Malmö, Konsthallen och Ystadsgatan

Mot Malmö. Det är onsdag och tåget går 10.20, det blev sista minuten och X2000. På tåget läser jag, tydligt influerad av Stig, Huysmans Au Rebors. Annars går Danzig II och III i lurarna. Köpte dem förra veckan, har inte lyssnat på Danzig de sista tio åren. Antar att det på något sätt handlar om nostalgi. Alltså inget intresselöst lyssnande/betraktande (Kant). Vem bryr sig om det intresselösa. Det är år 2005. Det intresselösa existerar inte. Och om det mot förväntan skulle dyka upp, då zappar vi bara vidare. Danzigs texter är ofta töntiga, ”If you wanna meet evil”, bröstar Glenn fram med ett plommon i halsen. Den enda Glenn försöker övertyga om sin ondska, är nog sig själv. Jag bryr mig givetvis inte. Kommer fram 4 timmar senare

Olle möter mig. Vi tar billig indisk mat på vägen till Ystadsgatan. Det bästa med Malmö är att det finns alltifrån; okej till riktigt bra mat för runt femtilappen. På en innegård exakt 950 meter från Rosengård kör vi igång vår tillsynes eviga diskussion om subventionerad kontra marknadsfinansierad konst. I Malmö har man en obegriplig kampanj, man sätter titt som tätt upp skyltar som förklarar hur långt det är till olika platser. Och från Ystadsgatan strax norr om Nobelvägen är det 950 meter till Rosengård… I stridens hetta spottar jag ur mig att konstbegreppet endast kan förstås relationellt. Det är individens egen användning av begreppet som är relevant. Därmed blir biennalvärlden och deras användande av ordet konst i relation till Österlenkonstnärernas användande, två oberoende av varandra, fullt fungerande och meningsfulla användningar. Båda världarna känner sig alienerade från varandra, de använder dock samma ord. Men på skilda sätt. 2 världar, 2 meningsfulla användningar. Det här är Wittgenstein säger jag (!), ”man ska inte fråga sig vad konst är, utan hur begreppet används”, då vet vi vad konst är. Begreppet används i två skilda sammanhang, och vem har fel? Ingen använder det givetvis fel. De 2 användningarna är för det 2 världarna meningsfulla, och inom det givna normeringssystemet är pratet om konst fullt begripligt. De två världarna möts sällan, och när de gör det, håller de förstås ihop. Då är det Konsten som ska skyddas, antagligen mot populismens och politikens isande vindar

fem timmar senare spatserar vi mot Konsthallen. Det är öppning. Jacob Dahlgren och Katarina Löfström står det på programmet. Väl där upptäcker jag att den stora hallen är nästan tom. Det enda som fyller den är Susan Phillipsz a cappella versioner av indiehits. Bl a Radiohead á la irländsk folkmusik ekar ut i den tomma salen. Har aldrig funnit något intresse i Radiohead, men Phillipsz sjunger helt klart fint. Att se Anshelms arkitektur utan påträngande konst, är inget annat än fantastiskt. Jag bestämmer mig för att Malmö Konsthall är Sveriges finaste. Löfströms Hang ten Sunset och An Island visas. Jag har recenserat Löfström på Konsten.net och var väl inte översvallade positiv. Det verk jag gillade då var just An Island, och jag gillar det även nu. Hang ten sunset är Mark Rothko på video. Jag funderar på Clement Greenberg, undrar om han skulle ha gillat det här. Antagligen inte eftersom måleri ska vara måleri och skulptur ska vara skulptur. Ja, så resonerade ”Clem”, som han kallades. Måleri ska vara yta belamrat med färg. Och en väsentlig del är upplevelsen av det, och att den ska kunna vara ögonblicklig. Ett verk av Löfström kan inte upplevas i ett ögonblick, de har nämligen en utsträckning i tid. Verkens temporalitet skulle ha lett Clem att säga, ”bah, detta är inte konst”. Tja. Det var då det. Dahlgren presenterar en rumsinstallation som tar upp hallens lilla rum. Det består av träskivor, pappersnäsdukar, knäckebröd, gamla konsthallskataloger och annat. Det bildar något som kan liknas vid en leksaksstad. Överhuvudtaget leken, och att bygga med klossar, eller lego är för mig den första associationen. Min associationsförmåga sviker mig sen. Det är underligt, vissa kombinationer av färg och form leder till bilder av streckgubbar. Vissa streckgubbar kan man bli fascinerade av, vissa andra, inte. Dahlgrens klosspresentation tillhör den sista kategorin. Varför fascinerar vissa verk och vissa inte? Det handlar givetvis inte om att jag i någon traditionell bemärkelse vill ha en estetisk upplevelse, det handlar inte heller om djup, form, färg eller andra gamla klyschor. Vad jag vill är nog att få bli störd. Jag vill bli störd. Jag vill att konstnären ska vara störd. Inte i någon regelrätt klinisk bemärkelse, givetvis. Och inte i någon patroniserande mening heller såklart, utan i en ”rucka-mig-ur-mitt-lunk-mening.” Att få störa mig, att få bli störd, att uppleva stördhet - det är vad jag vill. Att se en streckgubbe kan störa, ibland inte. Så jag antar att jag är tillbaka där jag började. Vad vill jag ha? Förövrigt, hade intressant nog H.W. Janson de facto underkänt den kliniskt galne konstnären. Han hade per definition inte kunnat göra konst. Tänk om Foucault hade känt till det. Fast å andra sidan hade han förstås inte blivit förvånad. Konstvärlden är givetvis i grunden en banalt traditionell värld. Men det vi väl alla. Eller?

Kvällen rullar på. God mat från ett uppenbart begåvat kök. Fredrik som curerar sköter sig bra. Han är omtyckt och spelar sina kort rätt. Genunint varvar han lättsamma skratt med initierade kommentarer. De ska vara rädda om denna eldsjäl. Han har dessutom skaffat sig slipade YSL glasögon. Dessa har han inte på sig på kvällen, kan det nog vara bra att tillägga. Jag hamnar senare mitt i en diskussion med ett trevligt konstnärspar. Mannen är arkitektur- och konstutbildad. Han ritar hus och säljer dem. Alltså inte i den traditionella omvända ordningen, säljer och ritar. Han köper mark, ritar ett hus och säljer. Ett hus står klart och kan ses här. Andra hus är på gång. Kanske inte det mest samtida och hippa. Istället ett trevligt och beboeligt hus i traditionell svensk sval stil. Jag tänker på Erland Josephson i Trolösa. Natten kommer. På väg ut tar Olle under manierade förhållanden en limpa under armen. ”Om du bara ville ha limpan till frukost, varför tog du den inte bara på vägen ut”, frågar jag. Olle hade bland konsthallens anställda, diverse konstnärer och andra mumlat om brödets varande som konst. Han virade in det i papper och etc etc – sneda leenden. Limpans status som konst verkar ingen intresserad av att diskutera. Vi går mot Ystadsgatan. Jag försöker få Olle att förstå.

Ny dag. Intervju med Elena och Calle på Signal. Trevliga, engagerade och seriösa. Kan nog bli en artikel i Konstperspektiv som utlovat. Efter det, återigen billig mat, denna gång Thai. Godare och billigare denna gång, idealiskt. Träffar Fredrik på Lilla torg. Han är ömsom hemlig, ömsom sprudlande. Visar mobilbilder från nattens bad. Skvallret är annars som vanligt sparsamt. Nu har han sina slipade, de är verkligen snygga. Freddie är en estet innerst inne. Har skaffat sig lite släng i håret också. Sen resa upp. Kommer hem till Reimers cirka halv ett på natten. Bra resa. Kul och bra att komma iväg från Stockholm. Glad att vara hemma.

