Vad är det som gör att "vi" är rädda för gränser?
En god vän sa att filosofi är ontologi - att reda ut vad som är vad.
Jag vet inte om jag håller med. Men jag säger inte heller emot. Jag kan inte göra en gränsdragning där.
Jag är helt för gränser. Det finns en rad prominenta filosofer som har försökt visa att vi inte behöver gränser. Och är det så, att en gräns inte tydliggör något, ja, då är inte jag för den "gränsen".
Det finns egentligen bara ett problem med att inte söka gränser. Det är när sökandet leder till att det uppstår ett självändamål att inte vara distinkt i tilltalet.
Man resonerar så här: "Eftersom vi ändå inte med visshet kan säga si och så om ditten och datten, finns det ingen anledning att anstränga sig. Det räcker med att vagt peka åt ett håll, visa på en rörelse."
Jag håller inte med därom. Jag tror att vi med mer eller mindre visshet kan säga något om något. Då måste vi - det är en skyldighet - att vara distinkt, att försöka fånga, klargöra och upplysa. Där ligger den ontologiska uppgiften, tror jag.
