Utifrån ett historiskt perspektiv tyder de överväldigande positiva reaktionerna på att Klara Lidén kommer att glömmas bort. Det är ju så att enbart de konstnärer som samtiden vänder sig emot blir hågkomna. Nog finns det undantag. Och med ”samtiden” här menar jag naturligtvis de samtida kritikerna. Jämför med Duchamp och Picasso.
Nu är dagens klimat förvisso nästan väsensskilt, kritiker tycker ju varken det ena eller det andra, och när man väl tycker något tycker man att det är lite mer än bra, helt i linje med vad alla andra tycker. Ergo, Klara Lidén, en samtida gigant.
Lidén är en konstnär man tycker om, om man är en viss sorts kritiker, den fenomenologiskt skolade. Objekten Lidén introducerar på Moderna Museet är i sig ganska tråkiga – affischer på affischer, vanliga prylar från hennes hem (kylskåp, böcker, videokassetter mm) och en rad korta videofilmer som bl a visar Lidén i ett rum när hon slår sönder en cykel. Till saken hör att allt ackompanjeras av atmosfärisk musik som gör att objekten får en ganska sensuell inramning. Det fenomenologiska arbetet handlar därvidlag om att undersöka tingens betydelse för oss, men då tingen är konstobjekt framträder de ju i första hand som något annat än ting. Tingligheten är ju inte längre primär. Hur skulle den kunna vara det då ett kylskåp som ting alltid är detsamma. Fast det är då fenomenologen fuskar lite, tingen förvandlas – och förvandlingen är obemärkt – den är, och framträdandet av något annat avhandlas. Själva framträdandet, eller inte egentligen, utan nästa steg, framträdandets resultat, konsten.
Vad är då konsten? Vem är konstnären? En gravallvarlig anarkitekt, för att låna Gordon Matta-Clarks epitet, även om jag aldrig upplevt honom som gravallvarlig. Fast Lidén är mer än så, hon är en anarkosamhällsplanerare. Motstånd. Ständigt detta motstånd. Varför aldrig service?
