Den här recensionen är skriven av Jenny Danielsson. Hon bor och arbetar i London.
Karl & Rikard
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sam Taylor-Wood
WHITE CUBE, London t.o.m 4 december 2004
På White Cube visas Sam Taylor-Woods serie Crying Men. Inramade i mörkt trä, i olika format, i både färg och svartvitt visar samtliga fotografier män som gråter eller är på väg att börja gråta. De är sorgsna ledsna män. I fokus exponeras mäns litenhet och förtvivlan, tårarna är sekundära. Samtliga män är välkända från filmduken. De är skådespelare. Det är något rörande över Dustin Hoffman i tårar. Jag lider med honom och de andra Hollywoodstjärnarna. Dessa förvridna ansikten visar det självklara – män gråter. Även om samhället många gånger varken talar om eller exponerar mannens gråt. Huruvida dessa stjärnor gråter som privatpersoner då och då vet vi inte. Att de kan, det ingår i deras profession, kan vi däremot vara säkra på. Mitt medlidande och intresse tappar i densitet. Mina tankar flyger iväg från de aktuella verken och jag funderar mer på vad Taylor-Wood kände när hon tog bilderna. Vad pratar man med Sean Penn om när han har gråtit? Det är vackra fotografier, i minutiös disposition men budskapet är vagt. Det känns lamt och krystat.
Utställningen inkluderar också verket Strings. Kameran glider, bilden flankeras av draperier på vilka ett skuggspel visas, i övre delen av bilden ses en galgliknande konstruktion, från den hänger i trådar en ung man. Kameran sveper under en enorm kristallkrona för att stanna. På en röd matta, i ett ovalt rum med en spegel i bakgrunden, står fyra notställ. Bakom varje sitter en man iklädd kostym. De utgör en stråkkvartett och uppför sig som en sådan. De följer notbladens instruktioner, då och då lyfter de blicken och väntar in varandra. Ovanför dem svävar mannen från den galgliknande upphängningen, naken förutom från midjan ner till övre delen av låren vilka täcks av ett mörkt tyg. Vid höfterna är selen fastspänd, från höftbenen leder trådarna uppåt. Han flyter i luften, snurrar runt, rör sig från höger till vänster, slår volter. Det är omöjligt att säga om han dras fram och tillbaka av någon eller om hans förflyttning är omfördelning av tyngd. Han rör sig stillsamt med enorm precision, han försöker nå dem som spelar under honom utan att lyckas. De spelar oberörda vidare. Det är möjligt att tidsbestämma medeltida krucifix genom att se på hur den lidande Jesus lider. När denne yngling hänger upp och ned med vinklade fötter och armarna rakt åt sidorna är han då en samtida lidande Jesusgestalt? Hans hår är nytvättat och kalufsen hänger som en gloria kring hans huvud.
Är denne kerubliknande varelse alla män? Ackompanjeras ynglingen av äldre generationer män som följer notbladens anvisningar och spelar? Hur svårt är det att lära sig spela fiol?
Taylor-Wood porträtterar lågmält och stillsamt mannen fångad i sin manlighet. De män hon valt att visa följer den förväntade, den stereotypa myten om mannen. De från filmduken är de som lyckats bäst. Samhället idealiserar den medietränade mannen, vem vill inte vara al Pacino? Även den unge mannen som hänger i trådarna, och som oundvikligen har historiska referenser till David eller Jesus, är en samtida idol. Främst sedd som fotbollsspelande. Matchtröjan dras glatt av efter fullgjord gärning för att exponera en perfekt överkropp. Kvintetten är i kostym, precis som den alltid är inom kammarmusikens värld.
På andra våningen hänger konstnären själv i luften. Fotografierna är tagna framför ett stort fönster, vita väggar och trägolv. De är antagligen tagna i hennes ateljé. Hennes kropp hänger i akrobatiska formationer. Ansiktet är på samtliga bilder dolt av det långa håret. Hon är iklädd trosor och ett linne. Det är omöjligt att se hur hon hamnade där i luften, trådarna är osynliga.
Det är sviten Self Portrait Suspended som lyckas ställa frågan om mannens utsatta tillvaro på sin spets. Är vi alla bara människor som ständigt förväntas leva efter den ena eller andra normen? Genom att använda sig av självporträttet gör hon utställningen personlig. För vem är kvinnan, konstnären Sam Taylor-Wood i förhållande till alla andra män och kvinnor, medialt kända som okända? Och vilka är vi i förhållande till henne. Hon känner i alla händelser många fler kändisar än vad jag gör.
Av: Jenny Danielsson, London.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar