Ibland vill man bara vara ifred

Den där Marcel

Besöket på Moderna Museet i helgen gjorde mig både glad - och lite konfunderad.

Den stora utställningen med bilder och objekt av Gabriel Orozco var fantastisk att se. Även om utställningsmakarna ville betona Orozcos konceptuella sida, ser jag utställningen som en i grunden sinnlig sak. Det var besöket som sådant, upplevelsen på plats som var rik, inte något som eventuellt ligger mer bortom objekten. Toppen!, tycker jag.

I den något mindre utställningssalen på den mellersta våningen visas utställningen Surrealismen & Duchamp. Och även om jag är djupt intresserad av Duchamp - min avhandling rör sig i efterdyningarna av vad denne konstnär gjorde - så tycker jag att det finns en grundläggande brist i just den här utställningen. Problemet är att den konst som visas av Duchamp behandlas som att den är just sinnlig till sin karaktär. Och vissa verk i hans oeuvre kan väl vara det kanske till viss del. Men ta 3 Stoppages étalon eller varför inte några riktigt känt verk av Duchamp som Flasktoraren eller Fontän - tre verk som inte går att visa på sinnlig basis. De säger nämligen ingenting i sig själva - innehållet är externt i relation till själva objekten, skulle man kunna säga. Men det struntar Moderna Museet i, och det tycker jag är rätt tråkigt. Hur ska man förstå det som visas på plats om man inte redan är insatt? Den oinsatte känner sig garanterat dragen vid näsan, och så bör det inte vara på Moderna som inte bara är till för de redan insatta, utan även för den stora allmänheten.

När det kommer till Duchamp krävs en gedigen konstpedagogisk och teoretisk insats.

Är man inte beredd att från museets sida lägga sådana resurser är det egentligen idé att hålla på.

Marcel Duchamp. Foto: Irving Penn.

Kulturöjn - rekommenderas varmt!

Min mycket goda vän journalisten och redaktören Maria Molin driver sajten Kulturöjn tillsammans med sin kollega Yrsa Winbergh. Jag rekommenderar den här sidan varmt, särskilt, förstås, till den som ska till Gotland eller redan befinner sig där. Maria och Yrsa Winbergh skriver initierat och engagerat om sitt kära Gotland, kulturen, livet och människorna. Läs! Och lär!

www.kulturojn.se/

Ett tal som hade lett till fängelse

Visst är det roligt med de svenska framgångarna i vinter-OS i Sotji. Två stafettguld på två dagar, och Charlotte Kalla i sitt livs form, leende och lycklig.

Samtidigt som alla glädjer sig kan det vara värt att se det här korta talet av 

skådespelerskan Ellen Page när hon kommer ut som gay.

Det här talet hade - om det hade presenterats i Ryssland - klassats som homosexuell propaganda och hade lett till fängelse, böter eller tortyr.

Bara en tanke.

Förra året skrev jag den här debattartikeln i UNT: "En regnbågsbrosch är en tom symbolhandling". Den publicerades senare en krönika i Västerviks-Tidningen.

Jag argumenterar för att vi ska bojkotta vinter-OS i Sotji.
Det är obegripligt att det inte har varit - eller är - någon diskussion om varför Sverige deltar i vinter-OS i Sotji när de mänskliga rättigheterna kränks i Ryssland dygnet runt, varje dag, året runt.

Skriver i nya Konstperspektiv

Nya numret av Konstperspektiv kommer i morgon, 14 februari. Där bidrar jag med en artikel om konstlivet i New York. Det var en rolig artikel att skriva, även om situationen i NY inte är den allra ljusaste...

Har ju skrivit väldigt mycket artiklar under det sista året, men ovanligt få om konst.
Känner mig alltid bekväm med att bevaka konstvärlden, men det är så mycket där ute som är relevant att granska i olika utsträckning.

Mitt senaste intresse har handlat om att granska kommunhändelser utifrån ett demokratiperspektiv.
Har mött så otroligt många fascinerande människor, och har även fått möjlighet att göra mer djuplodande granskningar och ställa "tuffa" frågor. Sådant känns väldigt relevant. Jag försöker skriva den typ av granskande artiklar som jag själv vill läsa, och som jag tycker det finns för få av i svensk dagspress.

