Det är något alldeles speciellt med Chicago. Folk är så fantastiskt trevliga och det känns så naturligt, det är så enkelt att möta människor. Det är en självklarhet för människor här att vara inkluderande och bekräftande.
Vid sidan av: "Hi!", bör man säga: "How are you?", eller "Howyoudoin'?". Och det som är så fint är att man ska räkna med att få svar - och att man själv ska svara. Det hela innebär att man kan komma att spendera någon minut med att tala med brevbäraren eller snabbköpskassörskan om hur man mår, eller om något som har hänt. Man ska lägga ut texten, annars uppfattas man som lite märklig. Här står man inte och stampar och grymtar.
Alltså, totala motsatsen till Sverige där man uppfattas som lite märklig om man lägger ut texten om sitt eget liv.
Samtidigt är det lite ovant att småprata så ingående och ganska mycket på djupet. Jag kan komma på mig själv med att liksom inte stanna upp, utan istället prata medan jag möter - passerar - och går förbi någon. Som om jag vore i Sverige. Så gör man bara inte här, det är inte trevligt.
Dessutom blir det lätt lite småprat på bussen eller på gatan med främlingar. Det är trevligt och det skapar en slags hemtrevlighet och en känsla att man är välkommen. Chicago, my kind of town.
