Over there

Over There, där borta, utspelar sig Irak-kriget för de allra flesta. Inte längre. Regissören Steven Bochco i samarbete med FOX tar kriget från Irak till vardagsrummet. Tv-serien Over There handlar om en pluton amerikanska soldater i Irak. Till formatet verkar den likna andra realistiska krigsskildringar som t.ex. Band of Brothers men med den skillnaden att Over There skildrar ett krig som utspelar sig i nuet. Det är alltså frågan om en simulering av ett krig som fortfarande pågår.

Jag föreställer mig inte Over There som ren fiktion, utan snarare som en översättning från en, för de flesta, avlägsen verklighet till ett format som vi känner igen och lättare kan ta till oss . Vi kan uppleva fiktionen som verkligare än de budskap om dödsfall och bomber som vi får varje dag i tidningar och tv. Identifikationen med fiktion kan vara problematisk. Hur kan vi säkert veta om våra minnesbilder från kriget verkligen baserar sig på det faktiska kriget eller scener ur Steven Bochcos verk. Och vem kan med säkerhet säga vilka minnen från barndomen som är självupplevda eller vilka som kommer från filmer man sett eller från berättelser man hört. Samma problem i ett vidare perspektiv kan få stora konsekvenser. Om man börjar förväxla fiktion med fakta, i större utsträckning än vad man idag redan gör, kan det leda till historieförvrängning och svårigheter med att förstå vår samtid.

Jag tycker att konst kan ha en liknande roll. Också den kan fungera som en översättare och förändrare av verkligheten. Ta bara Pierre Huyghes verk Streamside Day Follies som jag tidigare skrivit om här på SARTS. Där fungerar konsten som en beskrivning av ett existerande samhälle samtidigt som den påverkar samma samhälle och tvingar det att utvecklas åt ett annat håll. Skillnaden är att fenomen som Over There är skapade som underhållning medan konst har ett annat syfte. Den förändrande effekt som Over There kan ha är sekundär och slumpmässig.

Med detta sagt måste jag även erkänna att jag på något vis tycker att det är spännande. Det som om en våt postmodern dröm i matrix-anda blivit verklighet. Utan att uttala mig om det är bra eller inte, är en utveckling i denna riktningen ett steg vidare på vägen från den verklighet vi är vana vid mot någonting annat, någonting nytt.

SARTS -Nu ännu krångligare!

Nu har vi här på SARTS infört ett nytt system för att lämna kommentarer på bloggen. Ni måste fylla i en bokstavskombination i en liten ruta när ni ska kommentera. Det kanske tycks onödigt krångligt, men det är nödvändigt eftersom vi har fått väldigt mycket bloggspam på sista tiden och den här åtgärden omöjliggör det i framtiden.

Jag och Rikard hoppas att ni har överseende med det och att ni fortsätter kommentera och diskutera det vi skriver.

Rosa Martínez på Konstakademien.

Ikväll var jag och Rikard på ett samtal mellan Rosa Martínez och Daniel Birnbaum på Konstakademien. Både Rosa och Daniel curerar tillsammans med Jérôme Sans och Sarit Shapira utställningen Here Comes the Sun på Magasin 3 som öppnar den 27 augusti.

Efter David Neumans presentation av huvudpersonerna för kvällen började samtalet. Rosa inledde med att berätta hur hon inte alls tänkt bli världskänd stjärncurator från början, utan läst konsthistoria i Spanien utan att ha något särskilt mål. Jag kände direkt att hon och jag var själsfränder då också jag har läst konsthistoria utan att ha några egentliga planer. Att vägen från framtidsosäker student till konstvärldsstjärna var så lätt, gjorde att jag för ett ögonblick inte längre tvivlade på att jag gjort rätt val utan såg framför mig hur jag inom en inte alltför avlägsen framtid curerade Venedigbiennalen. Jag måste erkänna att den ljusa synen på min karriär inte varade länge eftersom jag kom på att jag och Rosa kanske inte var ensamma om att ha studerat konsthistoria.

