Håkan Lindgren har på sin blogg "The Loser" gjort en intressant undersökning av kultursidor genom tiderna här. Läs också kommentarerna som också är givande.
Lindgrens artikel berör till viss del den debatt om konstkritik som vi har på SARTS också. Det bredare perpektivet på allmän kulturjournalistik får mig att fundera på om konstkritikens "kris" kanske delvis är ett symptom på en vidare förändring inom kulturkritiken och inte ett så isolerat fenomen som man kan tro. Dagens utveckling av konstkritiken borde ha flera olika separata anledningar som det akademiska klimatet, kultursidornas profilering mot nöjesjournalistik osv. alla dessa orsaker gör att frågan kanske inte är alldeles lätt att överblicka. Vad tror ni?
6 kommentarer:
Äh, jag skrapade mest på ytan.
Den stora frågan är väl varför tidningarna blir ytligare trots att ingen vill ha det så - både de som läser dem och de som skriver i dem klagar ofta över den fördjupning som saknas. Kanske SARTS kan lösa den gåtan?
Ibland känns det som om kulturskribenterna allt för lätt anpassar sig till den skrivkultur som råder på tidningen i fråga. De VET liksom hur det "ska låta" när man skriver för exempelvis DN och så försöker de skriva något som passar in. Och efter ett par artiklar har det skrivsättet blivit helt naturligt för dem och de reflekterar inte längre (så mycket) över hur de skriver. Bakom alltihop ligger kanske en rädsla för att verka "elitistisk". Det har blivit ett hemskt fult ord, det där.
Håkan: Trots ytskrapande så tyckte jag din artikel var underhållande och framförallt intresseväckande. Att SARTS skulle kunna lösa den gåtan är väl att ta i. Bloggfenomenet är väl till viss del ett symptom på problemet eller i alla fall känslan av ett problem.
Aftonbladet hade för ganska länge sedan en besökarundersökning på sin hemsida som ställde frågan om det var för mycket skvaller om kändisar i kvällspressen. Jag tror det var 86% som svarade ja. Trots det har inte den sortens nyheter minskat varken på aftonbladet eller expressen. Varför det är så här vet jag inte men någon annan kanske kan svara?
Anonym: Ja elitism har sannerligen blivit ett skällsord. Jag undrar varför? Knappast en rädsla för kompetens utan snarare en känsla av uteslutande. Ordet elit för med sig en känsla av mervärde och vilket gör att de andra känner sig mindre värda. Eliten måste bevara sin status som elit genom att jämföra sig med icke-eliten, eller folket om man så vill.
Karl Nyberg: "Varför det är så här vet jag inte men någon annan kanske kan svara?"
Jag pratade nyligen med Pelle Andersson på Aftonbladet kultur som sade att folk helt enkelt vill ha skvallret: när de startade sin nya, skvallrigare nöjesbilaga steg försäljningen.
Elitism är inte fult. Vi uppskattar elitism överallt, när det gäller sport, matlagning, ekonomiska framgångar. Det är kulturen som är ett märkligt undantag, bara där blir det som kallas elitism ett problem.
Håkan: Jag tror att det som Pelle sa stämmer. Men jag tror också att det finns en motsatt tendens. Jag känner många som har slutat köpa aftonbladet och expressen just p g a deras skvallerfokusering. Jaja det är väl inget som det tjänar något till att klaga på man kan väl snarare hoppas att de som köper kvällstidningarna för skvallret också läser de mer seriösa delarna.
Jag håller med om grundtanken i ditt argument för elitism om den elit vi pratar om är den mest kompetenta. Jag uppfattar dock inte ordet elit som enbart positivt eftersom det inte är säkert att elittänkande medför att de mest kompetenta befinner sig i eliten. Elittänkande kan medföra att åsikter eller idéer som har sitt ursprung utanför eliten avfärdas just p g a detta. Det finns en risk att elittänkande leder till en odemokratisk belutsordning. Lenin var en av de mest tydliga elitisterna. Också Nazismen prälgades av elitism.
Jag förstår vad du menar men jag känner att några invändningar är på sin plats.
Funderar på ett svar och hoppas på fler inlägg under tiden...
Tack för länken till The Loser, förresten!
Skicka en kommentar