tisdag, november 02, 2004
Recension: Elis Eriksson
Elis Eriksson
Galleri Lars Bohman,
”Låt lovsången ljuda, psaltaren 66:5-12”
Elis Eriksson är 98 år och arg. Utställningen på galleri Lars Bohman speglar Erikssons ilska men också ilskan och frustrationen hos vårdtagare inom äldreomsorgen. Erikssons målningar består nästan alla av svart och grå färg på rå blottad duk. Ett undantag är dock en starkt röd målning som hänger i det första rummet. Måleriet förmedlar en slags ångestvision där upprörda känslor över dåligt smörgåspålägg och fraser från vårdföretagspropagandan blandas med mardrömsbilder av liggsår, klichéartad antiamerikanism och ett effektfullt kontrasterande, på gränsen till vackert, poetiskt språk.
Elis Eriksson gör sin egen dyslexi till ett ytterst personligt drag i sin konst. De budskap som i form av textremsor fyller hans målningar får i och med hans speciella språkbruk en intim karaktär. Denna intima känsla ställs i bjärt konstrast mot de opersonliga och intetsägande formuleringarna från företagens bild av vården där fokus läggs på konkurrens, effektivitet och profit. Det finns relevanta invändningar mot Erikssons aningen ensidiga bild av den svenska äldreomsorgen, som har mycket gemensamt med massmedias skildring av vården. Hans verk gör trots detta ett bestående intryck. Det känns verkligen att han vill säga något till oss betraktare, någonting som för honom är viktigt. Hans enkla men kraftfulla måleri accentuerar på ett harmoniskt sätt intrycket från textremsorna utan att ta för mycket av uppmärksamheten. Att måleriet trots det så obehagliga temat blir harmoniskt och estetiskt är i sig en intressant paradox. Att bygga upp en tavla utifrån enkel skönhet men samtidigt visa upp livets obehagligheter är något som gör detta måleri mycket spännande.
Titeln på utställningen är ”Låt lovsången ljuda, psaltaren 66:5-12”. Här är det stycket:
[5] Kom och se Guds gärningar,hans väldiga verk bland människor. [6] Han förvandlade havet till torr mark,de gick till fots genom floden.Låt oss glädjas över honom. [7] Han härskar för evigt i sin makt.Hans ögon vakar över folken -inga upprorsmän skall resa sig. [8] Prisa vår Gud, alla folk,låt lovsången ljuda! [9] Han bevarar oss vid liv,han låter inte våra fötter slinta. [10] Du prövade oss, o Gud,du renade oss som man renar silver. [11] Du lät oss fastna i nätet,du slog oss i bojor, [12] du lät människor rida fram över oss.Vi gick genom eld och genom vatten,men du förde oss ut i frihet.
Man får intrycket av att Elis Eriksson tänkt särskilt på stroferna 7, 9 och 11 när man ser utställningen. Eriksson är en upprorsmakare som menar allvar, hans utställning känns som motsatsen till en lovsång.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Vad är oklart i mitt förhållningssätt till utställningen? Huruvida jag förhåller mig positivt eller negativt till Erikssons konst har du själv visat på detta genom att belysa de olika punkter i recensionen där jag tar upp just detta. Eller menar du något annta förhållningssätt?
Angående invändningarna mot Erikssons syn på äldreomsprgen tycker jag att det resonemanget hör mer hemma i en politisk debatt en i en recension av en konstutställning, det var i alla fall inte det som jag valde att fokusera på.
[Nyberg]
Är Eriksson ett barn av sin tid som vill att staten ska ta hand om äldreomsorgen? Kanske är han det, men om detta vet vi lite utifrån utställningen. Man kan tydligt se en kritik mot missförhållanden inom vården, och den vård han kritiserar är antagligen den privata. Men om han ser staten som den enda garanten för bra äldreomsorg, ja, det är svårt att säga. Han kritiserar det han inte tycker om, men säger lite om vad han å andra sidan tycker om. Om staten säger han inget.
Är vårdföretagen problemet? Det vore onekligen underligt om vårdföretagen skulle stå fria från allt ansvar gällande missförhållanden inom den privata äldreomsorgen. Är det enbart någon annans ansvar?
Socialpolitiskt reaktionär? Nja. Är det reaktionärt att lyfta fram kritik mot missförhållanden, privata eller vad de nu har för bakgrund?
I sig är det väl lite som talar för att privat vård skulle vara sämre än statlig. Är osäker på om Eriksson berör denna relation? Men om det finns exempel på att privat är sämre än statlig eller vice versa, är det inte av intresse att tala om det då?
Varför skulle Eriksson vilja ha en ineffektiv vård? Är det något som talar för det?
[Ekholm]
Oskar, "engagerad hyllning" av Erikssons politiska budskap, var får du det ifrån? I ditt citat av min recension så beskriver jag först textremsorna i konstverken som är antingen skrivna av Eriksson eller företag. Det är de senare textremsorna som har ett fokus på "konkurrens, effektivitet och profit", alltså de textbitar som Eriksson själv valt att ta med. Det är upplevelsen av detta, det estetiska, som jag velat förmedla inte ta ställning för Erikssons åsikt. Efter det lägger jag in en kommentar om att det finns invändningar mot Erikssons bild av vården, dvs. hans politiska ståndpunkt. Jag ser inget motsatsförhållande då de olika formuleringarna behandlar olika saker. Att jag väljer att inte ge mig in i ett politiskt resonemang beror på att jag inte tycker att mina personliga politiska åsikter ska färga en recension där fokus läggs på de estetiska kvaliteterna.
Tråkigt att se Riefenstahls namn i det här sammanhanget, och på det sättet. Jag talar inte för Nyberg, det gör han så bra själv. Men om jag förstår honom korrekt, så finns det ingen tendens till att helt avkontextualisera verket för att endast vissa på de formella aspekterna i Erikssons måleri. Att Nyberg sedan att i mindre grad diskuterar politik i samband med verken, är helt upp till honom. Att påstå att Nybergs gest, skulle kunna leda till att man kan hylla Riefenstahls filmer, rent estetiskt, känns bara onödigt. Nyberg avsäger sig uppenbarligen inte det politiska. Han verkar endast inte vilja beröra just den aspekten av verken mer ingående. Han verkar heller inte vara intresserad av en massa andra infallsvinklar som Erikssons uppväxt, hans teknik, hans samarbetspartners och så vidare. Det finns ingen anledning att dra några växlar på det, heller. Om Nyberg inte väljer att fokusera på just det politiska, visst kritisera honom för det, men inte in absurdum, speciellt inte som att han de facto påpekar att politiken finns där, men att han inte önskar diskutera det mer. Det finns absolut ingenting som säger att Nybergs vinkel på det hela skulle kunna leda till att han skulle recensera Riefenstahls estetik utan att ta hänsyn till den kontext hon verkade i.
Jag håller också med Oskar att man inte ska bortse från konstens politiska innehåll men det politiska innehållet kan vara av varierande vikt för totalupplevelsen av ett konstverk beroende på hur starkt det betonas i verket.
Lars, du skriver "...romantiseras det en hel del ver det politiska i konsten. Om det är politiskt är det spännande ungefär." Tyvärr är jag benägen att hålla med dig, det finns en tendens som är ungefär i stil med, konstnären tar upp den fruktansvärda krisen i darfur = bra konst. Bara för att ett tema i ett konstverk är intressant och "bra" politiskt tycker i alla fall inte jag att det per automatik leder till ett intressant och bra konstverk.
Skicka en kommentar