LA radio och förmågan att lyfta

Efter att ha spenderat otal timmar i bil i Los Angeles med ständigt upplyftande och underbar musik, kommer jag för alltid sakna turerna genom staden när mörkret infunnit sig och neonskyltarna tänts; de som informerar om tacos, hamburgare och cocktails. Radiokanalerna HOT 92.3 och K Earth 101 kommer alltid att finnas med mig. Deras receptet är enkelt, men likväl finns något liknande inte i Sverige: urban musik som fungerar som balsam för själen. Det handlar naturligtvis inte bara om musiken i sig, utan även om den upplelvese den genererar i relation till det sammanhang den framträder i.

En av mina absoluta favoritband sedan länge är det brittiska bandet Sade som frontas av sångerskan Sade Adu. I mina öron har bandets musik aldrig kommit till sin rätt så bra som när den pulserades ut genom högtalarna i bilen i Los Angeles medan man körde genom ett stökigt downtown eller längs Vermont avenue sent på kvällen på väg hem. Eller för den delen i bilen på en parkeringsplats vid Santa Monica beach medan solen går ner och kvällskylan utanför börjar tränga sig på.

Av någon anledning är Sade verkligen ett älskat band på västkusten och låtarna från de första albumen som kom på 80-talet hörs om och om igen på radion. Den låt som kanske spelas oftast är The Sweetest Taboo från skivan Promise (1985).

You've got the biggest heart
Sometimes i think you're just too good for me
Every day is christmas, and every night is new year's eve
Will you keep on loving me
Will you keep on, will you keep on
Bringing out the best in me

Här, musikvideon från 1985:

Frihetens ängar

(klicka för större bild)

Förtjusande. Jag är väldigt svag för serietecknaren Frank Chos serie Liberty Meadows. Har nu upptäck att Liberty Meadows: Book 1 Collected Sundays - i färg(!) har funnits på marknaden sedan en tid (Image). Varje minut som går utan att jag får bläddra i den känns som en förlust. Snart, snart är boken min (måste bara hitta den någonstans). Ack, den tid som förflutit får jag aldrig igen!

Om LACMA i UNT

I en enda text "Konst - så bra kan det bli" (UNT) skriver tre konstkritiker om tre konstmuseer. Cristina Karlstam skriver om Tate Modern, Sebastian Johans skriver om Kiasma - och jag skriver om LACMA här i Los Angeles.

Kubricks kub på LACMA

Just nu på världens kanske bästa konstmuseum alla kategorier, LACMA (Los Angeles County Museum of Art): En fantastisk Stanley Kubrick-retrospektiv med det mesta av det allra bästa. En extraordinär utställning. Bland annat visas detta rum från 2001: A Space Odessey. Rummet är en modell och visas hängande från taket.

Bäst serier 2012!

Under 2012 har jag läst en rad riktigt bra serier som förhöjt vardagen under lediga kvällar och helger. Här kommer min lista:

 

Den författare som gjort starkast intryck är, precis som under förra året, Garth Ennis. Jag kan nu stolt meddela att jag läst precis allt vad Ennis skrivit om The Punisher. Förra året betade jag av Punisher Max och i år har jag läst Punisher-berättelserna som gavs ut under förlagsrubriken Marvel Knights (lite snällare än Max). Gillar Max lite bättre, men Marvel Knights (2000-2003) är också ett steg på vägen mot Max (2004-2007) som kronologiskt sett publicerades senare. Max är mer komplex och mer utmanande och även mer av en, paradoxalt nog kanske, dråplig nagelbitare.

Har nu påbörjat Ennis The Preacher med teckningar av Steve Dillon (som förövrigt även tecknade det mesta av The Punisher). Preacher anses ju allmänt vara en av de riktiga serieklassikerna och den första deluxe hardcase utgåvan (1995) jag har läst är lovande – ja, riktigt bra, men jag tycker inte än så länge att den slår Punisher Max. Å andra sidan har jag fyra hardcaseutgåvor kvar, alla på över 350 sidor. Jag ber om att få återkomma med min dom. Av Ennis har jag även hunnit med lyxutgåvan av The Boys – The Definitive Collection vol. 4 (2012) som kom precis innan jul och dennes omarbetning av pulphjälten The Shadow (2012). The Boys vol. 4 var kanske den svagaste i serien, men den är fortfarande mycket bra i relation till det serieutbudet i stort. Och jag vet att mycket återstår innan berättelsen är avklarad. Utgivningen av just de här samlingarna är sporadiska och infrekventa, vilket frustrerar, men jag kommer att vänta så länge det behövs. The Shadow tyckte jag inte särskilt bra om faktiskt. Ennis svagaste sedan Battler Britton (2006), som jag också hann med tidigare i år. Men även solen har ju sina fläckar.

Ett par utgåvor av Matt Fractions och Salvador Larrocas Iron Man (2012) har jag hunnit med och det är en välkonstruerad och rolig serie som på ett bra sätt kompletterar Iron Man-filmerna både i ton och innehåll.

