Malmö, Konsthallen och Ystadsgatan

Mot Malmö. Det är onsdag och tåget går 10.20, det blev sista minuten och X2000. På tåget läser jag, tydligt influerad av Stig, Huysmans Au Rebors. Annars går Danzig II och III i lurarna. Köpte dem förra veckan, har inte lyssnat på Danzig de sista tio åren. Antar att det på något sätt handlar om nostalgi. Alltså inget intresselöst lyssnande/betraktande (Kant). Vem bryr sig om det intresselösa. Det är år 2005. Det intresselösa existerar inte. Och om det mot förväntan skulle dyka upp, då zappar vi bara vidare. Danzigs texter är ofta töntiga, ”If you wanna meet evil”, bröstar Glenn fram med ett plommon i halsen. Den enda Glenn försöker övertyga om sin ondska, är nog sig själv. Jag bryr mig givetvis inte. Kommer fram 4 timmar senare

Olle möter mig. Vi tar billig indisk mat på vägen till Ystadsgatan. Det bästa med Malmö är att det finns alltifrån; okej till riktigt bra mat för runt femtilappen. På en innegård exakt 950 meter från Rosengård kör vi igång vår tillsynes eviga diskussion om subventionerad kontra marknadsfinansierad konst. I Malmö har man en obegriplig kampanj, man sätter titt som tätt upp skyltar som förklarar hur långt det är till olika platser. Och från Ystadsgatan strax norr om Nobelvägen är det 950 meter till Rosengård… I stridens hetta spottar jag ur mig att konstbegreppet endast kan förstås relationellt. Det är individens egen användning av begreppet som är relevant. Därmed blir biennalvärlden och deras användande av ordet konst i relation till Österlenkonstnärernas användande, två oberoende av varandra, fullt fungerande och meningsfulla användningar. Båda världarna känner sig alienerade från varandra, de använder dock samma ord. Men på skilda sätt. 2 världar, 2 meningsfulla användningar. Det här är Wittgenstein säger jag (!), ”man ska inte fråga sig vad konst är, utan hur begreppet används”, då vet vi vad konst är. Begreppet används i två skilda sammanhang, och vem har fel? Ingen använder det givetvis fel. De 2 användningarna är för det 2 världarna meningsfulla, och inom det givna normeringssystemet är pratet om konst fullt begripligt. De två världarna möts sällan, och när de gör det, håller de förstås ihop. Då är det Konsten som ska skyddas, antagligen mot populismens och politikens isande vindar

