Karolina brinner för och älskar att kritisera utställningar, med betoning på formen. Och hon anser att utställningsform och -innehåll är en oskiljbar dualism, samtidigt som vi saknar en relevent utställningskritik i Sverige. "Utställningar med ett illa genomarbetat innehåll accepteras pga sin framställning medan ett intressant innehåll gör att vi bortser från en illa genomförd utställningsform. Problemen kan som alla förstår uppstå i tillbakablickande och berättande utställningar vid museeiinstitutionerna. Det är därför intressant att undersöka en utställning som 'Making Things Public', som använder sig av samtidskonst för att belysa aktuella och historiskt intressanta frågor, där utställningsformen är en bärande del i framställningen."
Vi är glada att presentera Karolina Ugglas recension från ZKM, Karlsruhe. /Rikard och Karl
-----------------
Under en resa till sydvästra Tyskland tog jag med Bill Drummonds bok 45 som reslektyr. Drummond var ena halvan av popgruppen KLF, och gjorde sig sedan känd genom att bokstavligen bränna upp en miljon pund i sedlar av sina hitmakarpengar. I vilket fall som helst var det underhållande läsning. Drummond verkar ha ett ambivalent förhållande till konstvärlden, eftersom han antagligen både vill och inte vill vara en del av den. Det var någonting han skrev kring konst som satt fast i mitt huvud under besöket på ZKM. ”It blew me away” skriver han om ett verk av Richard Long, efter att ha varit likgiltig inför det mesta han ditintills sett av konstnären. Och jag antar att det är vad vi alla någonstans vill bli, ”blown away”, som bortblåsta av hänförelse, förvåning, beundran, vad det nu är. Vi vill helt enkelt bli berörda. Ibland blir vi det av ett enskilt konstverk, men om ambitionsnivån ligger på en ”genom-curerad” helhetsprodukt, som Making Things Public, borde det väl framför allt vara helheten som hänför.
När jag läste om Making Things Public innan besöket blev jag ”blown away” av nyfikenhet. Kan man ställa ut någonting så ogripbart som demokratisk atmosfär? Kan man ställa frågor om demokrati och representation i ett konstnärligt sammanhang? Utställningen är skapad av teamet bakom (likheten med en Hollywood-storfilm är inte avlägsen) välkända Iconoclash, ZKM 2002. Iconoclash handlade löst om religionens och representationens ifrågasatta gränsland. I Making Things Public tar curatorerna Bruno Latour och Peter Weibel sig an ett på alla sätt angeläget ämne – demokrati och representation. I gestaltning och teori återkommer de till tinget, demokratins byggsten och minsta gemensamma nämnare. Det är lätt att se das Ding, res publica och det forngermanska thing, som i tingsplats, som inspirerande, nära arketypiska begrepp, för utställningens curatorer och gestaltande konstnärer. De allra flesta av konstverken i Making Things Public är splitternya, skapade inom ramen för projektet, ofta i samarbeten mellan konstnärer och sociologer, antropologer, statistiker, programmerare, med flera.
Tinget genomsyrar utställningen, dels genom att förkroppsliga den demokratiska processen, dels genom undersökning av de materiella tingens plats i processen, genom konstnärlig och vetenskaplig mediering. Utställningen är tematiskt uppbyggd enligt den föga överraskande devisen ”då”, ”nu” och ”sedan”. Demokratins ursprung och historia undersöks med referenser ur konsthistorien och ”andra” kulturer. Vissa referenser känns mer lättköpta än andra, som den månghövdade, sammansatta demokratiska kroppen, Leviathan, eller 1990-talets av pixlar-som-visar-sig-vara-människor sammanfogade politikerporträtt. Andra behöver vi påminnas om, som den goda och den dåliga statsmakten, visualiserad i 1300-talsfreskerna i Palazzo Publico i Sienna. Vidare undersöks dagens demokratiska arena, där kommersialismen obönhörligen får stryk. Stormarknaden är antagligen en mer välbesökt demokratisk arena än det lokala parlamentet, och våra demokratiska maskinerier når bara till en viss punkt i fråga om transparens, innan ekonomiska intressen tar över. Detta blir tydligt i Ben Rubins installation ”Dark Sources”, där microfilmsläsare visar upp en offentliggjord kod till något digitalt rösträkningsprogram. Trots att källkoden är offentliggjord är nästan varenda sats överstruken och censurerad eftersom stora delar av programvarans kod är patenterad. Även om vi tror oss veta hur ett demokratiskt val går till, kommer de minsta byggstenarna alltid att vara insynsskyddade.
Hur ser det ut idag och vilka är framtidens arenor? Internet, globalisering, lokalisering, mediering, förhållande mellan fråga och plats, det senare enkelt förkroppsligat av Peter Sloterdijks pneumatiska parlament. En uppblåsbar bubbla som blixtsnabbt ska kunna etablera en mötesplats där demokratin behöver stöd. Tanken är typiskt västerländskt välmenande, och tankarna går till en fiktiv ökendiktatur.
Utställningens helhetsgestaltning lovade ett närmast revolutionerande upplägg, där demokratins atmosfär skulle gestaltas genom en miljö som inbegrep besökaren och lät besökaren omedvetet lämna avtryck och bli påverkad av själva utställningsplatsen, ”tinget”. Som besökare försågs man med platskort, och visst märktes en och annan ljus- och ljusexplosion i vandringen genom utställningen. Annars var det väl sakens omedvetna karaktär som gjorde att det revolutionerande i gestaltningen knappt framgick. Eller så var problemet, som så ofta, för få besökare. Museivärdar vankade av och an och återställde de interaktiva installationerna och kontrollerade att vi besökare inte försåg oss med för mycket gratismaterial.
Kanske är MTP en utställning som är bättre i teorin än i praktiken. Jag hoppas att utställningen följs av en tegelstenspublikation precis som Iconoclash. I så fall misstänker jag att omdömet blir ”läs hellre boken”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar