektiv vård? osv.

Samt: den här formuleringen tyckte jag var lite ineffektiv, även om jag förstår vad du menar: "Hans enkla men kraftfulla måleri accentuerar på ett harmoniskt sätt intrycket från textremsorna utan att ta för mycket av uppmärksamheten."

Karl Nyberg sa...

Vad är oklart i mitt förhållningssätt till utställningen? Huruvida jag förhåller mig positivt eller negativt till Erikssons konst har du själv visat på detta genom att belysa de olika punkter i recensionen där jag tar upp just detta. Eller menar du något annta förhållningssätt?

Angående invändningarna mot Erikssons syn på äldreomsprgen tycker jag att det resonemanget hör mer hemma i en politisk debatt en i en recension av en konstutställning, det var i alla fall inte det som jag valde att fokusera på.

[Nyberg]

Är Eriksson ett barn av sin tid som vill att staten ska ta hand om äldreomsorgen? Kanske är han det, men om detta vet vi lite utifrån utställningen. Man kan tydligt se en kritik mot missförhållanden inom vården, och den vård han kritiserar är antagligen den privata. Men om han ser staten som den enda garanten för bra äldreomsorg, ja, det är svårt att säga. Han kritiserar det han inte tycker om, men säger lite om vad han å andra sidan tycker om. Om staten säger han inget.

Är vårdföretagen problemet? Det vore onekligen underligt om vårdföretagen skulle stå fria från allt ansvar gällande missförhållanden inom den privata äldreomsorgen. Är det enbart någon annans ansvar?

Socialpolitiskt reaktionär? Nja. Är det reaktionärt att lyfta fram kritik mot missförhållanden, privata eller vad de nu har för bakgrund?

I sig är det väl lite som talar för att privat vård skulle vara sämre än statlig. Är osäker på om Eriksson berör denna relation? Men om det finns exempel på att privat är sämre än statlig eller vice versa, är det inte av intresse att tala om det då?

Varför skulle Eriksson vilja ha en ineffektiv vård? Är det något som talar för det?

[Ekholm]

Oskar Lidåker sa...

Det är fullt möjligt att jag missuppfattat det politiska draget i hans konst - jag har ju inte sett utställningen. Men utifrån RECENSIONEN tycktes det som att kärnan i Erikssons verk var en kritik mot den privata vården. Dvs. den var politisk. Om så var fallet, tycker jag att man bör ta hänsyn till om denna kritik är relevant eller inte i sin recension. Och det var den aspekten Karl inte utvecklade eller var lite oklar kring.

Du tycks inte riktigt veta om du ska köpa Erikssons bild eller utgå från de erfarenheter du själv har av vården; du pendlar lite mellan distanserad kritik och engagerad hyllning.

Tydligast blir det i mitten av recensionen:

"Denna intima känsla ställs i bjärt konstrast mot de opersonliga och intetsägande formuleringarna från företagens bild av vården där fokus läggs på konkurrens, effektivitet och profit. Det finns relevanta invändningar mot Erikssons aningen ensidiga bild av den svenska äldreomsorgen, som har mycket gemensamt med massmedias skildring av vården."

Först alltså en mening där du tycks ta ställning FÖR Erikssons kritik ("de opersonliga och intetsägande formuleringarna från företagens bild av vården"), sedan, direkt efter, en mening där du kommer med en helgardering, men inte utvecklar varför. Båda meningarna kan inte vara "sanna" - det var det jag menade med att du inte hade ett klart förhållningssätt. Det finns en ett-minus-ett-tendens, dvs. först ett påstående, sen ett annat påstående som motsäger det första. Då blir inget kvar. 1-1=0.

Ekholm:
Du uppfattar utställningen som ett angrepp på missförhållanden i allmänhet. Själv fick en bild av den som ett angrepp mot privat vård i sig. Jag vet inte vem som har rätt, faktiskt. Kritik mot missförhållanden är naturligtvis OK, men om man påstår att det är privatiseringen i sig som lett till detta är man ute på villovägar, enligt mig. Eller: man kommer åtminstone med en politisk åsikt som recensenten bör ta hänsyn till i sin kritik.

Vad gäller den sista frågan: enligt Karls redogörelse satiriserade Eriksson kring "konkurrens, effektivitet och profit". Om en konstnär satiriserar kring "effektivitet" i vården kan man polemiskt fråga sig om det är motsatsen, ineffektivitet, han vill ha.

Detta om detta. Jag vill betona att recensionen i grunden var lovande. Jag försökte peka på några brister för att nästa ska kunna bli ännu bättre.

Karl Nyberg sa...

