Jag och mina nya bil

Här står jag vid min nya bil, en silverfärgad Aston Martin DB5. Kanonbil! Snabb, snygg och med roliga specialdetaljer. Mmm.

Att han var där

Wow, vilken grej, Jacques Rancière på Moderna - i går. Museet har äntligen blivit, inte bara en plats för utställningar, utan även en intellektuell arena där de allra - världens - mest begåvade får möjlighet att föreläsa och diskutera. Den viktigaste förändringen som Birnbaum genomfört sedan han tog över som överintendent. Helt klart.

Personligen hade jag hoppats på att Rancière och den diskussion som följde på hans inledande föredrag skulle dra mer mot samtiden. Men den nya bok han nu kommer med, Aisthesis, stannar så att säga 1940 - om jag förstod saken rätt. Han erbjuder där en rad fascinerande omläsningar av en rad konstverk och deras relation till konstens konfigurationer. Nåväl. Jag ska läsa den innan jag säger något mer om den.

Rancière på Moderna. Till höger om honom, utanför bilden, sitter Sven-Olov Wallenstein och Kim West, som ställde en rad initierade frågor.

Läsvärt av Aagård

Läser sällan Aftonbladet Kultur numera. Saknar fortfarande Magnusson - och det var väl tre år sedan nu...

Men i dag såg jag en mycket välskriven och intressant artikel av Martin Aagård om Occupy Wall Street med referens till Alan Moores V för Vendetta. Läs HÄR.

Ser också att min gamla kritikerfavorit Natalia Kazmierska tycks skriva regelbundet på samma sida. Hon borde naturligtvis vara deras första konstkritiker!

Rancière på Moderna - ett måste

På tisdag kommer den franske filosofen Jacques Rancière till Moderna Museet.
Samtal med Kim West och Sven-Olov Wallenstein om nya boken Aisthesis.

"Boken är ett resultat av mer än ett årtiondes reflektion kring estetikens natur, dess historiska utveckling och dess relation till politiken."

Ett måste.

Med risk för att verka tjatig...

Ytterligare en utmärkt recension av Sven-Olov Wallenstein, den här gången i Expressen.
Jag säger ju det - få mannen att skriva regelbundet i svensk dagspress. Utmärkt.

HÄR. Recension av antalogin Under omprövning, red. Johan Lundberg.

Wallenstein om Duchamp

Det var längesedan jag länkade till norska Kunstkritikk som ju är en mycket ambitiös sida med ofta riktigt bra konstkritiska texter. Sven-Olov Wallenstein recenserar nu Ulf Lindes utställning på Konstakademien i Stockholm, De ou par Marcel Duchamp par Ulf Linde.

Läs HÄR. Mycket intressant!

Wallenstein: "Vi är här långt från den Duchamp som blivit till den samtida konstkritikens stapelvara, och bara detta är mycket värt. Huruvida detta är den sanne Duchamp, ens en i någon mening sannare Duchamp än någon annan, är en fråga som den generative patriarken själv utan tvekan skulle ha behandlat med den ironi som hans egna anteckningar ofta åberopar, men som alla de som gör anspråk på att vara hans legitima avkomma måste undertrycka."

Jag har sagt det förr - Wallenstein borde skriva regelbunden kritik i någon av våra svenska dagstidningar.

Det är stil det

Batman 1966 - det är klass. Eller som Bing Crosby sjunger: You either got style or you ain't got style.

NHL var bättre förr, jodå.

När jag pratat med vänner som delar mitt intresse för NHL, det vill säga ishockey så som den spelas i den nordamerikanska hockeyligan, har vi konstaterat att ligan inte har samma lyskraft som förr. Detta beror på, har vi kommit fram till, att så få lysande stjärnor visar den magi som Wayne Gretzky, Mario Lemieux, Paul Coffey, Steve Yzerman, Ray Bourque med flera visade under 1980- och 1990-talet. Den samling talanger som samsades om istid under den perioden är historiskt oslagbar.

