Konst på TV

Nytt konstprogram på SVT

SVT:s nya konstsatsning heter "Format". Det första avsnittet visades tisdagen 22/3 och kvällens huvudpersoner var målarna Luc Tuymans och Glenn Sorensen. Andra som tog plats i programmet var Dick Bengtsson och Gerhard Richter. Varje avsnitt är en halvtimme och mannen bakom programserien är Sydsvenskans konstkritiker Pontus Kyander.

Ofta när det kommer till texter eller utsagor om konst så är gränsen till konsten självt ofta suddiga. När Formats reporter till exempel åkte till Antwerpen för att intervjua Tuymans så var intervjun i sig rak och informativ. Däremot så flikar programredigerarna in små klipp och "konstiga" ljud mellan Tuymans åsikter. Förhållningssättet hade inte behövt medföra några problem. Det kan dock vara intressant att jämföra med SVT:s nya litteratursatsning Babel. Babel är rakt, enkelt och okonstlat. De små klippen och de konstiga ljuden (musik) som Format har plockat in titt som tätt skulle kunna vara intressanta. Men som det är nu, så klipps dessa ”konstnärliga” klipp in mitt i reportage som redan är tillräckligt intressanta. Utöver Bengtssons eller Tuymans måleri får man en dramatisk berättarröst, konstnärliga klipp, och en urban trumrytm som pulserar i bakgrunden. Mitt i Tuymans-inslaget får man se ett ”mitt-i-vardagen-jag-har-konstambitioner” klipp som fotografen tar på en buss i centrala Antwerpen.

När jag ser konst på TV vill jag ha raka frågor om vad konstnären vill med sin konst, eller hur konstnären ser på konst i allmänhet. Jag vill inte ha intervjuer som mixas med snabba klipp på röriga huvudstäder och som kopplas ihop med konstnärlig postrock. Konstprogram behöver inte vara konstigare och krångligare än andra kulturprogram. Se på Babel, det är verkligen okomplicerat och rakt. SVT är till för den allmänt kulturintresserade, det är bättre att man satsar på förmedling av vad konstnärer vill; eller när de inte vill något, att programmen förmedlar hur deras konst ser ut. Och att man sedan placerar konsten i en kultur eller i en tradition för att se på kontinuitet eller brott. För en stor allmänhet är konst redan svårt. Så är det bara, även om man inte vill att det ska vara så. Därför behöver konstprogram inte spä på det krångliga genom att lägga an poetiska berättarröster med släp i rösten, eller för den delen konstmusik inflikat till Dick Bengtssons måleri. Om man ställde ut Bengtsson skulle man då välja samtida ambientmusik i bakgrunden. Nej, givetvis inte. Varför ska man då göra det när man ställer ut hans konst i TV – för det är att ställa ut konst man gör när man visar konst i TV.

Format som det ser ut nu är ett ambitiöst program. Det första avsnittet var tack vare Tuymans själv bra. Men det finns absolut ingen anledning att göra konstprogram konstigare än andra kulturprogram.

Etik och dubbelmoral?

I dagens SVD skriver Susanne Wigort Yngvesson, som är doktorand i etik, om hur olika religiösa grupper lierar sig med varandra för att bevara den yttrandefrihet som tillåter uttalanden i stil med pastor Greens hets mot homosexuella. Fokus i artikeln ligger på just detta alliansbildande över de politiska och religiösa gränserna men några av exemplen hon använder som illustrationer hämtar hon från konsten.
Hon tar upp skillnaden som finns i bemötandet av konst som är provocerande för å ena sidan kristendomen, Elisabet Olssons Ecce homo, å andra sidan Islam, nedtagandet av Louzla Darabis Scène d'Amour från Världsmuseets utsällning om AIDS.

