Norsk blogg-blogg.

Den norske konstkritikern Leif Magne Tangen har en blogg på kunstkritikk.no där han bl. a. har publicerat en intressant lista på konstbloggar. Bloggen är en fortsättning på en artikel om bloggar med syftet att kartlägga konstbloggandet.

Intervju med Natalia Kazmierska

Natalia Kazmierska är en av få svenska kritiker som på olika sätt berör och upprör sina läsare. Hon avviker från den nuvarande normen hur kritiker "ska" vara. Vi var nyfikna på henne och ställde några frågor.
---------------------

Rikard Ekholm: Vi på SARTS upptäckte dig på Expressens kultursidor, men du har innan skrivit i bland annat Norrköpings Tidningar. Stämmer det? Det känns som om det gått snabbt framåt för dig. Hur har du gjort och tänkt för att komma dit du är idag?

Natalia Kazmierska: Jag började skriva konstkritik på kultursidan i Norrköpings Tidningar när jag var typ 19 år. Det var världens bästa skola. Allt jag kan har jag lärt mig genom att jobba skiten ur mig. Jag har alltid tänkt att jag kan bli bättre och lära mig mer och jobba hårdare. Sen har jag haft turen att träffa bra folk som inspirerat och gett mig massa jobb såklart. Det handlar nog om lika delar ödmjukhet och hänsynslöshet.

RE: I Expressen dök du först upp med en konstkritisk profil. Nu tycks du ha blivit mer av en allmänkrönikör som har åsikter om vad som faller dig in. Du recenserar dessutom skivor. Har du tröttnat på konsten?

NK: Nej. Jag tycker att konst bara är en del av världen och det har alltid varit den jag skriver om i första hand. Det är min strävan, och inte något infall.

RE: Många skulle nog mena att du skriver mer negativa recensioner om konst, än positiva. Kan du nämna några utställningar du sett och gillat de senaste åren. Eller några speciella konstnärer?

NK: Eftersom konst är en så gullad och ärad uttrycksform så tycker alla att jag är himla elak när jag är ärlig, som en hederlig kritiker i själva verket alltid borde vara. Konst är makt och makt ska granskas och ifrågasättas. Det är livsviktigt. Det är ju bara av kärlek till konsten som jag bannar den ibland. Men jag hatar faktiskt att namedroppa. Jag säger två som vunnit min gunst: Sophie Calle och Caravaggio. Och det betyder inte att jag alltid är snäll mot dem, för alla suger ibland.

RE: Det var, och är ganska mycket snack om konstkritikens kris. Är konstkritiken verkligen i kris i förhållande till exempel musikkritik eller teaterkritik?

NK: Nej, det tror jag inte. Bra kritik ska krisa lite hela tiden. Man ska våndas och tjafsa och lida. Problemet för konstkritiken är att den inte har gjort det på länge. Nu kommer jag som en ångestskapande borderlinestörning.

RE: Min favorittext av dig är "Stalin byggde högst av alla" publicerad i Expressen 05.03.28. Du känns lite litterär i den, har du ambitioner om att skriva böcker, eller kommer vi åtminstone se mer av den typen av texter?

NK: Tack. Vad kul att du gillade just den texten för den var ju lite annorlunda. Jag har som ambition att bli bättre på att skriva, så jag tror jag svarar ja på den frågan. Jag har massor såna grejer som måste ut på ett eller annat sätt.

RE: Dina texter är ofta, vad som antagligen, skulle kunna kallas lite fräcka. Det är könsord ibland och språket är relativt grovt, får du mycket reaktioner på det från läsare, och hur reagerar Expressens kulturredaktion - uppmuntrar de dig att skriva så? Är det utifrån ett försäljningspersktiv helt enkelt att se som positivt?

NK: Det skulle vara förmätet av mig att tro att mina texter eller kultursidor överhuvudtaget kan sälja några tidningar. Men det där fräcka är delvis en strategi. Jag vill göra språket enklare, tydligare och fulare. För att därmed göra livet vackrare, svårare och större. Och många läsare har fattat den idén. Det etablerade finkulturspråket är ju tvärtom snårigt, men i slutänden banaliserande. Det gör konsten mycket futtigare och tråkigare och mer intern än vad den behöver vara. Sen har ju alla kulturmänniskor börjat med juckastilen numera, så just könsord är jag trött på. Men det burdusa är mitt sätt att tänka och prata, och det kan varken jag själv eller Expressens kulturredaktion styra över.