För även om Evgeni Malkin, Sidney Crosby och Alexander Ovechkin är fruktansvärt begåvade spelare är denna trio just bara en trio. Förr hade NHL fler stjärnor vilket innebar att man kunde se vilket lag som helst med vetskapen att man fick lite magi. Så är det bara inte i dag. Men jag tror inte att alla håller med mig, särskilt inte dem som inte själva upplevt hockeyns glansdagar, t ex LA Kings slutspelssrusch 1993, eller Pittsburgh Penguins Stanley Cup-vinster 1991 och 1992. Eller för den delen NY Rangers fantastiska slutspel 1994 med Mark Messier och Brian Leetch i spetsen och med Iron Mike Keenan på bänken.

Nåväl. Vadan denna nostalgiska återblick? När jag i dag kollade sammandragen av nattens NHL-matcher på TSN visades trailern till nya TV-spelet NHL 12 från EA Sports. De har insett att dagens stjärnor inte lockar TV-spelsköparna. Istället har TV-spelaren nu möjligheten att använda sig av legendarer som Gretzky, Lemieux, Bourque och så vidare. Jag har inte spelat EA Sports NHL-spel på många år då de började bli så oerhört komplicerade och därmed också mindre underhållande. Men nu, när jag kan spela med mina gamla hjältar känner jag mig sugen igen.

EA:s val att inkorporera dessa spelare är naturligtvis en smart idé, inte minst en affärsmässigt smart idé. Man lockar nu inte bara 15-åringar, utan också plus 30-åringar som jag själv som inte riktigt accepterat den nya generationens hockeyspelare. Mmm. Hockey. Mmm.

Då är man igång igen och då slår det mig...

...att man bör bli klar, annars kan man sluta som...

Slutseminarium i går: Lars O

Slutseminarium i estetik i går. Lars O Ericsson var på plats för att kritisera mitt första utkast till min kommande avhandling.

Lars O presenterade en genomgripande och konstruktiv kritik av min text. Jag kände mig verkligen omhändertagen. Lars O är ju fullständigt ärlig som person och den kritik som kom behövde jag verkligen höra. En fantastisk sak är att han kom med flera verkligen konkreta förslag om vad jag ska betona, dra ner på och i vilket sammanhang jag kan sätta min diskussionen. Det jobb Lars O hade gjort var enastående. Jag har aldrig sett något liknande på universitetet. Bara en sådan sak att han hade sett över och putsat den definition jag har av konstnärlig appropriaiton. Imponerande.

Lars O höll på i lite mer än två timmar, vilket ju är full seminarietid och därför avslutades seminariet när han var klar. Då visade det sig att flera andra seminariedeltagare också hade saker att säga vilket nu innebär att det blir ett extra seminarium om den text som föreligger. Det ser jag mycket fram mot.

Lars O och jag fortsätter att diskutera min text hemma hos honom i nästa vecka.

Det här innebär att jag verkligen kan ta det här som ett avstamp mot att bli klar. Det här var mer än jag kunnat drömma om.

En kopp kaffe med Birnbaum

I går träffade jag Daniel Birnbaum. Vi tog en kopp kaffe på Centralbadet i Stockholm och pratade om Elaine Sturtevant. Och lite om Deleuze.

I mars öppnar Moderna Museets Sturtevant-utställning. Och eftersom jag skriver om denna konstnär i min kommande avhandling tar jag naturligtvis alla chanser att höra om hennes konst, tankar och liv.

Bara det att Birnbaum tar sig tid att träffas är fantastiskt. Han känner ju Sturtevant och berättade mycket intressanta - och roliga saker om henne. Birnbaum bjöd på en fantastisk historia om hur Arthur Danto under ett cocktailparty reagerar på vad Sturtevant gör. Den historien sparar jag. Den var underbart rolig.

Sedan skildes Birnbaum och jag åt. Någon ringde honom och jag hörde hur de började prata om mat. Vi tog varandra i hand och jag gick därifrån med en massa ny spännande kunskap.

The Razzle Dazzle of Thinking.

Manus 1.0

Det var en mycket bra och upplysande upplevelse att i går ta del av Lars O Ericssons kritik av mitt första avhandlingsmanus i estetik. Känns fantastiskt att Lars O har möjligt att läsa och ge mig kritik. Ovärderligt!