fredag, oktober 07, 2005

Gästrecension: Fikret Atay i Göteborg

> Erik Janson har åkt till Göteborg och sett två videoverk av Fikret Atay – Tinica och Lalo´s story.

> Fikret Atay bjuder på en hänförande upplvelse.
-----

Det händer att vi som är intresserade av konst, men inte har så djup teoretisk orientering om rörelserna i den samtida konsten känner oss handfallna och utestängda. De verk vi ser på gallerierna förblir stumma och tysta, det ställer varken frågor eller formulerar svar. Våra tentakler är kanske otillräckliga, vi greppar inte innebörden av den konst vi ser - och värre än så - vi slås av misstankar om att vi helt enkelt ska göra det, att vi inte är inviterade in i den vita kuben. Den håller på att bli alldeles för överbefolkad.

Så har jag känt inför rätt mycket av det som visats de sista månaderna i Stockholm. Men så for jag till Göteborg och konstbiennalen med den märkliga och tillgjorda titeln More than this! Negotiating realities. Det är faktiskt en utställning som öppnar sig både för rika konstupplevelser och – det tror jag i alla fall – en givande teoretisk diskussion.

Det har skrivits mycket om denna biennal. Några av deltagarna tillhör det internationella jetsetet av framgångsrika konstnärer som visas på gallerier över hela världen – Adrian Paci, Runa Islam och Miriam Bäckström är några exempel på det. Alla tolv deltagarna visar starka, engagerande verk.


För mig var det uppfriskande, för att inte säga befriande att åter få se verk av Fikret Atay från Turkiet, numera bosatt i Paris. Han är ung, född 1976 och kommer från staden Batman i den södra kurddominerade delen av landet. De båda videoverk som visas just nu i Göteborg handlar om hur förändringens vindar drar fram i denna grå stad i rikets utkant, det krävs det ingen större teoretisk överbyggnad för att förstå.

Med en hygglig videokamera och några kompisar till hjälp bygger han upp två effektiva och samtidigt mångtydiga situationer.

I Tinica kommer en pojke i artonårsåldern upp på en hög kulle utanför staden. Där ställer han upp ett batteri av tomma små och stora konservburkar och platshinkar varefter han med hjälp av två rörbitar river av ett virtuost trumsolo. När det är klart sparkar han alla burkar och hinkar nerför kullen. De ramlar och skramlar över stenarna innan de lägger sig till ro och killen kastar rörstumparna efter dem.

Som en bild av en ung människas försök att formulera en väg till förändring är den rörande, jag hittar inget annat ord. Man kan också se den som en bild av ett samhälle som försöker hitta nya vägar att formulera sin tillvaro: man tar vad man har och använder det på ett nytt sätt.
Lalo´s story heter det andra videoverket. Vid ena vägen i ett rum sitter två eller tre unga män på en matta. Mittemot dem sitter en äldre man. Men det är inte han som är huvudpersonen utan en av de yngre männen som på ett ålderdomligt sätt sjunger och berättar en historia, delvis på engelska, delvis på turkiska som de andra uppmärksamt lyssnar på.


Också detta verk handlar om förändring, det är den unge mannen som står i centrum, det är han som får sitt te serverat, inte den gamle, historien handlar såvitt jag kunde uppfatta det om ett emigrantöde. Men något avgörande har hänt i det grundläggande förhållningssättet till traditionen.

Trinica och Lalo´s story visar att det går att skapa angelägen samtida konst utanför de stora städerna. De är till synen osofistikerade verk, men deras teman är ytterst genomtänkt gestaltade. Det är verk som vill bli sedda, inte bara för sin abstraktion utan för sitt liv. Jag gissar att Fikret Atay är väl påläst och han är definitivt inne i den globala konstmarknaden. Men han vill också att hans verk ska nå fram till alla betraktare, inte bara till dem som har de rätta glasögonen. Det har han lyckats med utan att ge avkall på sin integritet som konstnär.

Det tycker i alla fall jag, som såg det första verket av honom i London i våras. Det heter Rebels of the Dance och berättar om några pojkar i Batman som dansar till en turkisk rocklåt i en jukebox på ett tomt café. Ett verk som gjorde stort intryck på mig, samtidigt mycket enkelt och mycket storslaget.

Fikret Atay tycks sätta fingret precis där det ömmar som mest i dagens konstliv, i korspunkten mellan idé, form och upplevelse.

Erik Janson


2 kommentarer:

Anonym sa...

Tinika visades tidigare på Index i Stockholm.

Anonym sa...

Både Tinica och Lalo's Story visades på Index i Stockholm, under oktober-november 2004. Rebels of the Dance är inte Fikret Atays först video men väl en av hans första. Däremot är det hans genombrottsverk.