Obamas hus - ett litet undantagstillstånd råder

Livet rullar på här i Chicago - och under förra helgen biltur till Wisconsin och även en kort sväng till Iowa. Nordiska namn på städer och byar klingar starkt. Vacker natur och små pittoreska städer. En av de saker som slår mig är hur enkelt allt är - folk klär inte upp sig, ingen är finare än någon annan, maten alltid underbar, men inget krångel, det är lätt att beställa och maten kommer på momangen. Och så lite dricks på det.

Har varit och tittat på Barack Obamas hus som ligger på gränsen mellan Hyde Park och Kenwood. En trevlig "liten" sak, dit han kommer då och då. Enligt uppgifter i Chicago Tribune är Michelle Obama i Chicago just nu och kanske är hon där i skrivande stund.

Här en text skriven av mig som handlar om Obama-Chicago, publicerad i VT.

Gentelemmenen som spelar schack i Reynolds Hall.

Det tar tid att vara trevlig

Det är något alldeles speciellt med Chicago. Folk är så fantastiskt trevliga och det känns så naturligt, det är så enkelt att möta människor. Det är en självklarhet för människor här att vara inkluderande och bekräftande.

Vid sidan av: "Hi!", bör man säga: "How are you?", eller "Howyoudoin'?". Och det som är så fint är att man ska räkna med att få svar - och att man själv ska svara. Det hela innebär att man kan komma att spendera någon minut med att tala med brevbäraren eller snabbköpskassörskan om hur man mår, eller om något som har hänt. Man ska lägga ut texten, annars uppfattas man som lite märklig. Här står man inte och stampar och grymtar.

Alltså, totala motsatsen till Sverige där man uppfattas som lite märklig om man lägger ut texten om sitt eget liv.

Samtidigt är det lite ovant att småprata så ingående och ganska mycket på djupet. Jag kan komma på mig själv med att liksom inte stanna upp, utan istället prata medan jag möter - passerar - och går förbi någon. Som om jag vore i Sverige. Så gör man bara inte här, det är inte trevligt.

Dessutom blir det lätt lite småprat på bussen eller på gatan med främlingar. Det är trevligt och det skapar en slags hemtrevlighet och en känsla att man är välkommen. Chicago, my kind of town.

Jag har kommit fram till att han inte är ledare

Paul Thomas Andersons The Master är en fantastisk film av en anledning: Joquin Phoenix i rollen som Freddie Quell. Phonix är ett geni. Men desto mer jag tänker på det ju mindre övertygad är jag om att jag - eller någon - skulle låta mig/sig duperas och följa Philip Seyomr Hoffmans karaktär, Lancaster Dodd. Dodd anses vara modellerad efter Scientologiskaparen Ron L. Hubbard - som ju väldigt många har valt att följa. Detta slår mig när jag ser The Daily Show med Jon Stewart och där Stewart efter ett kort klipp där Dodd presenterar sig i filmen, kommenterar "I will follow you". Visst, han skämtar, men ändå -- Seymor Hoffman har för det första inte en chans gentemot Phoenix som bokstavligen blåser bort Seymor Hoffman från duken. Och för det andra, nej, Seymor Hoffmans Lancaster Dodd är inte den enigmatiske ledare som lyckas trollbinda alla dem som han borde trollbinda. Jag förstår och respekterar den lilla magi som gör att en personlig relation kan blomstra och på det sättet är det inte ett problem att Dodd och Quell tycks, liksom, älska varandra. Det är skapandet av rörelsen jag inte köper. Seymor Hoffman gör helt enkelt inte så bra ifrån sig som han borde. Men det gör å andra sidan inte sådär förfärligt mycket, eftersom The Master är en väldigt, väldigt bra film.

Liam Neeson vår tids Charles Bronson

I exklusiv jacka från Belstaff räddar Liam Neeson hela sin familj undan de elaka skurkarna i Taken 2.

Härmed utnämner jag Liam Neeson till vår tids Charles Bronson.

De är båda:

Åldrande     √

Närvarande  √

Bistra           √

Vindpinade  √

Motvilliga    √

 

Och de gör sig ett namn i lågbudgetproduktioner.

