Michael Fassbender som Magneto i X-Men: First Class, regisserad av Matthew Vaughn.
X-Men: First Class är en mycket bra film. Det finns egentligen bara ett problem, av grundläggande karaktär, tyvärr. Tilltalet är lite för allmänt. Jag kan helt förstå om någon, som inte är skolad, som jag är, i superhjältar, tycker att en film som Iron Man är lite tokig, kanske till och med lite larvig. På sätt och vis är Iron Man det, men samtidigt måste man, menar jag, bedöma den för vad den är, en film om en man som är ofantligt rik och som efter ett terrordåd bygger in ett litet, litet kärnkraftverk i sin kropp, för att kunna överleva. Trots detta fantastiska tilltag är filmen tämligen seriös inom ramen för vad den är. Den hade ju kunnat bli larvig, det vill säga replikerna hade kunnat vara töntiga, skådespeleriet skevt, manuset dumt och så vidare, men Iron Man är bra, på alla sätt och vis.
X-Men: First Class är också bra, men lite larvig. Vilket är synd. När jag säger larvig här menar jag egentligen att den är gjord delvis för 10-12-åringar. Inte helt och hållet, tack och lov, det är tämligen omständiga händelseförlopp och mer eller mindre vuxna teman, men det finns en rad sekvenser som gör att X-Men: First Class är lite Harry Pottersk i tilltalet. Och det är bara fel. Och dumt.
* January Jones, som jag trodde och som det visade sig felaktigt trodde skulle vara fenomenal som Emma Frost, var alltså inte det. Hon var okej, men inte så kylig och vass, som hon ska vara. Liten besvikelse där alltså. Jag upplevde att hon inte hade studerat förlagan tillräckligt väl.
* Michael Fassbender var mycket bra. Helt förväntat. Det är faktiskt så att jag nog gärna hade sett mer av hans eskapader som nazijägare. Hans karaktär Erik Lensherr (Magneto) hamnade i förintelseläger under andra världskriget och vill straffa de skyldiga.
* James McAvoy fungerade bra som Charles Xavier. Kanske inte fenomenal, men trovärdig och funktionell.
* Jennifer Lawrence var mycket bra. Kort och gott.
* Några av de mindre framträdande karaktärerna som Banshee, Azazel och Havoc fungerade dock sådär, framförallt på grund av deras Harry Potterska attityder.
Sensmoralen är ungefär som i de tidigare X-Men-filmerna: Gå din egen väg och det går bra, men bara givet att ditt hjäta är gott och att du har överseende med elakingarna. Tolerans. Någon slags twist hade varit spännande här, men det hade riskerat det allmänna tilltalet, det vill säga publikintäkterna...
De specifika omständigheterna, Cubakrisen, kalla kriget gjorde filmen rolig, vilket är bra och ja, eh, underhållande.
Filmen är mycket sevärd. Men inte lika bra som X-Men 2 och kanske inte ens lika bra som första X-Men. Däremot mycket bättre än X-Men: The Last Stand och X-Men: Wolverine.