Tankar kring Pierre Huyghes verk "Streamside Day"

Många samtida konstnärer har verkligheten som utgångspunkt och arbetar för att upplysa oss betraktare om verklighetens beskaffenhet. När detta förhållningssätt har blivit mer eller mindre standard fascinerar Pierre Huyghe genom att leda oss in i en värld där fiktion och verklighet inte längre är ett motsatspar utan existerar sida vid sida. Att fiktion och verklighet tillsammans utgör mycket av vår värld är ingenting nytt. I alla tider har vi människor förklarat det oförklarliga med fiktion. Tidvis var fiktionen en mytologi som utgav sig för att förklara en upplevd verklighet och därmed själv blev den verklighet den skulle förklara. Idag fyller vetenskapen den funktionen men trots det skapar vi mytologier fulla av livskraft. Våra samtida myter förklarar inte naturvetenskapliga fenomen såsom jordens tillkomst, regn eller åska men kan likväl utgöra viktiga delar av våra liv. De tenderar till att kretsa kring företeelser som kan göra vår vardag mer fantastisk som t ex dyrkan av en pop-stjärna eller fanatisk hängivenhet till ett fotbollslag. Förutom de personliga myterna har vi också flera gemensamma som midsommar, lucia och julafton, som härrör från en äldre epok och idag till stor del har tappat sin ursprungliga religiösa betydelse. Trots att vi egentligen inte firar Jesu födelse (Kalle Anka är viktigare än Jesus för många) eller midvinterblot har dessa gemensamma myter en viktig roll att spela. De kollektiva myterna ger oss gemensamma sociala strukturer till vilka vi kan förhålla oss och därmed skapa en stabilitet i den dimma av sammanblandad verklighet och fiktion som är världen. Julen, Hammarby och Britney Spears är lika verkliga som tyngdkraften eller dopplereffekten och spelar säkert större aktiv roll i vår tankevärld. Att som socialkritisk konstnär arbeta för att sticka hål och montera ner vissa utvalda myter kan ha en upplysande effekt men man kan också påverka genom att skapa. Denna strävan att skapa nytt, att förändra och berika den fiktionella delen av vår verklighet är något som präglar Pierre Huyghes konstnärskap. Genom att verka genom redan accepterade och dagligen använda format skickar han små strömningar av ny livskraft in i verkligheten.
I det nybyggda samhället Streamside Knolls, i staten New York i USA, skapar han "Streamside Day" en fest där "society, economic developement and art" samverkar. Eftersom varje myt har sin egen symbolik, julen har tomten, granen och skinkan, skapar Pierre Huyghe en till "Streamside Day". Samhället Streamside Knolls präglas av två saker, dels det nya och tillfälliga manifesterat i flytten från någonstans till det nybyggda samhället och dels närheten till naturen. Pierre Huyghe har valt att spegla Streamside Knolls karaktär som något mellan natur och civilisation med symboler som kartonger, tvättbjörnar och olika djurmasker. Firandet är relativt traditionellt med en parad där samhällets polis, brandkår, skolbuss och andra institutioner får visa upp sig och en gemensam barbeque där en social gemenskap skapas och en samhällsstruktur anas. Detta firande ingår i ett format som vi känner igen i gårdsfester, marknadsdagar, nationaldagar och första maj, ett format som vi ofta accepterar utan att reflektera över varför vi gör det. Människorna i filmen kretsar hela tiden kring den fiktionella samhörigheten och är måna om att gemensamt upprätthålla densamma. "Streamside Day" är i mångt och mycket en betraktelse och manual till vår värld och vårt sätt att skapa den.

Intervju med Maria Lind: del 2

Nedan följer del 2 av 2 av intervjun med Maria Lind.

