Konst på TV

Nytt konstprogram på SVT

SVT:s nya konstsatsning heter "Format". Det första avsnittet visades tisdagen 22/3 och kvällens huvudpersoner var målarna Luc Tuymans och Glenn Sorensen. Andra som tog plats i programmet var Dick Bengtsson och Gerhard Richter. Varje avsnitt är en halvtimme och mannen bakom programserien är Sydsvenskans konstkritiker Pontus Kyander.

Ofta när det kommer till texter eller utsagor om konst så är gränsen till konsten självt ofta suddiga. När Formats reporter till exempel åkte till Antwerpen för att intervjua Tuymans så var intervjun i sig rak och informativ. Däremot så flikar programredigerarna in små klipp och "konstiga" ljud mellan Tuymans åsikter. Förhållningssättet hade inte behövt medföra några problem. Det kan dock vara intressant att jämföra med SVT:s nya litteratursatsning Babel. Babel är rakt, enkelt och okonstlat. De små klippen och de konstiga ljuden (musik) som Format har plockat in titt som tätt skulle kunna vara intressanta. Men som det är nu, så klipps dessa ”konstnärliga” klipp in mitt i reportage som redan är tillräckligt intressanta. Utöver Bengtssons eller Tuymans måleri får man en dramatisk berättarröst, konstnärliga klipp, och en urban trumrytm som pulserar i bakgrunden. Mitt i Tuymans-inslaget får man se ett ”mitt-i-vardagen-jag-har-konstambitioner” klipp som fotografen tar på en buss i centrala Antwerpen.

När jag ser konst på TV vill jag ha raka frågor om vad konstnären vill med sin konst, eller hur konstnären ser på konst i allmänhet. Jag vill inte ha intervjuer som mixas med snabba klipp på röriga huvudstäder och som kopplas ihop med konstnärlig postrock. Konstprogram behöver inte vara konstigare och krångligare än andra kulturprogram. Se på Babel, det är verkligen okomplicerat och rakt. SVT är till för den allmänt kulturintresserade, det är bättre att man satsar på förmedling av vad konstnärer vill; eller när de inte vill något, att programmen förmedlar hur deras konst ser ut. Och att man sedan placerar konsten i en kultur eller i en tradition för att se på kontinuitet eller brott. För en stor allmänhet är konst redan svårt. Så är det bara, även om man inte vill att det ska vara så. Därför behöver konstprogram inte spä på det krångliga genom att lägga an poetiska berättarröster med släp i rösten, eller för den delen konstmusik inflikat till Dick Bengtssons måleri. Om man ställde ut Bengtsson skulle man då välja samtida ambientmusik i bakgrunden. Nej, givetvis inte. Varför ska man då göra det när man ställer ut hans konst i TV – för det är att ställa ut konst man gör när man visar konst i TV.

Format som det ser ut nu är ett ambitiöst program. Det första avsnittet var tack vare Tuymans själv bra. Men det finns absolut ingen anledning att göra konstprogram konstigare än andra kulturprogram.