Intervju med konstnären Jonas Kjellgren

Nytt projekt på SARTS: INTERVJU

-----------------------------------
Vi inleder nu ett nytt projekt här på SARTS - intervjuer med konstnärer, curatorer och andra personer som vi tycker gör intressant konst, eller av andra anledningar gör att vi vill granska och ställa frågor. Den första intervjun är med konstnären Jonas Kjellgren.

Kort biografisk information. Jonas Kjellgren föddes i Gävle 1962. Han började läsa konstvetenskap vid Uppsala Universitet. Sedan följde olika konstnärliga utbildningar. År 1996 tog han examen från Umeå Konsthögskola. Kjellgren har bland annat ställt ut på Färgfabriken, Bildmuseet i Umeå, och på Tensta Konsthall. Kjellgren arbetar med olika uttrycksmedel, bland annat med skultpur och performance. På SARTS har han blivit recenserad när han tillsammans med Ronny Hansson och Stig Sjölund ställde ut på Galleri Ping Pong i Malmö med projektet Ride 1.
------------------------------------



Rikard Ekholm: Du började som konstvetare. Varför valde du att lämna de studierna för att istället bli konstnär?

Jonas Kjellgren: Efter att vid flertalet tillfällen ha somnat på föreläsningar och alltför många gånger vaknat upp på biblioteken med kinden fastklistrad i böckerna, insåg jag att jag var intresserad av konst på ett annat sätt.
Konstvetenskapen i Uppsala på den tiden ägnade sig inte heller åt samtidskonsten, det begreppet fanns inte, utan var mer en institution hängiven ett pladdrande om historiska figurer i eleganta kostymer. Men det gav mig en bra grundutbildning i konsthistoria och en förutsättning för att vilja prova egna uttryckssätt. Sen var tanken aldrig att jag skulle bli konstnär, det blev så i och med att jag fortsatte komma in på olika konstskolor.

R: Om man går igenom ditt CV på din nyöppnade hemsida www.jonaskjellgren.se så ser man att du pendlat en del mellan Sverige och USA. Hur kommer det sig att du ställt ut så pass mycket där?

J: Jag har väl egentligen spelat eller turnerat mer där än jag har ställt ut. Men mina saker sägs vara inspirerade av serietidningar, film och amerikana. Jag är intresserad av den amerikanska mytologin och dom utställningar jag haft där har behandlat vissa populär kulturella frågeställningar. Utställningen ”Toy Store” i Los Angeles var en direkt passning tillbaka till utgångsplatsen. ”Nu får ni tillbaka det här av oss” Det hade gått varvet runt och renderade i ett ganska deprimerande resultat.

R: Som konstnär verkar du inte knuten till något speciellt uttryckssätt. Senast gjorde du, Ronny Hansson och Stig Sjölund en karusell, verket Ride 1. Du gör också skulpturer och har uppfört performances. Men vilket uttrycksmedel du än använder dig av tycks de alla på något sätt förmedla någon slags humor. Kan du karakterisera den? Först kan nog många se det som ironi, men är det verkligen det?

J: Om Buster Keaton är ironisk så är jag det också. Ordet ironi tycks användas regelmässigt hos skribenter/journalister när den intellektuella fernissan krackelerar. Men jag tror att det håller på att förändras, jag skulle gärna se att det gjorde det. Jag tror många är rädda för att bli lurade. Men om man bara inser att livet är ett hån så behöver man inte vara man rädd för att bli blåst. Att analysera humor blir ju sällan roligt. Min utgångspunkt när jag gör något är inte att resultat ska bli humoristisk eller roligt. Jag försöker jobba med saker som bottnar hos mig. För att något överhuvudtaget ska bli gjort måste jag ha roligt, resultatet får gärna bli tragiskt. Vilket jag ofta tycker det blir. Jag är intresserad av dålig humor och är inte rädd för att bli banal kanske det färgar av sig på det jag gör. Fördelen med att uppfattas ha en humoristisk ton är att betraktaren inte behöver bli rädd för att närma sig verken. Nackdelen är att betraktaren kanske aldrig närmar sig det eftersom det ändå bara tycks vara en grimas.

R: På din hemsida kan man se att du ska ställa ut på Stedelijk i Amsterdam. Det är verkligen en konsthistoriskt tung institution. Upplever du det som någon skillnad när du ställer ut där i förhållande till när du ställer ut i exempelvis Forsbacka? Och vad ska du göra på Stedelijk?

J: Det var meningen att Ride1 skulle placeras där som en del i utställningen ”Populism”. Alldeles nyss fick jag höra att var man tvungen att flytta den till Vilnius pga. att institutionen inte kunde hantera ett sådant verk rent praktiskt, tyvärr, det hade varit roligt att se den i den miljön. Populism utställningen ska pågå från april till september i Oslo, Amsterdam, Frankfurt och Vilnius. Varje utställningsplats har sin karaktär och historia som man är tvungen att förhålla sig till. Och det betyder ju också att man gör vissa val när man bestämmer vad man ska visa. I höstas ställde jag ut delar av mitt ”Mr Bird” projekt i fabriksmiljö på en kartongfabrik för att se hur sakerna funkade där. Det var såklart ingen skillnad på reaktionerna hos dom som jobbade där eller galleri besökare Skillnaden brukar rent krasst vara vad reaktionerna genererar karriär mässigt och ekonomiskt.

R: Du spelar professionellt också bluegrass. Kan man säga att du gör det vid sidan av konsten, eller är det en del av konsten?

J: Bluegrass musiken var en viktig del av konstverken i mina performances. Just nu tycker jag att det är skönt att bara få spela den med mitt band och låta den få vara musik. Musik gör inte anspråk på att av vara betydelsefull på samma sätt som konst traditionellt gör, därmed inte sagt att den inte kan vara det. Bluegrass har en skenbar enkelhet, som jag gillar, om man väl sätter sig in i den så är den otroligt komplex och avancerad. Musik har ofta den fördelen att den träffar dig i magen, är det bra så blir du intresserad och vill höra mer. Jag hoppas att min konst funkar på det sättet, att det svänger och fastnar direkt, ungefär som en jobbig refräng, som sedan dyker upp i skallen när man står och diskar.

R: Det råder mycket delade meningar om samtidskonsten. Vissa skulle påstå att den är enkel och tillgänglig för besökarna, andra skulle påstå motsatsen. Vad anser du, och är det viktigt för dig att nå ut till alla?

J: Det råder kanske delade meningar men det är ju samma röster som hörs. Jag är inte säker på att enkelheten och tillgänglighet är synonymt med bra. Mycket av den rellationella estetiken har slagit ihjäl sig själv för att vara enkel och tillgänglig men så bra har det väl inte blivit. Sen är det som att spela musik, det är inte säkert att det blir en bra spelning bara för att man spelar på Ryman i Nashville för en fullsatt publik. Men om det går bra, så är ju chanserna att man träffar rätt, att någon tycker det är intressant så mycket större där, än om jag spelar för en trött publik här på Gästis i Torsåker.