RE: Vad är dina nästkommande projekt?

NK: Jag pysslar inte med projekt. Bara begreppet projekt får mig att tänka på prettokonstmänniskor som känner sig viktiga. Jag skriver och skriver och det är det jag kommer fortsätta att göra.

Gästrecension: Making Things Public – Atmospheres of Democracy

Vår tredje gästrecension på SARTS är skriven av Karolina Uggla. Hon är nybliven fil mag i konstvetenskap. Hon har arbetat praktiskt i olika utställningsprojekt de senaste åren och undersöker för närvarande utställningsmediet i ett forskningsprojekt inom Informationsdesign vid Mälardalens högskola.

Karolina brinner för och älskar att kritisera utställningar, med betoning på formen. Och hon anser att utställningsform och -innehåll är en oskiljbar dualism, samtidigt som vi saknar en relevent utställningskritik i Sverige. "Utställningar med ett illa genomarbetat innehåll accepteras pga sin framställning medan ett intressant innehåll gör att vi bortser från en illa genomförd utställningsform. Problemen kan som alla förstår uppstå i tillbakablickande och berättande utställningar vid museeiinstitutionerna. Det är därför intressant att undersöka en utställning som 'Making Things Public', som använder sig av samtidskonst för att belysa aktuella och historiskt intressanta frågor, där utställningsformen är en bärande del i framställningen."

Vi är glada att presentera Karolina Ugglas recension från ZKM, Karlsruhe. /Rikard och Karl
-----------------

Under en resa till sydvästra Tyskland tog jag med Bill Drummonds bok 45 som reslektyr. Drummond var ena halvan av popgruppen KLF, och gjorde sig sedan känd genom att bokstavligen bränna upp en miljon pund i sedlar av sina hitmakarpengar. I vilket fall som helst var det underhållande läsning. Drummond verkar ha ett ambivalent förhållande till konstvärlden, eftersom han antagligen både vill och inte vill vara en del av den. Det var någonting han skrev kring konst som satt fast i mitt huvud under besöket på ZKM. ”It blew me away” skriver han om ett verk av Richard Long, efter att ha varit likgiltig inför det mesta han ditintills sett av konstnären. Och jag antar att det är vad vi alla någonstans vill bli, ”blown away”, som bortblåsta av hänförelse, förvåning, beundran, vad det nu är. Vi vill helt enkelt bli berörda. Ibland blir vi det av ett enskilt konstverk, men om ambitionsnivån ligger på en ”genom-curerad” helhetsprodukt, som Making Things Public, borde det väl framför allt vara helheten som hänför.

När jag läste om Making Things Public innan besöket blev jag ”blown away” av nyfikenhet. Kan man ställa ut någonting så ogripbart som demokratisk atmosfär? Kan man ställa frågor om demokrati och representation i ett konstnärligt sammanhang? Utställningen är skapad av teamet bakom (likheten med en Hollywood-storfilm är inte avlägsen) välkända Iconoclash, ZKM 2002. Iconoclash handlade löst om religionens och representationens ifrågasatta gränsland. I Making Things Public tar curatorerna Bruno Latour och Peter Weibel sig an ett på alla sätt angeläget ämne – demokrati och representation. I gestaltning och teori återkommer de till tinget, demokratins byggsten och minsta gemensamma nämnare. Det är lätt att se das Ding, res publica och det forngermanska thing, som i tingsplats, som inspirerande, nära arketypiska begrepp, för utställningens curatorer och gestaltande konstnärer. De allra flesta av konstverken i Making Things Public är splitternya, skapade inom ramen för projektet, ofta i samarbeten mellan konstnärer och sociologer, antropologer, statistiker, programmerare, med flera.