--------------------

RE: Både jag och Karl blev extra nyfikna på dig efter att ha läst den text som DN På Stan gjorde om dig 05.02.25. Jag citerar dig och skulle vilja ha en kommentar på det du sa där: ”Samtidskonsten är högintressant i ett samhälle där fler och fler känner sig frustrerade över den parlamentariska demokratin. Konsten kan erbjuda deltagande.” Och: ”Samtidskonst har inte alltid tagit in sin omvärld så tydligt som nu, under vissa perioder var konsten riktad inåt snarare än utåt.” Kan du beskriva den situationen du nämner och vilka människor det är som frustrerade över den parlamentariska demokratin? Vilka konstnärer är det som kan göra att vi kan känna oss engagerade?

ML: Angående otillfredsställelsen med den parlamentariska demokratin räcker det med att titta på den globaliseringskritiska rörelsen för att få ett tydligt och smått spektakulärt exempel på den typen av former den kritiken kan ta sig. Det som går under det som kallas politikerförakt och sjunkande röstsiffror är andra exempel på det. Nu tror jag inte att samtidskonsten kan komma med en helhetslösning. Men det finns onekligen något spännande i att samtidskonsten idag erbjuder situationer där man faktiskt kan vara deltagande. Den parlamentariska demokratin bygger på att man är deltagande genom att rösta med en slags indirekthet och vissa delar av samtidskonsten istället vill inkludera dig, starta ett samtal, vill debattera. Mycket av det sker inom ramen av konstinstitutionerna. Tänker man på det är en utställning en situation av deltagande på ett annat sätt än till exempel att gå på en teaterföreställning eller att gå på bio. Du måste röra dig, du måste vara aktiv, du får också ofta många olika slags intryck. Du förväntas, du ombeds att förhålla dig på olika sätt till olika typer av verk, du måste ändra tonläge, du måste ändra fokus på din blick, du måste ändra läsart. Irit Rogoff, professor i Visual Studies på Goldmsiths College i London har intressant a resonemnag kring precis detta. Många konstnärer är intresserade av att vara med i ett slags samtal. Man kan tänka på Walid Raad från senaste Documenta, som också var med på Arab Representations på Bildmuseet i Umeå. Han är baserad i New York och som driver ett arkiv om Libanons historia. Det är delvis fiktivt, delvis reellt. Där han vill diskutera situationen i Libanon, men får en konstnärlig utgångspunkt. Han använder arkivet som format, det är i sig är intressant, tycker jag. För det är många som gör det och det hänger ihop med att man gör en form av researcharbete som också kan vara kunskapsproducerande. Vi kommer att bjuda in honom till ett seminarium här i höst. En annan konstnär är Marion von Osten som är bosatt i Berlin. Hon är både konstnär, curator, skribent och teoretiker. Hon har intresserat sig mycket för konstnärers och kulturproducenters arbetsförhållanden generellt. På tyska talar man om ”kulturproduzentinen”, och då menar man egentligen kulturarbetare. Det finns en önskan om att vidga begreppet för om man tittar på det så är det inte så stor skillnad mellan konstnär, kritiker, designer, teaterproducent, och så vidare. De flesta arbetar projektbaserat, det finns en osäkerhet i arbetsförhållanden, inkomster och liknande. Marion von Osten har gjort enskilda verk och utställningsprojekt som berör det här. Och hon kommer också bli inbjuden.

RE: Just nu på IASPIS (10.05.05). Är det ett program som redan är lagt – eller har du varit med och påverkat det?

