Nu är det jul

http://nitratediva.tumblr.com/post/68817832781/cary-grant-does-some-holiday-decorating-in-the

Vi ställer frågor om ubåten som ingen annan ställer

Läs den artikel som jag och en före detta underrättelseofficer har skrivit om jakten på ubåten i skärgården.

Fler svar behövs.

Två artiklar om värdet av försvaret av Sveriges gränser

Två artiklar som jag har skrivit tillsammans med en före detta underrättelseofficer:

Sverige måste upprusta.

Svenskar - ert territorium kränks.

Uppdaterat schema!

Det tar aldrig slut.
Tack och lov!

http://www.comicbookresources.com/?page=article&id=56738

Vad ska folk säja

Cary Grant och Jeanne Crain i filmen People will talk (1951) -- eller som den kom att heta på svenska, Vad ska folk säja.

Katharine Hepburn fyller år i dag

Eftersom Katharine Hepburn fyller 107 år i dag - hon avled 2003, vid 96 års ålder - men ändå, det här är hennes dag.

Har haft det stora nöjet att se flera filmer från 1930-talet med henne i huvudrollen under våren.

Hon är makalös.

Är det något hon står för är det detta: Dance like no one's watching, and knock over couches like no one cares.

Är detta början till slutet?

Hayley Atwell är fantastisk som Peggy Carter i långfilmen Captain America (2011) -- men hur bra kommer nya tv-serien om henne att bli på tv-kanalen ABC? Produktionen, proffsigheten kommer garanterat inte vara lika stor som i filmen.

Superhjältar på film – är en sak.
Superhjältar – på tv en annan.

Risk för inflation.

Marvels och DC:s superhjältefilmer är kanonproduktioner.
TV-produktionerna? Not so much.

Men tv-utbudet som bygger på serietidningar ökar.

Klart sedan tidigare att Netflix producerad fyra tv-serier:
Iron Fist and Luke Cage 
Jessica Jones
Daredevil
The Defenders

ABC förnyar inför nästa säsong:
Marvel's Agents of SHIELD
Och satsar på:
Agent Carter

CW har:
Arrow
Och kommer också producera:
Flash
iZombie

NBC:
Constantine

Fox:
Gotham

Är detta början till slutet?

En otrolig mängd rök

Ibland så

Öppna lådan?

Bara en dag kvar!

Bucky och Captain America. Bild: Paolo Rivera.

Bara en dag kvar innan Captain America: The Winter Soldier har premiär.

Mmm.

En vecka kvar -- och en påminnelse

Captain America i samtal med Spider-Man. Från Amazing Spider-Man #537, text Michael Straczynski, bild Ron Garney.

I dag är det en vecka tills filmen Captain America: The Winter Soldier har premiär. Enligt uppgift ska det vara den bästa filmen hittills från Marvel Studios. Återstår att se hur det är med den saken.

Får ibland frågan varför jag gillar Captain America så mycket. Är han inte bara en flaggviftande cowboy?

Så är det ju inte. Däremot står han upp för grundläggande mänskliga rättigheter, han är så mycket upplysningsmänniska som en superhjälte kan vara. Citatet ovan säger ju en del, skulle man kunna säga.
Är inte detta en påminnelse om något väldigt viktigt?

På jakt

Gary Cooper och Clark Gable.

Ibland vill man bara vara ifred

Den där Marcel

Besöket på Moderna Museet i helgen gjorde mig både glad - och lite konfunderad.

Den stora utställningen med bilder och objekt av Gabriel Orozco var fantastisk att se. Även om utställningsmakarna ville betona Orozcos konceptuella sida, ser jag utställningen som en i grunden sinnlig sak. Det var besöket som sådant, upplevelsen på plats som var rik, inte något som eventuellt ligger mer bortom objekten. Toppen!, tycker jag.