Konstperspektiv är en fantastisk tidskrift, men på det stora hela är bevakningen i Sverige av konsten just nu inte särskilt spännande, vilket känns förfärligt tråkigt. Bland dagstidningarna är det väl bara DN som har en bevakning som oftast håller hög nivå. Utrymmet finns ju där fortfarande. SvD:s konstbevakning finns nästan inte. Expressen och Aftonbladet är knappt godkända, som jag ser det. UNT:s konstbevakning är rätt svag också eftersom fokus ligger på det lokala, och Uppsala är ingen stark konststad. Så är det bara.

Eftersom jag själv bidrog i SvD rätt ofta under ett par år känner jag kanske lite extra vemod när jag ser hur situationen är där just nu. Det är ingen hemlighet att SvD vann läsare på å ena sidan sin kulturdel, och å andra sidan på näringslivsdelen. Och den senare håller god standard även i dag, anser jag. Men kulturdelen kan jag faktiskt inte riktigt ta på allvar längre. Det är nog bara en tidsfråga innan SvD lägger ned - tyvärr.

Idén med att spara sig ur en kris har aldrig fungerat på någon samhällsnivå - om det inte egentligen handlar om att sakta med säkert lägga ned något. Och för en tidning som sparar motsvarar sparbetingen bara en slags konstgjord andning. För att få nya läsare finns bara ett alternativ - satsa, gör tidningen mer attraktiv.

Suck...

Det är svårt att ramla bra

 Cary Grant ramlar bra i Bringing Up Baby (1938).

Katharine Hepburn ramlar också bra i Bringing Up Baby (1938).

Holiday - en sådan film!

Filmen Holiday (1938) med Cary Grant och Katharine Hepburn, en sådan otroligt insiktsfull, rolig och välgjord film. En av mina favoriter, rekommenderas till alla godhjärtade själar.

Cary Grant blir kär i ung kvinna, som har en fri och lite galen syster, Katharine Hepburn...

Ja, det räcker väl egentligen som sammanfattning av filmen. Ett fantastiskt spektakel om samhällsnormer, romantik och klass.

Holiday (1938). Regi: George Cukor. Filmen bygger på pjäsen med samma namn av Philip Barry.

Katharine Hepburn och Cary Grant. 

Katharine Hepburn, Doris Nolan, Cary Grant och Henry Kolker.

Cary Grant och Katharine Hepburn.

Studenterna till Moderna och Kulturhuset

När jag i går tog A-studenterna på estetiken från filosofiska institutionerna vid Uppsala universitet till Moderna Museet och Kulturhuset i Stockholm, såg jag möjligheterna.

Vi hade förmånen att få en utmärkt visning av Anders Karnell. Jag har känt Anders sedan tiden jag arbetade på Moderna, från 2004 - 2006. Han skriver bland annat i Nöjesguiden och är nog den bästa visaren av dem som arbetar mer regelbundet på museet.

Anders gjorde ett rätt avgränsat urval och pratade längre och mer ingående om några enskilda verk. Det är så viktigt - och så ovanligt - när någon verkligen lyckas att levandegöra konsten.

Studenterna var mycket intresserade, jag fick ett mycket gott intryck av dem.

För egen del var det extra roligt att kunna spendera så lång tid på museet, jag fick chans att prata med flera kompisar, bland annat Mark och Johanna, och även lite med Karl-Oskar. Bra gäng.

Hann även hälsa kort på alltid glade Daniel Birnbaum.

Sedan tog vi oss till Kulturhuset där Karina Ericsson Wärn, som jag ju känner sedan några år, hade vänligheten att ge en elegant och kärnfull introduktion till huset och även till den verksamhet som just nu är under förändring. Mycket spännande kommer att hända där.

Fördelen med estetikämnet är ju att de konstfilosofiska teorierna allra oftast går att diskutera - ska diskuteras - i relation till konst som faktiskt finns att ta del av. Och jag ser ju hur viktigt det är att på plats på museer och konsthallar diskutera och förstå det som finns på plats.

Alltför ofta blir estetik - eller konstfilosofi - något abstrakt och i värsta fall också kanske dammigt.
Det är synd och helt onödigt. Mer undervisning borde ske på plats med konst som går att ta del av.