ML: Det gamla programmet är precis avslutat. Den utställning som precis är avslutat ”Participation: Nuisance or Necessity?” med bland andra Good TV, Lisa Harlev, Fia Stina Sandlund och andra sammanställd av Nataða Petreðin som var curatorsstipendiat här, var det sista från det gamla vad gäller ateljéerna i huset. Sen drar vi igång den sista helgen i augusti med öppet hus och så har vi två symposier med workshopinslag 23 till 25 september, och 30 september till 2 oktober. De gör jag tillsammans med Johanna Billing och Lars Nilsson från Göteborg. De handlar om samarbetsformer, det första är konstnärers arbetsförhållanden, delvis i facklig synvinkel, då har vi bjudit in Marion von Osten och IKK (Institutet för konstnärer och konstförmedlare), och deras danska systerorganisation UKK med Simon Sheikh som en av styrelseledamöterna. Helgen efter kommer att fokusera mer på konstnärliga grupper och curatorer som arbetar med varandra mer forskningsartat, där man fokuserar på ett ämne eller ett fält under längre tid. Och kan också sägas vara kunskapsproducerande Också inbjuden är en grupp från Zagreb WHW – ”What, How and for Whom?”. 16Beaver från New York är inbjudna, en grupp konstnärer som driver seminarier.

RE: Jaha. De har snott en text av mig – ”Bridging the gap” först publicerad på NU-E.

ML: Ha Ha, ja det är nära. De är jättebra. Vi bjuder också in schleuser.net som är en konstnärsgrupp från Berlin och München som ägnar sig åt frågor om migration. Det är ett konstprojekt men fungerar också som en lobbyorganisation. En annan del av det andra symposiet fokuserar på samarbetet som lånar utbildningsmetaforer. Idag finns det en hel rad sådana idag. Där man går tillbaka till det didaktiska, till en utbildningssituation, där man absolut medvetet vill förändra den strukturen, då kommer Copenhagen Free University, School of Missing Studys och B+B från London. Anon Vidokle, konstnär som startade E-flux, och som är en av curatoterna för Manifesta 6 som sannolikt blir en konstskola snarare än en vanlig biennal, kommer också. Vad jag vill göra är att arbeta i projektateljén med att saxa konstnärliga projekt med diskursiva projekt och de här två första seminarierna kommer äga rum i en installation av Michael Beutler som då är stipendiat här.

RE: Kommer du göra utställningar, projekt utanför IASPIS?

ML: Litegrann kommer jag göra. I mån av tid, jag vill inte splittra mig.

RE: Det här med rött Maria, det känns som om det är din färg (angående att Maria Lind när jag ser henne ofta har rött på sig).

ML: Ha Ha, det vet jag inte faktiskt. Jag råkar idag ha min röda kappa på mig. Jag är inte sådär rödfixerad, och angående vaxduken, jag ville bara ha en för att dölja de här hemskt smutsiga IKEA-borden och gick till Åhlens, och då var det den bästa färgen.

RE: Jag hörde att när du började här på IASPIS så flyttade du från det stora kontoret till det här mindre. Kan du säga varför du gjorde det?

ML: Arkivet var i det här rummet och det var överfullt. Det var hyllor på alla väggar och det kändes inte som att arkivet skulle kunna växa. Poängen med ett arkiv är ju att det ska kunna växa. Samtidigt så var direktörsrummet väldigt stort och jag tycker inte jag behöver ett särskilt stort rum.

RE: Jag trodde det var en anti-hierarkisk-tanke?

ML: Man kan läsa det på det sättet också. Jag tycker det är roligare att ha kontor som är granne med en konstnär än att ha kontoret längst in längst bort. Men framförallt var det viktigt att arkivet skulle få ett ordentligt rum. Jag är absolut helt nöjd med det här.

RE: Om nu samtidskonsten har tagit in omvärlden, har då omvärlden tagit in samtidskonsten?

ML: Inte nödvändigtvis. Där finns en seghet och en fördröjning.

RE: Det här med utomparlamentarism, delaktighet, motstånd. Jag kan känna att det är viktigt att det motsatta sker, att inte bara samtidskonsten tar in omvärlden, utan också tvärtom.