Sedan min besvikelse lagt sig och jag återvänt till verkligheten forsatte Rosa att berätta hur kul och spännande det är att resa världen runt och göra intressanta utställningar som påminner lokalinvånarna om var de bor och vad det betyder. Också de konstmänniskor som besöker utställningarna får veta var de är och vad det betyder för dem.

Att curera för Rosa är mer än att bara presentera konstnärer i en utställningsmiljö. Det är att skapa och presentera ett koncept, att regissera konstnärer för att deras individuella prestationer ska passa in i en övergripande idé. Tanken om curatorn som metakonstär kom upp för diskussion men jag måste erkänna att jag inte kommer ihåg vad slutsatsen blev men för mig verkar det som om Rosa inte finner den tanken alltför störande.

Hela samtalet kändes väldigt gemytligt och när Rosa berättade att hon vägrade låta Ghada Amer presentera tavlor och i stället fick henne att skapa trädgårdar, som inte budgeten tillät henne att slutföra, var nog inte jag den enda som drog på smilbanden. Rosas berättelser präglades av en smittande humor och den allvarliga tillställning som jag föreställt mig blev aldrig av.

Det enda inslaget av kritik stod Lars O Ericsson för när han frågade panelen när vi ska sluta betrakta icke-västerländsk konst genom västerländska glasögon och när afrikanska utställningar och biennaler kommer att cureras av afrikanska curatorer. De svar som gavs var svävande. Rosa menade att den västerländska kulturen omarbetas och återrepresenteras av andra kulturer medan Daniel sa att han inte hade något direkt svar.

Jag tror inte heller att det finns något enkelt svar, ingen praktisk och genomtänkt reform att genomföra. Hur ska man kunna se något som man inte tidigare sett och inte använda sin egen kultur som referensram? För tillfället är den västerländska kulturen den dominerande och det är den som bestämmer spelreglerna. Förhoppningsvis befinner vi oss i en tid då dessa spelregler ifrågasätts och omvärderas för att i framtiden förändra maktbalansen inom konstvärlden och vår syn på konst.

Jag undrar om curatorteamet bakom Here Comes the Sun lät sig inspireras av the Beatles när de bestämde sig för titeln:

Here comes the sun, here comes the sun
And I say it’s all right.

Kvaliteten på dagens kultursidor.

Håkan Lindgren har på sin blogg "The Loser" gjort en intressant undersökning av kultursidor genom tiderna här. Läs också kommentarerna som också är givande.

Lindgrens artikel berör till viss del den debatt om konstkritik som vi har på SARTS också. Det bredare perpektivet på allmän kulturjournalistik får mig att fundera på om konstkritikens "kris" kanske delvis är ett symptom på en vidare förändring inom kulturkritiken och inte ett så isolerat fenomen som man kan tro. Dagens utveckling av konstkritiken borde ha flera olika separata anledningar som det akademiska klimatet, kultursidornas profilering mot nöjesjournalistik osv. alla dessa orsaker gör att frågan kanske inte är alldeles lätt att överblicka. Vad tror ni?

Samtidskonst på våra universitet.

Rikard skrev en artikel som ifrågasatte bristen på forskning kring samtiden på de konstvetenskapliga instutitionerna. För att få ett perspektiv på det här följer här en gransking av hur många pågående forskningsprojekt som behandlar konst från 1990 och framåt som bedrivs på Uppsala, Lunds och Stockholms universitet.

Uppsala:
1st, On femininity in recent video art

Lund:
3st, Writing and Objecthood (kring Skrift och Ting i Elis Erikssons arbete), Visual Representation of Female Sexuality in Modernity; Lena Cronqvist’s images of girls 1990-2000 och Bildskärmsestetik

Stockholm:
2st, Konsten att göra sig märkvärdig. En studie av det konstnärliga producentfältet i Sverige i början av 1990-talet., The Photograph Manipulated. Uses of digital manipulation in Swedish newspaper-, advertsing- and artphotography during the 1990¹s.,

Vissa projekt som jag inte tagit upp berör den samtida konsten men är inte enbart fokuserade på samtidskonsten utan har ett vidare tidsperspektiv.

