onsdag, augusti 24, 2005

Rosa Martínez på Konstakademien.

Ikväll var jag och Rikard på ett samtal mellan Rosa Martínez och Daniel Birnbaum på Konstakademien. Både Rosa och Daniel curerar tillsammans med Jérôme Sans och Sarit Shapira utställningen Here Comes the Sun på Magasin 3 som öppnar den 27 augusti.

Efter David Neumans presentation av huvudpersonerna för kvällen började samtalet. Rosa inledde med att berätta hur hon inte alls tänkt bli världskänd stjärncurator från början, utan läst konsthistoria i Spanien utan att ha något särskilt mål. Jag kände direkt att hon och jag var själsfränder då också jag har läst konsthistoria utan att ha några egentliga planer. Att vägen från framtidsosäker student till konstvärldsstjärna var så lätt, gjorde att jag för ett ögonblick inte längre tvivlade på att jag gjort rätt val utan såg framför mig hur jag inom en inte alltför avlägsen framtid curerade Venedigbiennalen. Jag måste erkänna att den ljusa synen på min karriär inte varade länge eftersom jag kom på att jag och Rosa kanske inte var ensamma om att ha studerat konsthistoria.

Sedan min besvikelse lagt sig och jag återvänt till verkligheten forsatte Rosa att berätta hur kul och spännande det är att resa världen runt och göra intressanta utställningar som påminner lokalinvånarna om var de bor och vad det betyder. Också de konstmänniskor som besöker utställningarna får veta var de är och vad det betyder för dem.

Att curera för Rosa är mer än att bara presentera konstnärer i en utställningsmiljö. Det är att skapa och presentera ett koncept, att regissera konstnärer för att deras individuella prestationer ska passa in i en övergripande idé. Tanken om curatorn som metakonstär kom upp för diskussion men jag måste erkänna att jag inte kommer ihåg vad slutsatsen blev men för mig verkar det som om Rosa inte finner den tanken alltför störande.

Hela samtalet kändes väldigt gemytligt och när Rosa berättade att hon vägrade låta Ghada Amer presentera tavlor och i stället fick henne att skapa trädgårdar, som inte budgeten tillät henne att slutföra, var nog inte jag den enda som drog på smilbanden. Rosas berättelser präglades av en smittande humor och den allvarliga tillställning som jag föreställt mig blev aldrig av.

Det enda inslaget av kritik stod Lars O Ericsson för när han frågade panelen när vi ska sluta betrakta icke-västerländsk konst genom västerländska glasögon och när afrikanska utställningar och biennaler kommer att cureras av afrikanska curatorer. De svar som gavs var svävande. Rosa menade att den västerländska kulturen omarbetas och återrepresenteras av andra kulturer medan Daniel sa att han inte hade något direkt svar.

Jag tror inte heller att det finns något enkelt svar, ingen praktisk och genomtänkt reform att genomföra. Hur ska man kunna se något som man inte tidigare sett och inte använda sin egen kultur som referensram? För tillfället är den västerländska kulturen den dominerande och det är den som bestämmer spelreglerna. Förhoppningsvis befinner vi oss i en tid då dessa spelregler ifrågasätts och omvärderas för att i framtiden förändra maktbalansen inom konstvärlden och vår syn på konst.

Jag undrar om curatorteamet bakom
Here Comes the Sun lät sig inspireras av the Beatles när de bestämde sig för titeln:

Here comes the sun, here comes the sun
And I say it’s all right.

5 kommentarer:

Johan Lundh sa...

Karl, jag tycker att du ger en utmärkt beskrivning av gårdagens föreläsning på Akademien. Rosas karisma och vältalighet dolde inte det faktum att hon faktiskt gav ett ganska osympatiskt intryck. Hon viftade bort varje uns av kritik med 'att så kan man också se det', och omöjliggjorde på så sätt varje ansats till problematisering av den rådande ordningen.

Jag skulle tänka både en och två gånger om jag någon gång i framtiden, i egenskap av konstnär, skulle bli inbjuden att delta i någon av hennes arrangemang. Jag hoppas och tror att det finns mera finkänsliga curatorer än Rosa.

Det ska bli intressant att se vad hon och hennes kollegor åstadkommit på Magasin 3.

frans Josef sa...

Andra konstnärer som jag pratade med verkar ha tyckt likadant som Johan. Jag reagerade mest på att hon, sannolikt världens meste Biennalcurator, inte hade ett bättre svar på LarsOs fråga. Och Jerome Sans? Jösses.

Rikard Ekholm sa...

Jag tyckte inte hon gav ett osympatiskt intryck. Inte alls. Verkade vara en ganska vänlig dam. Men, vad vet jag? Att hon, eller andra som tillhör den globala cureringsklassen sällan reflekterar över kunskapsteoretiska problem gör henne inte otrevlig. Däremot på ett sätt något okunnig.

Å andra sidan är hon ju en extremt driftig person. Jag antar att hon är mera av en "doer" än en "talker". Vissa görare blir ju "sitting ducks" i relation till filosofens teoretiska kunskaper. Kuratorn bör ha färdigheter - kritikern kunskaper.

Onekligen var inte hennes kommentarer till Lars O:s frågor speciellt lysande. Detta är förstås inte speciellt överraskande. Jag menar inte att vara patroniserande. Men det är helt enkelt inte speciellt överraskande.

Vad Lars O gjorde igår är vad vi alla bör göra. Vara kritiker. Tack vare hans lilla attack uppdagades den teoretiska o-underbyggnaden hos Martìnez. Jag instämmer med Viggo, det är tomt på DN. Förstår de inte det? Och vad ska de göra åt saken?

Anonym sa...

Ja, det var ju inte precis så att någon av alla de konstnärer som närvarade och tydligen tyckte saker reste sig och öppnade käften. Jag skulle väldigt gärna höra den som har ett bra svar på Lars O´s fråga. Den lilla personen skulle nog tänka ut flera fina saker och snart få Nobels fredspris.

Kom igen, Rosa är hur cool som helst, gör fantastiska jobb, som dessutom inte kostar sådär äckligt mycket (om man nu är känslig för sånt). Man måste ju inte samarbeta med just henne om man inte vill. Jag tror att det var alldeles ypperligt att Lars var på plats och satte igång processer i fleras hjärnor, förhoppningsvis även i Rosas. För då kan man nog vara rätt säker på att det händer grejer.

Sara L

Anonym sa...

Tänkte citera frans josef! Han skrev såhär i en annan kommentar till en av Karls texter:

"Kanske har konstvärlden och den akademiska konstvetenskapen i alla fall en sak gemensamt: ett totalt ointresse för varandra. De handlar helt enkelt om olika ekonomier där det som premieras i den ena saknar värde i den andra. Fast det gör det ju inte mindre trist."

Byt ut "akademisk konstvetenskap" till Västvärld och "konstvärld" till...jaa..kanske Afrika passar bra apropå Lars O´s fråga. Okej okej, det är lite för enkelt, och visst finns ett intresse, men det tycks mig ibland begränsat till lite konstiga saker som coca cola och så. Konstigt, tycker jag.
Sara L igen