Hur kommer det sig att den här skillnaden finns? Jag tror att om det hade varit kristna eller judar som protesterat mot en målning så hade media och konstvärlden direkt gått till försvar och kallat de protesterande för reaktionära och påpekat att konsten måste vara fri att säga vad som helst till vem som helst eftersom att det är konst det rör sig om.
Det har varit väldigt liten uppståndelse kring Scène d'Amour om man jämför med vad som hände när Zvi Mazel kastade en lampa i makarna Feilers Snövit. Beror det här på att man har lagt PK-locket på? Är det så att islam är en religion som är värd att respektera mer än judendom eller kristendom? Jag tycker det är tråkigt att man måste häva ur sig någon i all hast påfunnen orsak om att tavlan inte egentligen passade in i utställningen men om det hade varit en utställning om konstnärligfrihet hade det varit andra bullar. Vad menar man med det? Är konstnärlig frihet bara viktigt om det är en utställning på just det temat? Det verkar väldigt märkligt.

Jag tycker mig se en slags dubbelmoral när man hyllar det svenska fria sekulariserade samhället men så fort nägon annan än "the usual suspects", de strykrädda kristna eller de allmänt ogillade Israelerna gnäller, så är man framme och ber om ursäkt och pratar om respekt för andra kulturer och religioner. Definitionen av andra kulturer eller religioner verkar vara godtycklig. Likaså rätten till konstnärlig frihet.

Intervju med konstnären Jonas Kjellgren

Nytt projekt på SARTS: INTERVJU

-----------------------------------
Vi inleder nu ett nytt projekt här på SARTS - intervjuer med konstnärer, curatorer och andra personer som vi tycker gör intressant konst, eller av andra anledningar gör att vi vill granska och ställa frågor. Den första intervjun är med konstnären Jonas Kjellgren.

Kort biografisk information. Jonas Kjellgren föddes i Gävle 1962. Han började läsa konstvetenskap vid Uppsala Universitet. Sedan följde olika konstnärliga utbildningar. År 1996 tog han examen från Umeå Konsthögskola. Kjellgren har bland annat ställt ut på Färgfabriken, Bildmuseet i Umeå, och på Tensta Konsthall. Kjellgren arbetar med olika uttrycksmedel, bland annat med skultpur och performance. På SARTS har han blivit recenserad när han tillsammans med Ronny Hansson och Stig Sjölund ställde ut på Galleri Ping Pong i Malmö med projektet Ride 1.
------------------------------------



Rikard Ekholm: Du började som konstvetare. Varför valde du att lämna de studierna för att istället bli konstnär?

Jonas Kjellgren: Efter att vid flertalet tillfällen ha somnat på föreläsningar och alltför många gånger vaknat upp på biblioteken med kinden fastklistrad i böckerna, insåg jag att jag var intresserad av konst på ett annat sätt.
Konstvetenskapen i Uppsala på den tiden ägnade sig inte heller åt samtidskonsten, det begreppet fanns inte, utan var mer en institution hängiven ett pladdrande om historiska figurer i eleganta kostymer. Men det gav mig en bra grundutbildning i konsthistoria och en förutsättning för att vilja prova egna uttryckssätt. Sen var tanken aldrig att jag skulle bli konstnär, det blev så i och med att jag fortsatte komma in på olika konstskolor.

R: Om man går igenom ditt CV på din nyöppnade hemsida www.jonaskjellgren.se så ser man att du pendlat en del mellan Sverige och USA. Hur kommer det sig att du ställt ut så pass mycket där?

J: Jag har väl egentligen spelat eller turnerat mer där än jag har ställt ut. Men mina saker sägs vara inspirerade av serietidningar, film och amerikana. Jag är intresserad av den amerikanska mytologin och dom utställningar jag haft där har behandlat vissa populär kulturella frågeställningar. Utställningen ”Toy Store” i Los Angeles var en direkt passning tillbaka till utgångsplatsen. ”Nu får ni tillbaka det här av oss” Det hade gått varvet runt och renderade i ett ganska deprimerande resultat.

R: Som konstnär verkar du inte knuten till något speciellt uttryckssätt. Senast gjorde du, Ronny Hansson och Stig Sjölund en karusell, verket Ride 1. Du gör också skulpturer och har uppfört performances. Men vilket uttrycksmedel du än använder dig av tycks de alla på något sätt förmedla någon slags humor. Kan du karakterisera den? Först kan nog många se det som ironi, men är det verkligen det?

