Sontag och intellektets hämnd på konsten

Angående den amerikanska filosofen Susan Sontags essä Against Interpretation

Den 28 december 2004 dog en av vår tids intressantaste amerikanska tänkare, Susan Sontag. Hon blev 71 år och hade vid tiden för sin död en omfattade produktion bakom sig. Hon skrev inte endast teori om fotografi, konst och tolkning, utan skrev också romaner och regisserade teater. Hennes sista verk blev Att se andras lidande, en bok om bilden av lidandet, och fungerar inte endast på en abstrakt nivå, utan kopplas explicit till det pågående Irakkriget och det fruktansvärda lidandet i de irakiska fängelserna. Boken är i linje med hennes rykte som människorättsaktivist. Hon spenderade även flera år i Sarajevo under det pågående kriget.

När hon hade fyllt 30, år 1964, skrev Sontag essän Against Interpretation (finns i essäsamlingen med just namnet Against Interpretation and Other Essays Vintage: 1994). Texten är idag, 31 år senare fortfarande aktuell, och debatten om förutsättningarna för tolkningens gränser och funktioner är lika viktig nu som då. Texten bör förstås utifrån sitt idéhistoriska sammanhang, en sådan förståelse förklarar dess idag något daterade syn på tolkning. Inom konstfilosofin för att inte tala om hur förhållningssätten gentemot tolkning såg ut inom litteraturvetenskapen och konsthistorian vid mitten av 1900-talet, förklarar hennes skarpa ställningstagande ”mot” det gamla. Vad Sontag presenterade var en tydlig vilja till motstånd – hon var inte nöjd med hur läget inom tolkningsteorin såg ut under 1960-talet.

Hon öppnar sin essä med två citat. Ett av dem, av Oscar Wilde känns idag som ett stridsrop för hennes text. ”It is only shallow people who do not judge by appearances. The mystery of the world is the visible, not the invisible”. Vad Sontag först stannar vid är begreppet “innehåll” (content), hon anser att sökandet efter innehåll idag endast är som ett hinder och till otyg för konstbesökarens möte med konsten. Såsom tolkandet efter exempelvis Freud och Marx går till, enligt Sontag, är att interpreten/tolkaren söker sig bortom, gräver, och förstör. Tolkningen gräver sig bakom ”texten” för att komma till ”undertexten”, vilket föresätts vara den sanna texten. Sådana här resonemang tycker Sontag definitivt inte om. Hon presenterar en liknelse, den mellan den tunga industrins föroreningar av den urbana inandningsluften och tolkningen som intellektets hämnd på konsten!

Sontag lyfter fram bland annat film, och skriver om Ingmar Bergmans, François Truffauts och D. W. Griffiths verk. Hennes idé om att icke-tolka exemplifieras i vad hon skriver om Bergmans Nattvardsgästerna och Tystnaden, ”…the Beauty and visual sophistication of the images subvert before our eyes the callow pseudo-intellectuality of the story and some of the dialogue.” Sontag var 1964 till leda trött på intellektualiserandet av konsten, letandet efter meningen (innehållet) bakom ytan (formen) – hon söker sig istället till det som uppstår framför ögonen – den visuella upplevelsen, det som uppstår vid betraktandet av formen. Istället för att läsa om exempelvis Gerhard Richter eller Sigmar Polke och intellektualisera om vad de egentligen kan ha menat, vill Sontag att betraktaren ska låta den visuella upplevelsen få råda.

Med tanke på att jag på SARTS tidigare har skrivit texten Konst behöver text, om att samtidskonsten idag kräver så mycket mer för att upplevas än andra konstarter så finner jag Sontags text både träffande och oroande. I det idéhistoriska perspektivet måste Sontags text förstås utifrån hennes egen tid. Hennes text är ett missnöjesrop angående hur de då rådande kritikerna, teoretikerna och kännarna tolkade. De intellektualiserade, de sökte sig bortom verket, mot dess ”kärna”, bort från det visuella och så vidare. När tolkandets praktik fortsatte med allt djupare respekt för de historiska förgrundsgestalterna (såsom var fallet 1964) blev processerna alltmer rigida och tråkiga – och ur den situationen reagerade Sontag. Hon ville istället uppmärksamma det ointellektuella, ytan, formen – det visuella! Att som hon gjorde ge sig in i denna debatt var både vågat och även viktigt, men det är också när man väl sagt det, angeläget att problematisera hennes åsikter.

”Det historielösa ögat” – ögat som kan uppleva visuell konst utan hänsyn till dess historia, dess premisser, dess motstånd, dess estetik och sociologi – vem bär detta öga? Det är lätt för en person med Sontags bildningsnivå – en person som själv uttrycker sig både konstnärligt och konstteoretiskt – att önska en renare visuell upplevelse än den som var rådande i mitten av 60-talet. Men vem utan just hennes förförståelse, eller grundläggande kunskap om skönhet och konst, kan gå och se Nattvardsgästerna och avkontextualisera huvudpersonens upplevda troskris för att endast se ”the beauty and visual sophistication” ? Eller vem står framför Barnett Newmans, Jackson Pollocks eller Gerhard Richters målningar och bara njuter av skönheten, enkelheten, komplexiteten, eller vad det nu är man finner i dem? Det är såklart endast den konstkunnige besökaren, personen som likt Sontag har förförståelse – har grundläggande kunskap om de förändringsprocesser som medför att exempelvis Richter i början av 1990-talet målar abstraktmåleri med grälla neonliknande färger! För helt klart är det tyvärr så att en människa utan erfarenhet av det kulturella fältets vindlande premisser inte med behållning kan med det historielösa ögat se och förstå, eller se och njuta, eller se och inse, och så vidare. Utan, det historielösa ögats erfarenhet av konst är tyvärr, och det är ingen idé att hymla om detta, en besvikelsens och misstrons erfarenhet.

Det är personer med Sontags bildningsnivå som på ett generellt sett kan hänvisa till ett rent avkontextualiserat måleri – ett visualitetens rena måleri!