Intervju med Viggo Cavling

Viggo Cavling är nu chefredaktör för tidningen Resumé. Innan dess har han bl a drivit DN På stan och Beckerell. Cavling skriver en offentlig dagbok som går att läsa på Resumés hemsida. Där har han bl a berättat att han skriver en roman. Trots att Cavlings kunskapsområde gäller mycket mer än konst, var det pga ostillad nyfikenhet, just konst intervjun kom att handla om. Varsågoda - intervju med Viggo Cavling.

-------------

Rikard Ekholm: Vi som känner till dig från ditt galleri Rum i Malmö och tidningen/tv-programmet Beckerell undrar vad ditt intresse för konst tagit vägen? Vad hände, har konsten blivit trist?

Viggo Cavling: Konsten går dit den går. Äventyret är att följa efter. Dock tycker jag att mycket så kallad undersökningskonst av typ Matts Leiderstam är ganska trist. Däremot tycker jag fortfarande är Elin Wikström är en ruggigt intressant konstnär och ja Dan Wolgers och Ernst Billgren. Konstnärer som förstår publikens behov har jag lättare för. Vi letar alla kickar. Stora och små. Det händer att jag skriver om samtidskonst i Resumé.

RE: Du är numera chefredaktör för Resumé, du dyker upp i TV4 och du har varit chef på DN På stan - ville du åt något som det här när du körde igång i Malmö med helt andra saker?

VC: Jag känner mig fortfarande mest hemma i konstsammanhang. Men det är bra att flytta hemifrån, att resa mycket och se mycket. Jag är mycket intresserad av att kommunicera med många människor och då är konstvärlden för liten och för instängd för mig. Jag är grunden intresserad av allt. Svaret på frågan är att jag vill åt allt och alla. Med det inte sagt att jag är klar med något.

RE: ZTV var en gång i tiden en nydanande kanal. Numera känns den rätt tom, har på sätt och vis blivit TV3:s version av TV4:as TV4+. Att något liknande program som Beckerell i någon kanal skulle kunna dyka upp idag är väl en omöjlighet, eller vad tror du?

VC: Jag tycker att Beckerell var något fantastiskt, underbart och otroligt utvecklande för mig och förhoppningsvis även för våra läsare och tittare. Men det var då. Nu är det något annat och man ska aldrig gå tillbaka och göra om gamla saker. Jag är emot alla former av återträffar oavsett om det handlar om klassträffar, gamla flickvänner, Black Sabbath eller ja Beckerell. Men jag och Anders Sjöstedt som jag gjorde Beckerell med träffas då och då och det kanske kommer något annat nytt någon gång. Men just nu är chefredaktör på Resumé och det är vansinnigt intressant och lärorikt. Mediesituationen ser helt annorlunda ut i dag och det finns andra möjligheter och omöjligheter. I dag kan man göra ett program som Beckerell på webben. Ni som ställer dessa frågor skulle kunna göra det. Enkelt.

RE: Följde du SVT:s Format (Bildjournalens efterföljare) - varför tror du SVT satsar på ett sånt program?

VC: Jag tittar mycket lite på tv. Jag har följaktligen ingen aning.

RE: Idag talas det mycket om konstkritikens kris. Tycker du att konstkritiken befinner sig i kris, i så fall varför och vad bör göras? Bör något överhuvudtaget göras?

VC: Det saknas ett ankare. Lars O Ericsson är saknad. Det är lite samma läge som när Jesus Alcala försvann, det blev ett hål i DN. Men konstkritiken följer konsten och just nu är det ganska svalt i konstbranschen, speciellt i Malmö-Lund, men även här i Stockholm. Konsten har marginaliserat sig själv. Det är mycket konstutbildningarnas fel som satsat på det teoretiska framför det storslagna. Gunnel Wåhlstrand, David Svensson och Johanna Rytel är dock tre som bryter mönstret och är intressanta för en bredare publik. Ofta har jag en känsla av att dagens unga konstnärer tänker för mycket och producerar
för lite.