fem timmar senare spatserar vi mot Konsthallen. Det är öppning. Jacob Dahlgren och Katarina Löfström står det på programmet. Väl där upptäcker jag att den stora hallen är nästan tom. Det enda som fyller den är Susan Phillipsz a cappella versioner av indiehits. Bl a Radiohead á la irländsk folkmusik ekar ut i den tomma salen. Har aldrig funnit något intresse i Radiohead, men Phillipsz sjunger helt klart fint. Att se Anshelms arkitektur utan påträngande konst, är inget annat än fantastiskt. Jag bestämmer mig för att Malmö Konsthall är Sveriges finaste. Löfströms Hang ten Sunset och An Island visas. Jag har recenserat Löfström på Konsten.net och var väl inte översvallade positiv. Det verk jag gillade då var just An Island, och jag gillar det även nu. Hang ten sunset är Mark Rothko på video. Jag funderar på Clement Greenberg, undrar om han skulle ha gillat det här. Antagligen inte eftersom måleri ska vara måleri och skulptur ska vara skulptur. Ja, så resonerade ”Clem”, som han kallades. Måleri ska vara yta belamrat med färg. Och en väsentlig del är upplevelsen av det, och att den ska kunna vara ögonblicklig. Ett verk av Löfström kan inte upplevas i ett ögonblick, de har nämligen en utsträckning i tid. Verkens temporalitet skulle ha lett Clem att säga, ”bah, detta är inte konst”. Tja. Det var då det. Dahlgren presenterar en rumsinstallation som tar upp hallens lilla rum. Det består av träskivor, pappersnäsdukar, knäckebröd, gamla konsthallskataloger och annat. Det bildar något som kan liknas vid en leksaksstad. Överhuvudtaget leken, och att bygga med klossar, eller lego är för mig den första associationen. Min associationsförmåga sviker mig sen. Det är underligt, vissa kombinationer av färg och form leder till bilder av streckgubbar. Vissa streckgubbar kan man bli fascinerade av, vissa andra, inte. Dahlgrens klosspresentation tillhör den sista kategorin. Varför fascinerar vissa verk och vissa inte? Det handlar givetvis inte om att jag i någon traditionell bemärkelse vill ha en estetisk upplevelse, det handlar inte heller om djup, form, färg eller andra gamla klyschor. Vad jag vill är nog att få bli störd. Jag vill bli störd. Jag vill att konstnären ska vara störd. Inte i någon regelrätt klinisk bemärkelse, givetvis. Och inte i någon patroniserande mening heller såklart, utan i en ”rucka-mig-ur-mitt-lunk-mening.” Att få störa mig, att få bli störd, att uppleva stördhet - det är vad jag vill. Att se en streckgubbe kan störa, ibland inte. Så jag antar att jag är tillbaka där jag började. Vad vill jag ha? Förövrigt, hade intressant nog H.W. Janson de facto underkänt den kliniskt galne konstnären. Han hade per definition inte kunnat göra konst. Tänk om Foucault hade känt till det. Fast å andra sidan hade han förstås inte blivit förvånad. Konstvärlden är givetvis i grunden en banalt traditionell värld. Men det vi väl alla. Eller?

Kvällen rullar på. God mat från ett uppenbart begåvat kök. Fredrik som curerar sköter sig bra. Han är omtyckt och spelar sina kort rätt. Genunint varvar han lättsamma skratt med initierade kommentarer. De ska vara rädda om denna eldsjäl. Han har dessutom skaffat sig slipade YSL glasögon. Dessa har han inte på sig på kvällen, kan det nog vara bra att tillägga. Jag hamnar senare mitt i en diskussion med ett trevligt konstnärspar. Mannen är arkitektur- och konstutbildad. Han ritar hus och säljer dem. Alltså inte i den traditionella omvända ordningen, säljer och ritar. Han köper mark, ritar ett hus och säljer. Ett hus står klart och kan ses här. Andra hus är på gång. Kanske inte det mest samtida och hippa. Istället ett trevligt och beboeligt hus i traditionell svensk sval stil. Jag tänker på Erland Josephson i Trolösa. Natten kommer. På väg ut tar Olle under manierade förhållanden en limpa under armen. ”Om du bara ville ha limpan till frukost, varför tog du den inte bara på vägen ut”, frågar jag. Olle hade bland konsthallens anställda, diverse konstnärer och andra mumlat om brödets varande som konst. Han virade in det i papper och etc etc – sneda leenden. Limpans status som konst verkar ingen intresserad av att diskutera. Vi går mot Ystadsgatan. Jag försöker få Olle att förstå.

Ny dag. Intervju med Elena och Calle på Signal. Trevliga, engagerade och seriösa. Kan nog bli en artikel i Konstperspektiv som utlovat. Efter det, återigen billig mat, denna gång Thai. Godare och billigare denna gång, idealiskt. Träffar Fredrik på Lilla torg. Han är ömsom hemlig, ömsom sprudlande. Visar mobilbilder från nattens bad. Skvallret är annars som vanligt sparsamt. Nu har han sina slipade, de är verkligen snygga. Freddie är en estet innerst inne. Har skaffat sig lite släng i håret också. Sen resa upp. Kommer hem till Reimers cirka halv ett på natten. Bra resa. Kul och bra att komma iväg från Stockholm. Glad att vara hemma.