ML: Ja, det är viktigt. Precis som det är viktigt att den vetenskapliga forskningen finns tillgänglig för allmänheten, men det sker inte per automatik. Då har man ett lager där emellan som vi kallar populärvetenskap. Plus att olika vetenskapliga institut har öppet hus en helg om året och man verkligen satsar på att vara tillgänglig och fokuserar istället för att man försöker vara öppen för allmänheten 300 dagar om året, samtidigt som man försöker ägna sig åt sin forskning. Vi kanske kan lära lite av det. Det finns något slags slentriantänkande att allt som sker inom konsten ska vara tillgängligt för alla hela tiden. Vilket är absurt! Det som är poängen för mig snarare är att kommer det någon som är nyfiken och knackar på dörren ska de definitivt ha möjlighet till tillgång. Det kanske inte kan ske på sekunden då, men det ska finnas en öppenhet åt det hållet. Däremot det här ständiga att kasta konsten efter folket är dåligt använda resurser.

RE: Här finns inget av det?

ML: Nej, jag tror inte på det. Ta det här gamla självklara, barn och ungdomar ska ha tillgång till det här. De ska få gå till museer och träffa konstnärer, gå på teater och allt det där under sina studieår. Det är där krutet ska läggas. Det finns en ängslighet runt det här som jag inte tycker är befogad som förstås hänger ihop mycket med socialdemokratin och deras önskemål om allt åt alla. Men, det är skillnad att kasta allt åt alla och att låta den här knackningen vara möjlig.

Intervju med Maria Lind: del 1

Maria Lind är tillbaka i Stockholm som chef för IASPIS. Förutom en kort intervju i DN På stan ger vi på SARTS den första längre intervjun med en av sveriges mest omtalade konstpersonligheter. Innan Maria Lind tillträdde som chef för IASPIS har hon bland annat varit chef för Kunstverein München, intendent på Moderna Museet och konstkritiker vid SvD. I november förra året skrev vi kort om hennes tillträde. Nu intervjuar vi henne och hon berättar bland annat om vad som kommer hända på IASPIS och hur hon startade sin bana som curator. Intervjun är uppdelad i två delar. Del 2 kommer om några dagar.
-----------------------

Rikard Ekholm: Idag när jag tänker på när du började i den svenska konstvärlden känns det lite som det var en bomb. Var kom du ifrån och varför blev du intresserad av konst?

Maria Lind: Jag började läsa konstvetenskap 1986, och då hade jag tidigare jobbat som både vakt och guide på Waldemarsudde, och tyckte det var helt fantastiskt. Jag hade själv läst in mig på konstsamlingen, arkitekturen, Prins Eugen och Djurgården. Jag fick upp ögonen för framförallt äldre konst, som ledde till att jag ville studera konst. Utifrån det blev jag mer och mer intresserad av samtiden, och i slutet på 80-talet började jag gå på utställningar. Av en för mig fortfarande outgrundlig anledning fick jag chansen att skriva konstkritik för något som kallades Citynytt, en konkurrent till Nöjesguiden. En människa som jag aldrig hade träffat ringde upp mig en dag och frågade om jag ville skriva. Jag skulle få ett uppslag i månaden och skriva om vad jag ville. Oemotståndligt förstås. Och det blev lite som ett universitet, jag gick runt och tittade och skrev, och tyckte det var otroligt skojigt. Så småningom frågade de om jag ville börja skriva för Svenska Dagbladet. Jag började också göra utställningar på frilansbasis i början på 90-talet, och kompletterade med att läsa ryska, feministisk teori, semiotik, idéhistoria. 95-96 var jag i New York och läste på Whitney Independent Study Program. Innan hade jag börjat röra mig internationellt, både för att jag var nyfiken, men jag skrev också för SvD. Jag gjorde ett nummer av Paletten, om brittisk konst. Det var väldigt spännande, skrev lite själv, men beställde också artiklar av andra skribenter.

RE: Ryska, kan du det idag?

ML: Da. Ja, det är lite rostigt, men jag gör mig förstådd och förstår en hel del.