Tinget genomsyrar utställningen, dels genom att förkroppsliga den demokratiska processen, dels genom undersökning av de materiella tingens plats i processen, genom konstnärlig och vetenskaplig mediering. Utställningen är tematiskt uppbyggd enligt den föga överraskande devisen ”då”, ”nu” och ”sedan”. Demokratins ursprung och historia undersöks med referenser ur konsthistorien och ”andra” kulturer. Vissa referenser känns mer lättköpta än andra, som den månghövdade, sammansatta demokratiska kroppen, Leviathan, eller 1990-talets av pixlar-som-visar-sig-vara-människor sammanfogade politikerporträtt. Andra behöver vi påminnas om, som den goda och den dåliga statsmakten, visualiserad i 1300-talsfreskerna i Palazzo Publico i Sienna. Vidare undersöks dagens demokratiska arena, där kommersialismen obönhörligen får stryk. Stormarknaden är antagligen en mer välbesökt demokratisk arena än det lokala parlamentet, och våra demokratiska maskinerier når bara till en viss punkt i fråga om transparens, innan ekonomiska intressen tar över. Detta blir tydligt i Ben Rubins installation ”Dark Sources”, där microfilmsläsare visar upp en offentliggjord kod till något digitalt rösträkningsprogram. Trots att källkoden är offentliggjord är nästan varenda sats överstruken och censurerad eftersom stora delar av programvarans kod är patenterad. Även om vi tror oss veta hur ett demokratiskt val går till, kommer de minsta byggstenarna alltid att vara insynsskyddade.

Hur ser det ut idag och vilka är framtidens arenor? Internet, globalisering, lokalisering, mediering, förhållande mellan fråga och plats, det senare enkelt förkroppsligat av Peter Sloterdijks pneumatiska parlament. En uppblåsbar bubbla som blixtsnabbt ska kunna etablera en mötesplats där demokratin behöver stöd. Tanken är typiskt västerländskt välmenande, och tankarna går till en fiktiv ökendiktatur.

Utställningens helhetsgestaltning lovade ett närmast revolutionerande upplägg, där demokratins atmosfär skulle gestaltas genom en miljö som inbegrep besökaren och lät besökaren omedvetet lämna avtryck och bli påverkad av själva utställningsplatsen, ”tinget”. Som besökare försågs man med platskort, och visst märktes en och annan ljus- och ljusexplosion i vandringen genom utställningen. Annars var det väl sakens omedvetna karaktär som gjorde att det revolutionerande i gestaltningen knappt framgick. Eller så var problemet, som så ofta, för få besökare. Museivärdar vankade av och an och återställde de interaktiva installationerna och kontrollerade att vi besökare inte försåg oss med för mycket gratismaterial.

Kanske är MTP en utställning som är bättre i teorin än i praktiken. Jag hoppas att utställningen följs av en tegelstenspublikation precis som Iconoclash. I så fall misstänker jag att omdömet blir ”läs hellre boken”.

Intervju med Joanna Rytel

I den fjärde intervjun på SARTS ställer vi frågor till konstären Joanna Rytel. Delvis med koppling till utställningen på Galleri Natalia Goldin men också kring hennes övriga konstnärskap.
-------------

Karl Nyberg: I verket "Att tänka tankar man inte vill tänka" beskriver du de tankar som tvångsmässigt dyker upp i ditt huvud i ett förhållande med en svart man. Varför väljer du att visa upp det?

Joanna Rytel: Så att andra vita kan känna sig träffade och därefter rannsaka sig själva som vita.

KN: Reaktionerna hos personer som kommer i kontakt med ditt konstnärskap kan skilja sig mycket från varandra. Om man gör en snabb sökning på Joanna Rytel på google hittar man allt från amerikanska libertarianer som hyllar dina "glada abortbarn" till svenska abortmotsåndare som tycker att din sajt www.abortkyrkogard.com är ett bra sätt att visa de negativa effekterna av aborter. Vad tycker du själv om den här uppmärksamheten?

JR: Abortmotståndare suger fett och dom är tragiska som utnyttjar min sajt till sin egen fördel. Den är en sajt som ska fungera som en länk mellan den som ändå valde att göra en abort och sitt ofödda barn. Och man gör abort för barnets skull ju, för man vill inte föda en människa halvhjärtat. Och visst är en abort sorglig och ibland svår, fast det är skönt när den är över. Men för det ska inte andra människor vända andras minne och sorg till nån propaganda mot abort. Ja, jag vet det är provocerande när en kvinna för första gången få makt fullt ut över sin egen kropp.