Många gillar ju Brian Azzarellos serier; han är i grund och botten en kriminalförfattare som omsätter sin kreativitet till serieformatet, och jag gillar en del av det han gör. Dennes Wonder Woman tycker jag är branschens mest överskattade serie, men i år har jag läst både 100 Bullets vol. 2 och vol. 3 (deluxe), (2012); del två tycker jag var okej, och del tre var alldeles utmärkt med avseende på tempo och vändningar och på det sätt den övergripande handlingen omsattes i karaktärernas utmärkande karaktärsdrag och förutsättningar. Teckningar av Eduardo Risso. Ser mycket fram mot volym fyra som kommer under våren. Har även läst Azzarellos och Richard Corbens Cage (hardcover, 2002), vilket var första gången jag tog del av Corbens lite knäppa, underliga och samtidigt krasst realistiska stil. Corben gjorde ett starkt intryck på mig. Hans stil passar den kriminella miljö Azzarello arbetar med.

Har även läst Mark Millars Kick-Ass 2 (med John Romita Jr), Superior (med Leinil Yu) och Supercrooks (också med Yu) som alla kom i hårdpärmsutgåvor i år. Jag är ett stort fan av Millar som alltid bjuder på underhållning av värsta och bästa klass. Topp!

Ed Brubakers långa Captain America-serie tog slut i år efter mer än sex år. De första fyra åren var kanon, men Marvel Comics borde kanske ha satt en käpp i hjulet efter det. Det sista två åren har varit ganska trista; berättelserna ganska tomma och varken särskilt insiktsfulla eller spännande. Nu har Rick Remnder tagit över -- men jag vet inte om jag vågar hoppas, han är så ojämn och alla serier ska utspelas i någon slags alternativ dimension, vilket ibland blir lite krystat. Fast John Romita Jr tecknar och det är lovande.

I år gjorde Brian K. Vaughan, som vid sidan av Ennis är absolut outstanding, sin bejublade comeback med Saga. Jag har läst den första paperbackvolymen från Image Comics som kom tidigare i år med teckningar av Fiona Staples. Serien är ganska svår att beskriva; det är en slags relationsdrama i en alternativ rymdvärld (vilket ju låter skittrist). Serien är hursomhelst mycket läsvärd, men som alltid med Vaughan ska dennes serier egentligen läsas i större mer omfattande utgåvor. Serierna gör sig inte särskilt bra som enskilda nummer, eller ens i paperbackutgåvor. Jag hade förmånen att läsa dennes Ex Machina, Runaways och Y: The Last Man i de stora deluxeutgåvorna. Rekommenderas! Men än har inte Saga publicerats annat än som lösnummer och i en ganska tunn (och billig!) paperbackutgåva.

Saga av Brian K. Vaughan och Fiona Staples.

 

Sist men inte minst, en klassisk superhjältekaraktär – Batman. Scott Snyder fortsätter sitt triumftåg och nu tillsammans med Greg Capullo. Förra året läste jag Batman: Black Mirror, en av årets höjdpunkter, och i år har jag läst Batman: The Court of Owls (2012), där Batmans undersökande och mest kluriga egenskaper kommer helt till sin rätt. Dessutom kanonteckningar av en samtida mästare.

ÄNTLIGEN! Chris Isaak live

Chris Isaak spelade flera av sina egna klassiker, som Wicked Game och Blue Hotel, men han spelade även flera amerikanska "rock-standards" som Ring of Fire och Pretty Woman. En makalös kväll.

Minns hur Isaak alltid såg så svår ut på bilder och i musikvideos när han var riktigt stor i slutet av 1980-talet och i början av 90-talet. Men sedan hörde jag att han var något av en stå-uppkomiker under sina spelningar. Det hade jag svårt att förstå, men nu vet jag bättre. Isaak är fantastiskt bra på att underhålla - han drar skämt efter skämt och det funkar verkligen.

Män som hatar kvinnor - som serie

HÄR, kortrecension av serieversionen - adaptionen - av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Artikeln är publicerad i UNT i dag.  Serien är utgiven av DC Comics/Vertigo och jag fann den i den imponerande seriebutiken Golden Apple som ligger i West Hollywood. Serien? Sådär, tyvärr. Och jag tillhör ändå dom som uppskattar Larssons romaner - och gillade filmerna.

Signalerat tidigare...

Under rubriken "Glöm inte att kolla läget!" skriver jag om det som är så bra här i USA.
Krönika i Västerviks-Tidningen.

Får den dig inte att le...

"Was I deceiv'd, or did a sable cloud
Turn forth her silver lining on the night" John Milton

David O. Russels Silver Linings Playbook med Bradley Cooper, Jennifer Lawrence, Robert De Niro m fl. är en alldeles fantastisk film. Topp! Aldrig har väl en romantisk komedi varit så märkvärdigt udda och samtidigt så självklar. På många sätt är filmen som en Wood Allen-film - pratig och rolig - fast här är varje karaktär mer eller mindre komplett galen - bokstavligen talat.