J: Om Buster Keaton är ironisk så är jag det också. Ordet ironi tycks användas regelmässigt hos skribenter/journalister när den intellektuella fernissan krackelerar. Men jag tror att det håller på att förändras, jag skulle gärna se att det gjorde det. Jag tror många är rädda för att bli lurade. Men om man bara inser att livet är ett hån så behöver man inte vara man rädd för att bli blåst. Att analysera humor blir ju sällan roligt. Min utgångspunkt när jag gör något är inte att resultat ska bli humoristisk eller roligt. Jag försöker jobba med saker som bottnar hos mig. För att något överhuvudtaget ska bli gjort måste jag ha roligt, resultatet får gärna bli tragiskt. Vilket jag ofta tycker det blir. Jag är intresserad av dålig humor och är inte rädd för att bli banal kanske det färgar av sig på det jag gör. Fördelen med att uppfattas ha en humoristisk ton är att betraktaren inte behöver bli rädd för att närma sig verken. Nackdelen är att betraktaren kanske aldrig närmar sig det eftersom det ändå bara tycks vara en grimas.

R: På din hemsida kan man se att du ska ställa ut på Stedelijk i Amsterdam. Det är verkligen en konsthistoriskt tung institution. Upplever du det som någon skillnad när du ställer ut där i förhållande till när du ställer ut i exempelvis Forsbacka? Och vad ska du göra på Stedelijk?

J: Det var meningen att Ride1 skulle placeras där som en del i utställningen ”Populism”. Alldeles nyss fick jag höra att var man tvungen att flytta den till Vilnius pga. att institutionen inte kunde hantera ett sådant verk rent praktiskt, tyvärr, det hade varit roligt att se den i den miljön. Populism utställningen ska pågå från april till september i Oslo, Amsterdam, Frankfurt och Vilnius. Varje utställningsplats har sin karaktär och historia som man är tvungen att förhålla sig till. Och det betyder ju också att man gör vissa val när man bestämmer vad man ska visa. I höstas ställde jag ut delar av mitt ”Mr Bird” projekt i fabriksmiljö på en kartongfabrik för att se hur sakerna funkade där. Det var såklart ingen skillnad på reaktionerna hos dom som jobbade där eller galleri besökare Skillnaden brukar rent krasst vara vad reaktionerna genererar karriär mässigt och ekonomiskt.

R: Du spelar professionellt också bluegrass. Kan man säga att du gör det vid sidan av konsten, eller är det en del av konsten?

J: Bluegrass musiken var en viktig del av konstverken i mina performances. Just nu tycker jag att det är skönt att bara få spela den med mitt band och låta den få vara musik. Musik gör inte anspråk på att av vara betydelsefull på samma sätt som konst traditionellt gör, därmed inte sagt att den inte kan vara det. Bluegrass har en skenbar enkelhet, som jag gillar, om man väl sätter sig in i den så är den otroligt komplex och avancerad. Musik har ofta den fördelen att den träffar dig i magen, är det bra så blir du intresserad och vill höra mer. Jag hoppas att min konst funkar på det sättet, att det svänger och fastnar direkt, ungefär som en jobbig refräng, som sedan dyker upp i skallen när man står och diskar.

R: Det råder mycket delade meningar om samtidskonsten. Vissa skulle påstå att den är enkel och tillgänglig för besökarna, andra skulle påstå motsatsen. Vad anser du, och är det viktigt för dig att nå ut till alla?

J: Det råder kanske delade meningar men det är ju samma röster som hörs. Jag är inte säker på att enkelheten och tillgänglighet är synonymt med bra. Mycket av den rellationella estetiken har slagit ihjäl sig själv för att vara enkel och tillgänglig men så bra har det väl inte blivit. Sen är det som att spela musik, det är inte säkert att det blir en bra spelning bara för att man spelar på Ryman i Nashville för en fullsatt publik. Men om det går bra, så är ju chanserna att man träffar rätt, att någon tycker det är intressant så mycket större där, än om jag spelar för en trött publik här på Gästis i Torsåker.