KN: Jag har fått intrycket att du gärna vill provocera med din konst. Vilka är det du vill provocera och varför?

JR: Det är jag som är provocerad av normer, regler och orättvisor i samhället. Min konst är bara en produkt av all skit.

KN: På en skylt i galleriet kan man läsa att du inte längre vill göra konst för svenska folket. Vad menar du med det och vad är i så fall konst för svenska folket?

JR: Ja, kan vara trött på att utveckla svennarnas hjärnor. Sån där vit medelklass. Jag borde få betalt för det. Om jag ska göra nåt bra så vill jag gör det på riktigt som att åka till ett naturreservat och hjälpa utrotningshotade djur.

KN: Expressens Agneta Klingspor säger att du måste växa upp och i DN skriver Oivvio Polite att du kan ta gubbslemmet på Stockholms Universitet i hand. Hur bemöter du deras kritik?

JR: Agnetas kritik var gullig, jag vill ju ha en barnslig ton i min konst som annars har ett hårt innehåll. Men hon gjorde bort sig när hon jämförde svart hud med ful näsa, födelsemärke och lama ben. Alltså är svart hud något negativt för henne. Det är det inte för mig. Det är bara så jävla snyggt.
Nej, jag är tantslem..man blir ju som man umgås.

KN: Vad blir ditt nästa projekt?

JR: Jag ska åka till Bolivias djurreservat i sommar eller höst där det finns utrotningshotade djur och volontärjobba där.

Intervju med Natalia Goldin Lundh

Intervju nummer tre på SARTS är med galleristen Natalia Goldin Lundh. Hon är kvinnan bakom Natalia Goldin Gallery på Svarvargatan 2 i Stockholm. Ett litet galleri med betoning på unga och nya konstnärer. Den nuvarande utställningen med Joanna Rytel (16.4 - 14.5) har fått stor uppmärksamhet i media. Detta föranledde att Karl och jag gick och såg utställningen, och att jag nu intervjar Goldin. Intervjun behandlar dels allmänt Natalia Goldins galleriverksamhet, dels den nu pågående utställningen. En intervju med Joanna Rytel kommer snart.
---------------

Rikard Ekholm: På Natalia Goldin Gallery visar du nya och uppkommande konstnärer. Kommer du om säg tio år fortfarande visa nya konstnärer, eller är det en taktik du har att nu satsa på nytt och sedan själv försöka etablera dessa för att helt enkelt behålla, och satsa på dem?

Natalia Goldin Lundh: Min avsikt är att satsa långsiktigt på de konstnärer som ställt ut hos mig. Men det hindrar inte att jag kommer att ta in nya konstnärer genom åren så fort jag träffar på en riktig begåvning.

RE: Några av de konstnärer du huserar, t.ex., Björn Kjelltoft, Joanna Rytel och Johan Thurfjell, är konstnärer som har ett stort konstnärligt erkännande - hur kommer det sig att just du fick dem i ditt galleri, vad är din hemlighet?

NGL: Det är nog bäst att fråga dem om detta, själv vet jag inte svaret. Jag tror att det finns många olika orsaker till varför man väljer ett visst galleri, både allmänna och individuella.

RE: Om man istället vänder på frågan: Varför har du valt att jobba med just de tre konstnärer jag nämner?

NGL: Jag följde deras konstnärskap när de gick i skolan, de flesta blev uppmärksammade redan då och de flesta kände jag personligen. När jag väl startade galleriet var det ett naturligt val, jag behövde inte leta efter fler utan det var bara att köra de två första säsongerna.

RE: Finansierar du din verksamhet endast via galleriets inkomster, eller måste du också dra in från annat håll?

NGL: Galleriet finansierar sig självt just nu i och med att jag säljer konsten som ställs ut. Men avsikten är att galleriet skall finansiera mig i fortsättningen och inte tvärtom.

RE: Många gallerister måste ha andra jobb för att kunna driva sitt galleri. Som det är nu behöver du inte det alltså?