Får den dig inte att le är det något fel på dig. Så är det bara.

Svårt att tro det

Varje morgon läser jag Los Angeles Times på nätet på samma sätt som jag alltid läste Chicago Tribune under viselsen i Chicago. Det som förvånar mig nu när Times är min frukostlektyr är de magra rapporterna om stadens kriminalitet - eller är LA en lugn och snäll stad? Har svårt att tänka mig det.

Varje morgon kunde jag i Tribune läsa om skjutningar och dödsoffer - men i Times finns inga sådana rapporter - inte ens när jag riktigt letar. Tribune hade dessutom dessa nyheter på ettan så det var det första jag såg.

---

Nåväl. Skyfall i dag (inte filmen, men regn), riktig himlaöppning. Det var ett tag sedan sist, annars är värmen påtaglig, vilket innebär att springturerna känns lätta och sköna.

Kolla: jag på UCLA:s hemsida

Lite roligt kändes det när jag såg det i går: mitt namn på filosofiska institutionens hemsida här vid UCLA, under rubriken "Visiting scholars". Kolla HÄR.

Royce Hall på campus UCLA.

Klart med nytt förlag: OROSDI BACK

Nu är det klart: Tanke och temperament, den bok jag är redaktör för och som innehåller ett stort urval av Lars O Ericssons konstkritiska texter kommer att ges ut av förlaget Orosdi Back under 2013.

Jag befinner mig i USA och det är Lars O Ericsson som har haft kontakten med förlaget och kommit överens med dem. Det här känns MYCKET bra.

Den som är intresserad av att läsa mer om varför boken inte kommer ut på det förlagsom vi började jobba mot kan läsa den här artikeln av Ericsson i Svenska Dagbladet: Farligt försvara yttrandefriheten.

Filmen var slut

När jag gick ut ur biosalongen och vände ut i korridoren såg jag en liten pojke titta fram runt hörnet. Det var ungefär tio meter mellan honom och mig, han kan inte ha varit mer än fem år. Vad gör du uppe så här sent, tänkte jag. Klockan var över elva. Pojken såg pigg ut där han stod i sina små jeans och en liten röd tröja. Han väntade nog på sina föräldrar, tänkte jag. Han såg förundrat mot mitt håll. Filmen var slut. När jag närmade mig honom sträckte han ut handen, inte rakt fram, men lite uppåt och åt sidan. Han ville göra "high five". Som tur var reagerade jag snabbt och klatschade till hans lilla hand medan jag passerade honom. Fast det kändes som jag kanske slog till lite hårt, så jag skrattade till lite för att betona det roliga i det hela. Han skrattade också. Han var glad. Filmen var ju slut.

UCLA i romansk stil ...

Hade precis vant mig vid collegiate gothic i Chicago. Här vid UCLA är det romanesque revival som dominerar. Det är arkitektur jag talar om.

Som stil betecknad tycker jag nog lite bättre om Chicagos gotiska stil, som inger en känsla av storhet och elegans, vilket jag bekänner mig svag inför. Den romanska stilen är lättare, rakare och färgerna ljusare. Inte så mycket krumbukter. Det går inte att sticka under stol med att den här stilen passar bra i soliga Kalifornien. Det är något latinskt över den och i den stekande hettan gör den sig bra.

Det är andra skillnader mellan University of Chicago och UCLA. Det är mer yngre studenter vid UCLA. I Chicago koncenterar man sig på doktorander, men det innebär också att stämningen är mer sober. I UCLA ser man fler jippon och man hör ständigt pigga tillrop som "yeah!" eller "yihaa!". För en tid sedan såg jag en studenttävling där studenterna tävlade om vem som snabbast kunde slå sönder en gammal bil. Spektaklet ackompanjerades av tung hip hop och en stor skara glada åskådare. En bit bort samlades representanter för å ena sidan Palestina och å den andra Israel. Här var stämningen spänd och poliser fanns på platsen.

Livet i Los Angeles är spännande. Det finns så mycket. Det har inte gott en dag sedan jag kom hit då jag lett av att bara lyssna på människor eller titta på något jag passerar på gatan. Svårt att hålla sig sober här och - so what?

Uppdatering: Tanke och temperament

Tidigare har jag här berättat att jag är redaktör för Tanke och temperament, en bok i två volymer som är under arbete och som innehåller ett urval av Lars O Ericssons konstkritik från 1987 till 2012.

Läs HÄR en uppdatering runt det arbetet. Mycket, mycket läsvärt - signerat Lars O Ericsson, publicerat i Svenska Dagbladet, 15 november.

---

Förövrigt befinner jag mig nu i Los Angeles, närmare bestämt vid UCLA, University of California Los Angeles. I skrivande stund befinner jag mig i Dodd Halls reading room. Filosofiska institutionens eget lilla bibliotek. Jag har det alldeles bra.