RE: Expressen utmålas ofta som en förvrängd - "stora släggan" – nöjessatsande variant av kulturkritiken. Natalia Kazmierska har ju fått en del törnar. Hur ställer du dig till Expressens kultursektion, och i relation till DN eller SvD?

VC: Er bild är korrekt. Jag gillar mångfald och tycker att Expressen gör rätt även om jag inte vill att DN ska följa efter. Ju fler olika röster och åsikter desto bättre. Det gäller alla samhällen och system.

RE: Att du dök upp i Malmö vet många, men vad gjorde du innan Rum och Beckerell? Är du konstvetare?

VC: Jag var 22 år när jag började med Beckerell och då hade jag läst litteratur och medie- och kommunikationsvetenskap. Mina två konstuniversitet var Lars Nittve och Sune Nordgren. De var mycket generösa mot mig. Förklarade saker och lärde mig se. Även Anders Tornberg var viktig och alla konstnärer jag intervjuade. Att prata med konstnärer är svårt, men lärorikt.

RE: Du verkar ha en komplicerad relation till DN:s fd konstkritiker Lars O Ericsson. Jag föreställer mig att du gillade hans ’vi mot dom’ grej på 80-talet, men att det finns något annat där som du stör dig på. Vad har hänt mellan er?

VC: Senast vi träffades var Lars O mycket vänlig och glad. Han höll dessutom ett mycket elegant tal till Nathalia Edenmont på hennes vernissage på Wetterling. Hon är för övrigt en annan konstnär jag beundrar och som jag var den första att intervjua i Sverige. Hennes bilder går man inte förbi.

Intervju med John Peter Nilsson

John Peter Nilsson tillhör Sveriges mest igenkända konstkritiker. De flesta känner nog igen honom från Aftonbladet, men han har också varit med och drivit den numera nedlagda NU: Nordic Art Review. Nilsson har även curerat ett flertal utställningar, t ex hade han ansvaret över Nordiska paviljongen i Venedig 1999. Sedan vintern 2004 har han varit intendent på Moderna Museet.

-----------------

Rikard Ekholm: Du har under åren arbetat som curator, men är nog ändå mest känd som konstkritiker. Du var länge verksam i Aftonbladet och var en av ledarna bakom både NU och dess digitala efterföljd NU-e. Det talas mycket om konstkritikens kris - tycker du att konstkritiken befinner sig i kris? I så fall varför och vad bör göras?

John Peter Nilsson: Ja, det tycker jag. Orsaken är dock mycket komplex. När jag började skriva kritik under 1980-talet fanns en mycket livaktig filosofisk och konstnärlig diskussion kring begrepp som postmodernism och poststrukturalism. Vi som var rookies under den tiden förhåll oss mycket nära diskussionen, något som innebar att konstkritiken plötsligt började driva ganska komplicerade frågeställningar som varken konstskolorna, universiteten eller tidningsredaktionerna var beredda på. Vi vässade både pennorna och tankeverksamheten samtidigt som vi hade en känsla att det var vi mot dom - bort med den förstelnade och reaktionär modernismen! Och regionalismen!

Under slutet av 1980-talet och framförallt under 1990-talet inträffar en internationalisering av det svenska konstlivet som ytterligare stimulerade och ökade angelägenhetsgraden för kritiken. Man försökte förstå de glokala omständigheterna samtidigt som man ville vara en del av dem. Min erfarenhet från Aftonbladet var att kulturredaktionen blev alltmer intresserad av gränsöverskridande frågeställningar och lät mig och mina kollegor (också inom andra genrer) utvecklas och mycket generöst understödja en ny typ av kulturkritik. Det gällde kultur- och konstlivet generellt under framförallt mitten av 1990-talet. IASPIS spelade en viktig roll att bygga broar mellan Sverige och världen, Moderna Museet hade en engelsk chef, och betydelsefulla feministiska nätverk förändrade tolkningsföreträden, synsätt med mera. Staten var också öppen för nya korsbefruktningar där pengarna från till exempel Framtidens Kultur började påverka samhällsdebatten. Och det var ingen slump att NU: The Nordic Art Review blev till under den senare hälften av 1990-talet - det nordisk/baltiska samarbetet stod på topp för att skapa en slagkraftig Östersjöregion.

