Svårt att tro det

Varje morgon läser jag Los Angeles Times på nätet på samma sätt som jag alltid läste Chicago Tribune under viselsen i Chicago. Det som förvånar mig nu när Times är min frukostlektyr är de magra rapporterna om stadens kriminalitet - eller är LA en lugn och snäll stad? Har svårt att tänka mig det.

Varje morgon kunde jag i Tribune läsa om skjutningar och dödsoffer - men i Times finns inga sådana rapporter - inte ens när jag riktigt letar. Tribune hade dessutom dessa nyheter på ettan så det var det första jag såg.

---

Nåväl. Skyfall i dag (inte filmen, men regn), riktig himlaöppning. Det var ett tag sedan sist, annars är värmen påtaglig, vilket innebär att springturerna känns lätta och sköna.

Kolla: jag på UCLA:s hemsida

Lite roligt kändes det när jag såg det i går: mitt namn på filosofiska institutionens hemsida här vid UCLA, under rubriken "Visiting scholars". Kolla HÄR.

Royce Hall på campus UCLA.

Klart med nytt förlag: OROSDI BACK

Nu är det klart: Tanke och temperament, den bok jag är redaktör för och som innehåller ett stort urval av Lars O Ericssons konstkritiska texter kommer att ges ut av förlaget Orosdi Back under 2013.

Jag befinner mig i USA och det är Lars O Ericsson som har haft kontakten med förlaget och kommit överens med dem. Det här känns MYCKET bra.

Den som är intresserad av att läsa mer om varför boken inte kommer ut på det förlagsom vi började jobba mot kan läsa den här artikeln av Ericsson i Svenska Dagbladet: Farligt försvara yttrandefriheten.

Filmen var slut

När jag gick ut ur biosalongen och vände ut i korridoren såg jag en liten pojke titta fram runt hörnet. Det var ungefär tio meter mellan honom och mig, han kan inte ha varit mer än fem år. Vad gör du uppe så här sent, tänkte jag. Klockan var över elva. Pojken såg pigg ut där han stod i sina små jeans och en liten röd tröja. Han väntade nog på sina föräldrar, tänkte jag. Han såg förundrat mot mitt håll. Filmen var slut. När jag närmade mig honom sträckte han ut handen, inte rakt fram, men lite uppåt och åt sidan. Han ville göra "high five". Som tur var reagerade jag snabbt och klatschade till hans lilla hand medan jag passerade honom. Fast det kändes som jag kanske slog till lite hårt, så jag skrattade till lite för att betona det roliga i det hela. Han skrattade också. Han var glad. Filmen var ju slut.

UCLA i romansk stil ...

Hade precis vant mig vid collegiate gothic i Chicago. Här vid UCLA är det romanesque revival som dominerar. Det är arkitektur jag talar om.

Som stil betecknad tycker jag nog lite bättre om Chicagos gotiska stil, som inger en känsla av storhet och elegans, vilket jag bekänner mig svag inför. Den romanska stilen är lättare, rakare och färgerna ljusare. Inte så mycket krumbukter. Det går inte att sticka under stol med att den här stilen passar bra i soliga Kalifornien. Det är något latinskt över den och i den stekande hettan gör den sig bra.

Det är andra skillnader mellan University of Chicago och UCLA. Det är mer yngre studenter vid UCLA. I Chicago koncenterar man sig på doktorander, men det innebär också att stämningen är mer sober. I UCLA ser man fler jippon och man hör ständigt pigga tillrop som "yeah!" eller "yihaa!". För en tid sedan såg jag en studenttävling där studenterna tävlade om vem som snabbast kunde slå sönder en gammal bil. Spektaklet ackompanjerades av tung hip hop och en stor skara glada åskådare. En bit bort samlades representanter för å ena sidan Palestina och å den andra Israel. Här var stämningen spänd och poliser fanns på platsen.

Livet i Los Angeles är spännande. Det finns så mycket. Det har inte gott en dag sedan jag kom hit då jag lett av att bara lyssna på människor eller titta på något jag passerar på gatan. Svårt att hålla sig sober här och - so what?

Uppdatering: Tanke och temperament

Tidigare har jag här berättat att jag är redaktör för Tanke och temperament, en bok i två volymer som är under arbete och som innehåller ett urval av Lars O Ericssons konstkritik från 1987 till 2012.

Läs HÄR en uppdatering runt det arbetet. Mycket, mycket läsvärt - signerat Lars O Ericsson, publicerat i Svenska Dagbladet, 15 november.

---

Förövrigt befinner jag mig nu i Los Angeles, närmare bestämt vid UCLA, University of California Los Angeles. I skrivande stund befinner jag mig i Dodd Halls reading room. Filosofiska institutionens eget lilla bibliotek. Jag har det alldeles bra.

Valnatten

Presidentvalet. Att vandra runt i Chicagos olika områden är riktigt roligt, men bäst blir det när man väl får kontakt med människor, sätter sig ner och pratar eller tar en kopp kaffe. Då får man höra hur de ser på sin stad - och inte minst, sin regering. Och här är det enkelt att få kontakt, att prata och att lyssna.

Valkvällen spenderades hos ett amerikansk par som bor i Hyde Park, inte alls långt från familjen Obamas hem. Det var fantastiskt spännande att följa diskussionerna på TV:n och i familjen hemma hos dem. De röstade för fyra nya år för Obama som president.

Den här bilden är tagen utanför entrén till United Church of Hyde Park Hall på 53:e gatan, 1448 E, inte långt ifrån Obamas hem som ligger på gränsen mellan Kenwood och Hyde Park.

När Barack Obama äntrade scenen på McCormick Place i centrala Chicago efter valvinsten var det till tonerna av Stevie Wonders Signed, Sealed, Deliverad (I'm Yours).

Den bästa hittills

Recension i dag i UNT av 1000 Ögon: Nyckeln - uppföljaren till trilogin om Edgar Nordahl. Den bästa hittills, tycker jag. Läs HÄR.

Kulturpolitiken under presidentvalet

HÄR en artikel i UNT jag skrivit om Romney och Obama - i relation till statliga subventioner till kultur, forskning och utbildning.
---

På tisdag blir jag intervjuad i VT om stämningen i Chicago under valdagen.

Precis vad jag vill se

Tre utställningar i Chicago.

På Art Institute of Chicago visar man nu:

Steve McQueen:

Hito Steyerl:

På Museum of Contemporary Art visar man:

Martin Creed:

Oj!

Kan inte annat än le

Ett sms damp ner. "Har ni varit nere på 57:e gatan och tagit del av Halloweenfirandet? Det är ganska häftigt." Nej, det hade vi inte, men vi bedyrade att vi skulle gå dit för att ta en titt. "Tack för tipset." Vad visste jag om Halloweenfirandet här i Chicago? Inget, eller åtminstone inte mer än det man ser på film och TV. Hade inga höga tanker, måste jag erkänna.

Väl på 57:e gatan kunde jag inte annat än le. Vilken fantastisk och unik upplevelse. Det stora i upplevelsen var inte dekorationerna i sig - alla pumpor, dockor, fejkade spindelnät etcetera, utan den ansträngning som låg bakom dem och inte minst den uppslutning som föräldrar och barn visade i form av dräkter, tillrop och engagemang. Allt sammantaget gjorde att hela området kokade av glädje, lust och spänning. Har aldrig sett något liknande.

Något sådant här i Sverige är helt otänkbart. Det går bara inte. Sånt händer bara här. Extraordinärt.
Wow!