NGL: Du frågade först om hur jag finansierar verksamheten, och det är som sagt galleriet själv som står för det. Nu verkar du fråga om privatekonomin och det är två skilda saker. Jag behöver inte skjuta in pengar från privat håll för att galleriet skall överleva. Men jag tar inte ut feta löner än så länge och har flera uppdrag vid sidan om, som att skriva till exempel, för att försäkra en inkomst.

RE: Den nu pågående utställningen med Joanna Rytel har ådragit sig stor uppmärksamhet. I t.ex. DN skrevs recension, och några dagar senare gjordes en intervju med Rytel. Det är definitivt inte ofta DN ger en enskild konstnär den typen av uppmärksamhet. Varför tror du DN ger Rytel denna uppmärksamhet?

NGL: Joanna är en svensk variant av Tracy Emin fast Joanna formulerar sig bättre verbalt än Tracy. Någon har uttryckt det mycket bra: Joanna arbetar med hårdhet och empati på ett sätt som berör många människor starkt. Jag tycker att Joanna är den friaste och modigaste människan jag känner. Vi är många som tänker fritt men anpassar oss på olika sätt utifrån olika sammanhang. Hon gör inte det och på sätt och vis utsätter sig för en offentlig lynchning ibland, helt medvetet, när hon går med på att svara på frågor från människor som inte fattar ett uns av vad hennes konst egentligen går ut på utan bara väljer av att bli provocerade av det hårda tilltalet.

RE: Hur ser du själv på Rytels konstnärskap, tycker du om hennes konst, vad den förmedlar, och hur den tas emot?

NGL: Jag tycker om hennes konst och den berör mig. Jag tycker att Joanna är en mästare på att formulera sig i ord och bild, hon är en skicklig filmare också.

RE: Oivvio Polite avslutade sin recension i DN med, "I sin ovilja att diskutera vit makt i etniska blandrelationer kan Joanna Rytel ta gubbslemmet på Stockholms universitet i hand." Hur ser du på den slutsatsen?

NGL: Jag vill poängtera att Polite skrev en krönika, han är inte en konstrecensent och har inte kompetens att uttala sig om konstverket i konsttermer. Hans kompetens ligger i det etnisk-politiska och det är därför som han blev intresserad av Joannas film. Hans slutsats är inte riktigt relevant när det gäller just utställningen, som ju handlar om rasistiska tvångstankar. Maktproblemet i etniska blandrelationer är ett helt annat ämne som skulle kunna bli en intressant utställning i sig men just denna utställningen och filmen “Tankar man inte vill tänka” handlar inte om det.

RE: Du menar alltså att utställningen inte handlar om etniska blandrelationer? Menar du då att Polite gör en slags feltolkning när han ser det från det hållet? Och vad handlar utställningen egentligen om, enligt dig?

NGL: Utställningen handlar om den latenta rasism som regerar i de flesta vita huvuden i ett land som fortfarande är ett av världens vitaste. I Sverige är man överens om att det inte är politiskt korrekt att erkänna denna rasism men det hindrar inte rasistiska tankar att blomma giftigt i det tysta när man möter svarta i vardagen. Det är tragiskt och oundvikligt och det är det som utställningen handlar om.
När det gäller maktfrågan i blandrelationer: ja, den är viktig, men det är ett helt annat kapitel som inte får utrymme här. Joanna belyser inte de svartas situation ur ett slags politiskt rättviseperspektiv. Hon belyser den rasism som finns hos de vita. Sen kan man tycka som Polite att hon "borde" ha tagit upp det i sin utställning. Men jag kan komma på femtioelva andra synvinklar som man "borde" ha belyst i detta sammanhang och alla de är irrelevanta då konstnären själv bestämmer vad hon drar gränsen. Joanna har ingen samhällelig plikt att ge en så rättvis bild av frågan som möjlig. Hon gör konst och det är en helt skilt domän från moral och politik. Polite å sin sida har inget ansvar för att vara kompetent att bedöma konst, vilket inte var hans intention från början.

RE: Vad är dina nästkommande projekt?

NGL: I höst visar jag hela 5 utställningar, med 3 nya konstnärer och 2 som redan har visat hos mig, Allen Grubesic och Johan Thurfjell. Det blir en intressant säsong, med måleri, video och installationer.