Under dessa år verkar konstkritiken, som jag ser det, i direkt relation till samhälls- och kulturklimatet. Olika ledord blir avgörande: Postmodernism, feminism, globalisering, nymarxism, queerteori och postkolonialism relaterar inte enbart till konstnärliga aktiviteter utan kritikern placerar många gånger konsten i ett bredare kulturellt sammanhang. På sitt sätt är det logiskt att den så kallade "relationella estetiken" växer fram under denna period. Konstens sociala funktion står i centrum och används för att kartlägga förhållanden av olika slag.

Under 2000-talet hårdnar både det intellektuella och mediala klimatet. Kulturpolitiken blir nyttoanpassad. Ägarintressena i media ställer högre vinstkrav. Och konst- och kulturkritiken flirtar allt flitigare med populistiska vinklingar (det är ingen slump att en i Finland nyligen större internationell vandringsutställning just heter "Populism"). I synnerhet Expressen skruvar upp sin kulturkritik, inspirerad av engelsk och amerikansk media, till ibland grova påståenden utan nyanser eller självsyn. I SVT sitter tyckare och gör i princip tummen upp eller ner utan någon uttalad eftertanke. Det bokstavligen sköljer en tvållöddrig popularisering över kulturen i Sverige. Små oberoende tidskrifter och nättidningar finns kvar men det är som om dessa arenor numera hamnar ännu mer i skuggan av de stora mediemaskinernas dominans av tolkningsföreträdet.

Problemet är en strömlinjeformad kulturdebatt där avvikande eller komplicerade röster inte längre får plats på grund av ängsliga redaktörer. Samtidigt måste en ny generation konstkritiker som inte vill anpassa sig till populismtrenden ändå vässa pennan och våga ta plats genom att finna nya argument för sin verksamhet. Det är en större fråga än konstkritikens kris. Snarare handlar det om den offentliga debattens kris.

RE: Under åren har det talats en hel del om att det finns få utrymmen för en kritiker att endast kunna verka som kritiker. Personen i fråga får jobba med annat för att få det att gå runt. Du har curerat ett flertal utställningar bl a var du curator för den nordiska paviljongen i Venedig 1999. Har det för dig varit bra att spela - så att säga - på båda planhalvorna? Är det något som du fått kritik för?

JPN: Jag har försökt att mycket medvetet och tydligt skilja mellan rollerna och har inte fått någon kritik riktad direkt mot mig (även om det säkert har sagts ett eller annat bak min rygg). Men jag ser inte heller något problem med de två rollerna - tvärtom, att göra utställningar är att tolka konsten i lika hög grad som när man skriver om den. I båda fallen väljer man också ut konstverk/konstnärer som man anser är intressanta. För mig har båda rollerna berikat mina kunskaper och erfarenheter. Är man just tydlig begriper läsarna/publiken var man står. Det vill säga så länge man är både frilanskritiker och -curator. Är du anställd av ett museum eller tidning är det en helt annan sak. Då representerar du respektive institution i lika hög grad som dig själv och bör vara extremt tydlig med sin roll.

RE: Du är nu fast anställd på Moderna Museet som intendent på "Avdelningen för pedagogik och program" - saknar du den fria kritikerrollen idag? Mig veterligen skriver du inte längre kritik - vore det att som fast anställd att se som att sitta på två stolar?

JPN: Som sagt, som museianställd kan jag inte längre skriva konstkritik och jag saknar det inte så mycket - jag har skrivit kritik med jämna mellanrum sedan 1985! Att för första gången arbeta i ett modernt konstmuseum är en spännande, ny utmaning.

RE: I Sverige finns det en tradition att många museimänniskor har sin bakgrund i konstkritiken. Lars Nittve, Ulf Linde och Maria Lind är tre exempel. Det är väl i ett internationellt perspektiv förhållandevis ovanligt och varför tror du att det varit så?

JPN: Jag tror att många museimänniskor, både i Sverige och internationellt, har skrivit konstkritik i en eller annan form och omfattning. Att man efter ett tag lämnar skrået för museiarbete eller annat tror jag beror på de osäkra arbetsförhållandena för en frilanskritiker samt svårigheter att utvecklas som skribent. De är få förunnat att kunna leva drägligt på sitt skrivande och då som jag tidigare beskrev det måste man ständigt kämpa om utrymmet för att bedriva en kvalificerad kritik. Den fria kritikerrollen har ett högt pris.

RE: Du står som vice ordförande för AICA - Svenska konstkritikerförbundet. Driver ni några speciella frågor, fungerar ni som lobbygrupp? Vad ser du som angeläget att diskutera angående konstkritiken?

JPN: Framförallt har AICA tillskansat sig en roll där medlemmarna äger gratis inträde till alla konstmuseer i världen (alla länder har inte genomfört någon fri entréreform). Det är en ovärderlig tillgång för alla som till exempel inte är med i något journalistförbund eller liknande. I Sverige har vi genom åren kommit att agera just som en lobbygrupp. Medlena är framförallt seminarier, paneldiskussioner och föreläsningar och ämnena står i direkt relation till vad som pågår i konstlivet, till exempel planerar vi ett seminarium kring den offentliga konstens utveckling i Sverige (och varför det skrivs väldigt lite om den). Vad gäller konstkritiken arrangerade vi till exempel ett internationellt seminarium på Moderna Museet för drygt åtta år sedan med deltagare från Frieze, Flash Art, Artnewspaper m fl om konsttidskrifternas trovärdighet. Sedan dess har vi en ständig dialog med våra medlemmar angående konstkritikens utveckling och just nu intresserar vi oss för mediernas förändring och om det numera överhuvudtaget finns plats för konstkritik. Förhoppningsvis kommer det äga rum en debatt i Göteborg om detta i samband med Göteborgsbiennalen och i samarbete med Paletten.

RE: Du curerar tillsammans med Pia Kristoffersson och Magdalena Malm på Moderna Museet "Modernautställningen 2006" - kan du redan nu berätta något om utställningen? Vilka ska vara med och ställa ut - ska det vara något tema?

JPN: Utställningen öppnar den 19 februari med mellan 30 - 50 konstnärer och kommer ge förslag till riktlinjer i svensk konst just nu - en översikt, helt enkelt. Förhoppningsvis kommer den att bli en återkommande utställning vart tredje eller fjärde år (med nya curatorer). Vi har redan inlett researcharbetet genom att fråga samtliga museer, konsthallar, gallerier, alternative spaces etc vad de har ställt ut sedan början av 2000-talet. Naturligtvis gör vi tre ett urval från våra premisser men vi har också ambitionen att delvis försöka spegla det samtida utställningslivet.

RE: Vad har du för andra kommande projekt på gång?

JPN: Sedan två år sitter jag i en "advisory board" för biennalen BIACS i Sevilla i Spanien. Den första biennalen gick av stapeln i fjol med Harald Szeemann som curator (en av hans sista utställningar) och nästa konstnärliga ledare blir Okwui Enwezor. Förutom att ge förslag till vem som ska konstnärligt leda biennalen planerar vi olika slags kulturella aktiviteter runt omkring utställningen. För nästa år kommer vi ta fasta på Sevillas unika roll under flera hundra år att tolerant och generöst omfatta tre religioner: kristendomen, judendomen och islam.