RE: Apropå ryska. Var du på Moskvabiennalen – var det bra?

ML: Den var problematisk. Det fanns goda enskilda verk, ingen tvekan om det. Men under de dagar jag var där så såg jag en hel del problem med hur biennalen förhöll sig till sitt sammanhang – till Moskvakontexten. Det fanns få försök till att förmedla, vi ska komma ihåg att publiken i Moskva inte haft tillgång till så vansinnigt mycket samtidskonst. Dessutom har man varit avklippt från den modernistiska historien, och då är det extra viktigt att vara generös. Det fanns etiketter på ryska och engelska, och det var bra med titlar och konstnärsnamn. Det fanns också en coffetable katalog, som kostade cirka tjugofem procent av en månadslön för en ryss, på ryska för all del, men väldigt dyr för de flesta. Och sen vad jag kunde märka, ingenting däremellan. Ingen galleriguide, inga väggtexter, inga broschyrer, inga guidade turer. Det är möjligt att det kom senare, men när jag var där så fanns det inte i alla fall. Framförallt så undrade jag hur man från curatorerna, arrangörerna tänkte på det politiska samhället. Det här är förstås ett drag från kulturdepartementet för att fräscha upp bilden av Putins regim som ju är totalitär.

RE: Man har sett korta inslag på Kulturnyheterna när de intervjuar curatorerna och man verkar inte riktigt vilja beröra sådana frågor. Man vill bara göra sin grej.

ML: Mm. Samma dag som biennalen öppnade så var det en nyöppning av en rättegång mot ett antal konstnärer, som ett år innan hade gjort en utställning som var kritisk mot den ortodoxa kyrkan. Då kom det ett antal troende, ortodoxa och vandaliserade konstverken, och det slutade med ett åtal – inte mot vandalerna, utan mot konstnärerna. De hade sårat de ortodoxas känslor! Rättegången har haft en omgång, och samma dag som biennalen öppnades, återöppnades rättegången, det nämndes dock inte med ett ord. Det är faktiskt i klass med det som FBI i USA har gjort mot Steve Kurtz och ”The Critical Art Ensemble”. Som handlar om repression mot konstutövare.

RE: Nu är du chef här för IASPIS efter några år som direktör på Kunstverein i München – hur känns det att vara tillbaka?

ML: Väldigt roligt. Jag tycker om att bo i Stockholm. Det svenska konstlivet är jämförelsevis livaktigt, det är också jämförelsevis kosmopolitiskt, i synnerhet om man jämför med München som är provinsiellt. Väldigt riktat mot sig självt. Och sen är IASPIS en fantastisk institution.

RE: I München och på Moderna Museet höll du så vitt jag förstår framförallt på med utställningar, så är det inte riktigt nu – vad är det för roll du kommer ha nu?

ML: IASPIS har två delar, den ena är mindre synlig och den andra är mer synlig. Den mindre synliga handlar om stödet till konstnärerna och det är för mig viktigt att vara direktör för en organisation vars främsta uppgift är att stödja konstnärerna. Och det sker genom stipendier och andra finansiella stöd, det sker genom möjligheter till ateljévistelser, både utomlands – London, Berlin, Istanbul, New York och Tokyo, dels ateljéer här i Stockholm på Fredsgatan. Den sidan syns kanske inte så mycket utåt, men den är jätteviktig. Den mer synliga sidan är programverksamheten, som har ägt rum i galleriet på Fredsgatan. Det har varit seminarier och det har också varit projekt som ägt rum på andra platser, det finns en tradition som innebär att IASPIS gör grejer på biennalen i Venedig. I år har min företrädare Sara Arrhenius bjudit in Annika Eriksson för ett projekt i Venedig. Och ibland förekommer det på andra håll också, plus att vi har en bokutgivning, som man kan säga är offentlig. För mig just nu känns det helt perfekt att vara chef för någonting där det finns en programverksamhet, där man gör utställningar, seminarier, symposier och så vidare – men det är inte motorn. Motorn är ateljéprogrammet och stödet till konstnärerna. Så att ha det programverksamheten, men inte som hjärtat känns väldigt skönt efter sju år 365 dagar om året ha projekt uppe, det är en jättebra balansakt just nu.

