Besöket på Moderna Museet i helgen gjorde mig både glad - och lite konfunderad.
Den stora utställningen med bilder och objekt av Gabriel Orozco var fantastisk att se. Även om utställningsmakarna ville betona Orozcos konceptuella sida, ser jag utställningen som en i grunden sinnlig sak. Det var besöket som sådant, upplevelsen på plats som var rik, inte något som eventuellt ligger mer bortom objekten. Toppen!, tycker jag.
I den något mindre utställningssalen på den mellersta våningen visas utställningen Surrealismen & Duchamp. Och även om jag är djupt intresserad av Duchamp - min avhandling rör sig i efterdyningarna av vad denne konstnär gjorde - så tycker jag att det finns en grundläggande brist i just den här utställningen. Problemet är att den konst som visas av Duchamp behandlas som att den är just sinnlig till sin karaktär. Och vissa verk i hans oeuvre kan väl vara det kanske till viss del. Men ta 3 Stoppages étalon eller varför inte några riktigt känt verk av Duchamp som Flasktoraren eller Fontän - tre verk som inte går att visa på sinnlig basis. De säger nämligen ingenting i sig själva - innehållet är externt i relation till själva objekten, skulle man kunna säga. Men det struntar Moderna Museet i, och det tycker jag är rätt tråkigt. Hur ska man förstå det som visas på plats om man inte redan är insatt? Den oinsatte känner sig garanterat dragen vid näsan, och så bör det inte vara på Moderna som inte bara är till för de redan insatta, utan även för den stora allmänheten.
När det kommer till Duchamp krävs en gedigen konstpedagogisk och teoretisk insats.
Är man inte beredd att från museets sida lägga sådana resurser är det egentligen idé att hålla på.
Marcel Duchamp. Foto: Irving Penn.