 

Charles Bronson hade spelat i några uppmärksammade filmer under 1960-talet - 12 Fördömda män (1967) och Harmonica - En hämnare (1968), men det var först på 1970-talet han slog igenom. Och betänk då att han 1972 var 50 år, men trots det var det inte i rollen som någon stillsam medelålders herre han gjorde sig ett namn. Nej, Charles Bronson slog igenom som brutal actionhjälte. Hans största succé är Death Wish (1974), som handlar om arkitekten Paul Kersey som efter att hans familj drabbats på sämsta sätt efter att brottslingar tagit sig in i hans hem, tar hämnde på New Yorks undre värld. Samma sak upprepade sig sedan på något märkligt sätt i de efterkommande fyra(!) uppföljarna.

Det blir nog inte fyra uppföljare på den Death Wish-liknande filmen Taken (2008) där Liam Neeson tar död på de skurkar som kidnappat och sålt hans unga dotter. Men bara för någon vecka kom Taken 2 och den här gången räddar Neeson både dotter och fru från skurkar som påminner, ja, rent utav är släkt med skurkarna i den första filmen. Den största skillnaden mellan Neesons karaktär, Bryan Mills, och Paul Kersey i Death Wish är deras olika bakgrund. Mills är utbildad och, får man nog säga, väldigt duktig på det han gör (händig). Han är någon slags specialsoldat alltid redo för attack. Han säger till och från i de båda filmerna något i stil med att "I am going to do what I do best", och sedan rusar han iväg med knutna nävar. Uttalandet får mig för övrigt att tänka på seriefiguren Wolverine vars credo är: "I'm the best there is at what I do. But what I do best isn't very nice." (Ursprungligen från Uncanny X-Men, # 162).

Två ytterligare filmer som bekräftar att Neeson är vår tids Charles Bronson. Han spelar den "glömske" Dr. Martin Harris, som plötsligt efter en olycka kan hantera all världens vapen, i Unknown (2011). Och som den depressive jägaren Ottway i Joe Carnahans actiondrama The Grey (2011). Alla de här filmerna är, i sin genre, alla sevärda, framförallt för att Liam Neeson har en sådan fantastisk närvaro.

En hyffsad regissör kan sätta Neeson i en film och på det stora hela är filmen minst OK, och på det viset är han väldigt lik Bronson.

Charles Bronson i snygg tweedkavaj under inspelningen av Death Wish med Brooklyun Bridge i bakgrunden.

Klart man lyssnar på...

...Martha Nussbaum som i kväll talar på Assembly Hall, University of Chicago.

Föreläsningen heter: The New Religious Intolerance: Overcoming the Politics of Fear in an Anxious Age.

Martha Nussbaum. En amerikansk professor i filosofi.

 

Romney vs Obama rond 1

Chicago. Hyde Park.

I går debatterade Barack Obama och Mitt Romney för första gången öga mot öga. När jag följde debatten föreställde jag mig hur och vad svenska medier dagen efter skulle rapportera.

Har i dag på nätet läst både SvD och DN -- och det är ju inte så konstigt att de forna stortidningarna tappar prenumeranter. Den insats tidningarna gör är ringa och kan i grund och botten betecknas som en slags ytanalys som kan jämföras med enkla och formalistiska förklaringar av målningar. Analytikerna -- statsvetare och pr-människor -- får uttala sig om politikernas uttryck, deras utstrålning, gester, mimik, offensiva eller defensiva stil och drar därur slutsatser om vem som vann debatten.

Jämför då med flertalet amerikanska medier som verkligen går på djupet och i varje enskild väckt fråga kommer med faktakoll -- visst finns här också utstrålningsanalyser -- men de dominerar knappast.

Såg CNNs sändning efter debatten och i direktsändning fanns kanalens alla politiska analytiker på plats, och bakgrundsteamtet hade under pågående debatt kollat upp fakta och ställde dem sedan direkt mot de påståenden som Romney och Obama kom med.

Den överlägset bästa, i min mening, av tidningarna i dag är New York Times som på sin hemsida visar debatten och parallellt har varje ord transkriberat och dessutom erbjuder kommentarar och faktakoll.
HÄR.