RE: Men det här utställningsbehovet som jag tror du har – får du det tillfredsställt?

ML: Det är alldeles riktigt, jag har ett sånt behov, och det tillfredsställs. Nu kommer det att bli lite förändringar här. Vi kommer att utöka användningen av Projektateljén, som ligger på våning fyra, det vill säga på samma plan som ateljéerna. Tidigare har det bara varit seminarier där, nu kommer vi från september både ha seminarier och utställningar där. Och så lämnar vi galleriet, och bakgrunden till det är jag dels tycker att galleriet är ett ovanligt besvärligt utställningsrum, det är högt i tak, det är träpanel, och det finns tre dörrar, ett ganska litet rum. Dels att det är separerat från ateljéprogrammet. Nu när det är i projektateljén så kommer det vara mer integrerat plus att rummet är mer intimt och bättre lämpat. För den typen av konst jag vill jobba med.

RE: Men det här galleriet du nämner, vad kommer hända med det?

ML: Det återgår till Konstakademien.

RE: Du lämnade Stockholm år 2001 och kom tillbaka nu. Har klimatet blivit annorlunda tycker du?

ML: Det finns två ganska påtagliga skillnader. Det första är att de i de nya generationerna har blivit mer synliga. Jag väntade hela tiden i slutet av 90-talet och i början av 2000-talet på att 70-talisterna skulle visa framfötterna, och det skedde bara lite grann. Men nu så är de där helt och fullt, driver verksamheter, aktiva konstnärer, och det tycker jag är bra. Jag var orolig för min generations cementhäckeri faktiskt, där jag själv förstås är en av dem. Den andra påtagliga saken är att konstkritiken har hamnat så mycket i skymundan. Den har mist volym, det är mindre konstkritik och den är inte lika vass och inte lika mycket del av ett samtal som den var tidigare. Jag tror det hänger ihop med att pressen genomgår en strukturomvandling och också med att konstkritik i allmänhet har hamnat i skymundan av curatering. Att ämnesformerlingsföreträdet sedan mitten av 90-talet mer och mer har övergått till curerandet i bemärkelsen att göra projekt att sammanställa utställningar och att anordna diskursiva praktiker. Det är där samtalet sker idag, inte i det skrivna ordet.

RE: Så du menar att det kompenseras av det? Och konstkritikens kris som det talas om idag är det inte så mycket att orda om?

ML: Ja, det kompenseras. Men, jag tror att det är ett problem med konstkritiken. När man skriver så är man tvungen att vara precis på ett sätt som man inte nödvändigtvis behöver vara vid curerandet eller vid seminariesammanhang, så vi kommer alltid att behöva skrivandet i förhållande till konsten för att noggrant analysera, penetrera och ifrågasätta någonting. Annars är risken för slarv ganska stor.

RE: Om man är från en liten stad så har kanske dagstidningar och den kritik som finns i dem en slags förmedlande roll – det närmsta man kommer en utställning är kanske när man läser om den.

ML: Idag är det en annan situation med Internet och hemsidor. En annan kompensation sker där. Men det är inte så utvecklat som det skulle kunna vara.

RE: Angående 70-talisterna som du nämner. Är det några speciella du tänker på?

ML: Vi kan bara titta på det som är uppe just nu i Stockholm. Ann Böttcher på Moderna Museet, ”1: a på Moderna”, hon är 70-talist. Vi har gänget som driver Tensta konsthall, på gallerierna är det flera som ställer ut som är 70-talister. Natalia Goldin, galleristen är född på 70-talet.

Del 2 kommer om några dagar.