Oskar, "engagerad hyllning" av Erikssons politiska budskap, var får du det ifrån? I ditt citat av min recension så beskriver jag först textremsorna i konstverken som är antingen skrivna av Eriksson eller företag. Det är de senare textremsorna som har ett fokus på "konkurrens, effektivitet och profit", alltså de textbitar som Eriksson själv valt att ta med. Det är upplevelsen av detta, det estetiska, som jag velat förmedla inte ta ställning för Erikssons åsikt. Efter det lägger jag in en kommentar om att det finns invändningar mot Erikssons bild av vården, dvs. hans politiska ståndpunkt. Jag ser inget motsatsförhållande då de olika formuleringarna behandlar olika saker. Att jag väljer att inte ge mig in i ett politiskt resonemang beror på att jag inte tycker att mina personliga politiska åsikter ska färga en recension där fokus läggs på de estetiska kvaliteterna.

Oskar Lidåker sa...

"Att jag väljer att inte ge mig in i ett politiskt resonemang beror på att jag inte tycker att mina personliga politiska åsikter ska färga en recension där fokus läggs på de estetiska kvaliteterna."

Det här resonemanget känner jag väldig stark avsky mot. Du erkänner att Erikssons konst är politisk. Trots detta, trots att den politiska åsikten alltså är en väsentlig del av det estetiska uttrycket, insisterar du på att göra en enbart "estetisk" tolkning, dvs. en tolkning som bortser från själva kärnan i verket. Med samma tankesätt kan man hylla Leni Riefenstahls filmer för att de har "estetiska" kvaliteter.

Rikard Ekholm sa...

Tråkigt att se Riefenstahls namn i det här sammanhanget, och på det sättet. Jag talar inte för Nyberg, det gör han så bra själv. Men om jag förstår honom korrekt, så finns det ingen tendens till att helt avkontextualisera verket för att endast vissa på de formella aspekterna i Erikssons måleri. Att Nyberg sedan att i mindre grad diskuterar politik i samband med verken, är helt upp till honom. Att påstå att Nybergs gest, skulle kunna leda till att man kan hylla Riefenstahls filmer, rent estetiskt, känns bara onödigt. Nyberg avsäger sig uppenbarligen inte det politiska. Han verkar endast inte vilja beröra just den aspekten av verken mer ingående. Han verkar heller inte vara intresserad av en massa andra infallsvinklar som Erikssons uppväxt, hans teknik, hans samarbetspartners och så vidare. Det finns ingen anledning att dra några växlar på det, heller. Om Nyberg inte väljer att fokusera på just det politiska, visst kritisera honom för det, men inte in absurdum, speciellt inte som att han de facto påpekar att politiken finns där, men att han inte önskar diskutera det mer. Det finns absolut ingenting som säger att Nybergs vinkel på det hela skulle kunna leda till att han skulle recensera Riefenstahls estetik utan att ta hänsyn till den kontext hon verkade i.

LarsNilsson sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
LarsNilsson sa...

Härom veckan var det en diskussion om den önskade graden av journalistens politiska öppenhet i Debatt på TV2. Utgångspunkten var Cecilia Uddéns uttalande i radioprogrammet Konflikt när hon som programledare släppte grodan att "Naturligtvis håller jag på Kerry". Detta föranledde som bekant att Uddén blev avstängd från radion till efter det amerikanska valet. Så öppet partisk får man inte vara som journalist i Sverige, i alla fall inte i public service.

En av paneldeltagarna i Debatt förde fram förslaget att journalister borde förses med skyltar som visar deras politiska bakgrund när de framträder i media. På samma sätt som man gör med politiker. Lars Nilsson, socialdemokrat. Kan detta vara något för konstkritiken?

Jag håller förstås med Oskar om att man inte ska bortse från konstens politiska innehåll. Detta brukar dock inte vara ngot problem. Tvärtom romantiseras det en hel del ver det politiska i konsten. Om det är politiskt är det spännande ungefär. Det är sällan det politiska innehållet synas ordentligt och det tycker jag är tråkigt.

Karl Nyberg sa...

Jag håller också med Oskar att man inte ska bortse från konstens politiska innehåll men det politiska innehållet kan vara av varierande vikt för totalupplevelsen av ett konstverk beroende på hur starkt det betonas i verket.

Lars, du skriver "...romantiseras det en hel del ver det politiska i konsten. Om det är politiskt är det spännande ungefär." Tyvärr är jag benägen att hålla med dig, det finns en tendens som är ungefär i stil med, konstnären tar upp den fruktansvärda krisen i darfur = bra konst. Bara för att ett tema i ett konstverk är intressant och "bra" politiskt tycker i alla fall inte jag att det per automatik leder till ett intressant och bra konstverk.