Recension: Matts Leiderstam

Matts Leiderstam
Grand Tour
Magasin 3



Matts Leiderstams utställning Grand Tour är en annorlunda bildningsresa där vi istället för att lära oss om klassisk arkitektur och stora mästare blir visade en alternativ bild av den manliga gemenskap som utgjorde 1700- och 1800-talens konstvärld.
Den västerländska konsthistoriens utformning har tidvis präglats av manlig homosexualitet. I det klassiska grekland var homosexualitet vanligt, Platon sa t ex att den enda äkta kärleken är den mellan män. Vi finner den i renässansens Italien hos Michelangelo och senare i Caravaggios relationer till sina pojkmodeller. Hos teoretikern Winckelmann ser vi hur hans homosexualitet hänger ihop med hans konstsyn i dennes dyrkan av den grekiska konstens "edle Einfalt und stille Größe", manifesterad lämpligt nog i hyllningar av den manliga fysiken. Trots att det här är tämligen välkänt även utanför initierade konstkretsar är det inget man oftast direkt tänker på när man betraktar en tavla av t. ex. Poussin, Constable eller Courbet.

När man kommer in i utställningen på Magasin 3 är första intrycket att man befinner sig i ett pågående arbete, en ingående studie av ett flertal verk där litteratur, tavlor, förstoringsglas, kikare och ritningsblock nyss lämnats och snart ska tas i användning igen. Det är den intima känslan av att varsamt ledas av en icke närvarande person som först fascinerar mig. Jag känner att de här föremålen ligger här för att jag ska kunna se och ta del av viktig information som finns kodad i det befintliga materialet. Efter att gått runt och bekantat mig med rummet börjar jag att studera de böcker som ligger uppslagna. I en bok kan man läsa om att en liten tavla av Claude Lorrain gjorde ett så stort intryck på John Constable att han själv målar en tavla med liknande motiv. Vid boken står ett litet förstoringsglas fixerat. När jag kikar genom det så ser jag herden som sitter i förgrunden på Constables målning. Jag slås av hur feminin han ser ut. I texten brevis kan man läsa ett citat ur ett brev från Constable till sin fru Maria där han skriver :"It contains everything I want to do in a landscape.". Den underliggande erotiska innebörden i orden blir klar för mig när jag kommer ihåg att ordet do på engelska kan tydas på fler än ett sätt. På väggen bakom bordet med boken och förstoringsglaset hänger, vad som vid första anblick tycks vara, en kopia av Constables version av Lorrains tavla. Vid närmare granskning ser man att herden inte längre tittar in i målningen utan ser sig om över axeln och möter min, betraktarens, blick som för att understryka vad jag tidigare anat i studiet av boken.

På det här sättet genom att noggrant titta på texter, reproduktioner av målningar i böcker och slutligen Matts Leiderstams egna versioner av verken får man en intressant, nästan trevlig, homoerotisk guidning genom några av vår konsthistorias uppburna mäns konstnärskap. Ett mer humoristiskt exempel är tolkningen av Gustave Courbets "Mötet eller Bonjour monsieur Courbet" . I orginalet ser man Courbet hälsande på en konsthandlare och dennes betjänt på en landsväg någonstans utanför Montpellier. På ett bord i närheten ligger "Spartacus International Gay Guide" uppslagen där man av en händelse kan läsa om en populär plats för cruising på en väg mellan Montpellier och Nîmes.

Det som först gjorde mig lite besviken var kvaliteten på de av Matts Leiderstam utförda verken, de skulle ha varit effektfullare om de varit utförda in en stil mer lik deras respektive orginal. Utställningen fastnar också i sin egen småtrevlighet. Trots att man riktigt myser när man går runt och letar ledtrådar för att få se vad som döljer sig i nästa målning ger Grand Tour inget längre, intensivt intryck utan man går därifrån med ett litet leende på läpparna som bara varar för stunden. Jag kan tycka att man kunde ha gjort mer av det rika materialet men så är också Grand Tour ett verk i utveckling som hela tiden utvidgas och förnyas. Trots de invändningar jag har ser jag fram emot nästa gång då Matts Leiderstam fortsätter att visa oss andra, latenta, världar i konsten.