Intervju med Maria Lind: del 2

Nedan följer del 2 av 2 av intervjun med Maria Lind.

--------------------

RE: Både jag och Karl blev extra nyfikna på dig efter att ha läst den text som DN På Stan gjorde om dig 05.02.25. Jag citerar dig och skulle vilja ha en kommentar på det du sa där: ”Samtidskonsten är högintressant i ett samhälle där fler och fler känner sig frustrerade över den parlamentariska demokratin. Konsten kan erbjuda deltagande.” Och: ”Samtidskonst har inte alltid tagit in sin omvärld så tydligt som nu, under vissa perioder var konsten riktad inåt snarare än utåt.” Kan du beskriva den situationen du nämner och vilka människor det är som frustrerade över den parlamentariska demokratin? Vilka konstnärer är det som kan göra att vi kan känna oss engagerade?

ML: Angående otillfredsställelsen med den parlamentariska demokratin räcker det med att titta på den globaliseringskritiska rörelsen för att få ett tydligt och smått spektakulärt exempel på den typen av former den kritiken kan ta sig. Det som går under det som kallas politikerförakt och sjunkande röstsiffror är andra exempel på det. Nu tror jag inte att samtidskonsten kan komma med en helhetslösning. Men det finns onekligen något spännande i att samtidskonsten idag erbjuder situationer där man faktiskt kan vara deltagande. Den parlamentariska demokratin bygger på att man är deltagande genom att rösta med en slags indirekthet och vissa delar av samtidskonsten istället vill inkludera dig, starta ett samtal, vill debattera. Mycket av det sker inom ramen av konstinstitutionerna. Tänker man på det är en utställning en situation av deltagande på ett annat sätt än till exempel att gå på en teaterföreställning eller att gå på bio. Du måste röra dig, du måste vara aktiv, du får också ofta många olika slags intryck. Du förväntas, du ombeds att förhålla dig på olika sätt till olika typer av verk, du måste ändra tonläge, du måste ändra fokus på din blick, du måste ändra läsart. Irit Rogoff, professor i Visual Studies på Goldmsiths College i London har intressant a resonemnag kring precis detta. Många konstnärer är intresserade av att vara med i ett slags samtal. Man kan tänka på Walid Raad från senaste Documenta, som också var med på Arab Representations på Bildmuseet i Umeå. Han är baserad i New York och som driver ett arkiv om Libanons historia. Det är delvis fiktivt, delvis reellt. Där han vill diskutera situationen i Libanon, men får en konstnärlig utgångspunkt. Han använder arkivet som format, det är i sig är intressant, tycker jag. För det är många som gör det och det hänger ihop med att man gör en form av researcharbete som också kan vara kunskapsproducerande. Vi kommer att bjuda in honom till ett seminarium här i höst. En annan konstnär är Marion von Osten som är bosatt i Berlin. Hon är både konstnär, curator, skribent och teoretiker. Hon har intresserat sig mycket för konstnärers och kulturproducenters arbetsförhållanden generellt. På tyska talar man om ”kulturproduzentinen”, och då menar man egentligen kulturarbetare. Det finns en önskan om att vidga begreppet för om man tittar på det så är det inte så stor skillnad mellan konstnär, kritiker, designer, teaterproducent, och så vidare. De flesta arbetar projektbaserat, det finns en osäkerhet i arbetsförhållanden, inkomster och liknande. Marion von Osten har gjort enskilda verk och utställningsprojekt som berör det här. Och hon kommer också bli inbjuden.

RE: Just nu på IASPIS (10.05.05). Är det ett program som redan är lagt – eller har du varit med och påverkat det?

ML: Det gamla programmet är precis avslutat. Den utställning som precis är avslutat ”Participation: Nuisance or Necessity?” med bland andra Good TV, Lisa Harlev, Fia Stina Sandlund och andra sammanställd av Nataða Petreðin som var curatorsstipendiat här, var det sista från det gamla vad gäller ateljéerna i huset. Sen drar vi igång den sista helgen i augusti med öppet hus och så har vi två symposier med workshopinslag 23 till 25 september, och 30 september till 2 oktober. De gör jag tillsammans med Johanna Billing och Lars Nilsson från Göteborg. De handlar om samarbetsformer, det första är konstnärers arbetsförhållanden, delvis i facklig synvinkel, då har vi bjudit in Marion von Osten och IKK (Institutet för konstnärer och konstförmedlare), och deras danska systerorganisation UKK med Simon Sheikh som en av styrelseledamöterna. Helgen efter kommer att fokusera mer på konstnärliga grupper och curatorer som arbetar med varandra mer forskningsartat, där man fokuserar på ett ämne eller ett fält under längre tid. Och kan också sägas vara kunskapsproducerande Också inbjuden är en grupp från Zagreb WHW – ”What, How and for Whom?”. 16Beaver från New York är inbjudna, en grupp konstnärer som driver seminarier.

RE: Jaha. De har snott en text av mig – ”Bridging the gap” först publicerad på NU-E.

ML: Ha Ha, ja det är nära. De är jättebra. Vi bjuder också in schleuser.net som är en konstnärsgrupp från Berlin och München som ägnar sig åt frågor om migration. Det är ett konstprojekt men fungerar också som en lobbyorganisation. En annan del av det andra symposiet fokuserar på samarbetet som lånar utbildningsmetaforer. Idag finns det en hel rad sådana idag. Där man går tillbaka till det didaktiska, till en utbildningssituation, där man absolut medvetet vill förändra den strukturen, då kommer Copenhagen Free University, School of Missing Studys och B+B från London. Anon Vidokle, konstnär som startade E-flux, och som är en av curatoterna för Manifesta 6 som sannolikt blir en konstskola snarare än en vanlig biennal, kommer också. Vad jag vill göra är att arbeta i projektateljén med att saxa konstnärliga projekt med diskursiva projekt och de här två första seminarierna kommer äga rum i en installation av Michael Beutler som då är stipendiat här.

RE: Kommer du göra utställningar, projekt utanför IASPIS?

ML: Litegrann kommer jag göra. I mån av tid, jag vill inte splittra mig.

RE: Det här med rött Maria, det känns som om det är din färg (angående att Maria Lind när jag ser henne ofta har rött på sig).

ML: Ha Ha, det vet jag inte faktiskt. Jag råkar idag ha min röda kappa på mig. Jag är inte sådär rödfixerad, och angående vaxduken, jag ville bara ha en för att dölja de här hemskt smutsiga IKEA-borden och gick till Åhlens, och då var det den bästa färgen.

RE: Jag hörde att när du började här på IASPIS så flyttade du från det stora kontoret till det här mindre. Kan du säga varför du gjorde det?

ML: Arkivet var i det här rummet och det var överfullt. Det var hyllor på alla väggar och det kändes inte som att arkivet skulle kunna växa. Poängen med ett arkiv är ju att det ska kunna växa. Samtidigt så var direktörsrummet väldigt stort och jag tycker inte jag behöver ett särskilt stort rum.

RE: Jag trodde det var en anti-hierarkisk-tanke?

ML: Man kan läsa det på det sättet också. Jag tycker det är roligare att ha kontor som är granne med en konstnär än att ha kontoret längst in längst bort. Men framförallt var det viktigt att arkivet skulle få ett ordentligt rum. Jag är absolut helt nöjd med det här.

RE: Om nu samtidskonsten har tagit in omvärlden, har då omvärlden tagit in samtidskonsten?

ML: Inte nödvändigtvis. Där finns en seghet och en fördröjning.

RE: Det här med utomparlamentarism, delaktighet, motstånd. Jag kan känna att det är viktigt att det motsatta sker, att inte bara samtidskonsten tar in omvärlden, utan också tvärtom.

ML: Ja, det är viktigt. Precis som det är viktigt att den vetenskapliga forskningen finns tillgänglig för allmänheten, men det sker inte per automatik. Då har man ett lager där emellan som vi kallar populärvetenskap. Plus att olika vetenskapliga institut har öppet hus en helg om året och man verkligen satsar på att vara tillgänglig och fokuserar istället för att man försöker vara öppen för allmänheten 300 dagar om året, samtidigt som man försöker ägna sig åt sin forskning. Vi kanske kan lära lite av det. Det finns något slags slentriantänkande att allt som sker inom konsten ska vara tillgängligt för alla hela tiden. Vilket är absurt! Det som är poängen för mig snarare är att kommer det någon som är nyfiken och knackar på dörren ska de definitivt ha möjlighet till tillgång. Det kanske inte kan ske på sekunden då, men det ska finnas en öppenhet åt det hållet. Däremot det här ständiga att kasta konsten efter folket är dåligt använda resurser.

RE: Här finns inget av det?

ML: Nej, jag tror inte på det. Ta det här gamla självklara, barn och ungdomar ska ha tillgång till det här. De ska få gå till museer och träffa konstnärer, gå på teater och allt det där under sina studieår. Det är där krutet ska läggas. Det finns en ängslighet runt det här som jag inte tycker är befogad som förstås hänger ihop mycket med socialdemokratin och deras önskemål om allt åt alla. Men, det är skillnad att kasta allt åt alla och att låta den här knackningen vara möjlig.