I den något mindre utställningssalen på den mellersta våningen visas utställningen Surrealismen & Duchamp. Och även om jag är djupt intresserad av Duchamp - min avhandling rör sig i efterdyningarna av vad denne konstnär gjorde - så tycker jag att det finns en grundläggande brist i just den här utställningen. Problemet är att den konst som visas av Duchamp behandlas som att den är just sinnlig till sin karaktär. Och vissa verk i hans oeuvre kan väl vara det kanske till viss del. Men ta 3 Stoppages étalon eller varför inte några riktigt känt verk av Duchamp som Flasktoraren eller Fontän - tre verk som inte går att visa på sinnlig basis. De säger nämligen ingenting i sig själva - innehållet är externt i relation till själva objekten, skulle man kunna säga. Men det struntar Moderna Museet i, och det tycker jag är rätt tråkigt. Hur ska man förstå det som visas på plats om man inte redan är insatt? Den oinsatte känner sig garanterat dragen vid näsan, och så bör det inte vara på Moderna som inte bara är till för de redan insatta, utan även för den stora allmänheten.

När det kommer till Duchamp krävs en gedigen konstpedagogisk och teoretisk insats.

Är man inte beredd att från museets sida lägga sådana resurser är det egentligen idé att hålla på.

Marcel Duchamp. Foto: Irving Penn.

Kulturöjn - rekommenderas varmt!

Min mycket goda vän journalisten och redaktören Maria Molin driver sajten Kulturöjn tillsammans med sin kollega Yrsa Winbergh. Jag rekommenderar den här sidan varmt, särskilt, förstås, till den som ska till Gotland eller redan befinner sig där. Maria och Yrsa Winbergh skriver initierat och engagerat om sitt kära Gotland, kulturen, livet och människorna. Läs! Och lär!

www.kulturojn.se/

Ett tal som hade lett till fängelse

Visst är det roligt med de svenska framgångarna i vinter-OS i Sotji. Två stafettguld på två dagar, och Charlotte Kalla i sitt livs form, leende och lycklig.

Samtidigt som alla glädjer sig kan det vara värt att se det här korta talet av 

skådespelerskan Ellen Page när hon kommer ut som gay.

Det här talet hade - om det hade presenterats i Ryssland - klassats som homosexuell propaganda och hade lett till fängelse, böter eller tortyr.

Bara en tanke.

Förra året skrev jag den här debattartikeln i UNT: "En regnbågsbrosch är en tom symbolhandling". Den publicerades senare en krönika i Västerviks-Tidningen.

Jag argumenterar för att vi ska bojkotta vinter-OS i Sotji.
Det är obegripligt att det inte har varit - eller är - någon diskussion om varför Sverige deltar i vinter-OS i Sotji när de mänskliga rättigheterna kränks i Ryssland dygnet runt, varje dag, året runt.

Skriver i nya Konstperspektiv

Nya numret av Konstperspektiv kommer i morgon, 14 februari. Där bidrar jag med en artikel om konstlivet i New York. Det var en rolig artikel att skriva, även om situationen i NY inte är den allra ljusaste...

Har ju skrivit väldigt mycket artiklar under det sista året, men ovanligt få om konst.
Känner mig alltid bekväm med att bevaka konstvärlden, men det är så mycket där ute som är relevant att granska i olika utsträckning.

Mitt senaste intresse har handlat om att granska kommunhändelser utifrån ett demokratiperspektiv.
Har mött så otroligt många fascinerande människor, och har även fått möjlighet att göra mer djuplodande granskningar och ställa "tuffa" frågor. Sådant känns väldigt relevant. Jag försöker skriva den typ av granskande artiklar som jag själv vill läsa, och som jag tycker det finns för få av i svensk dagspress.

Konstperspektiv är en fantastisk tidskrift, men på det stora hela är bevakningen i Sverige av konsten just nu inte särskilt spännande, vilket känns förfärligt tråkigt. Bland dagstidningarna är det väl bara DN som har en bevakning som oftast håller hög nivå. Utrymmet finns ju där fortfarande. SvD:s konstbevakning finns nästan inte. Expressen och Aftonbladet är knappt godkända, som jag ser det. UNT:s konstbevakning är rätt svag också eftersom fokus ligger på det lokala, och Uppsala är ingen stark konststad. Så är det bara.

Eftersom jag själv bidrog i SvD rätt ofta under ett par år känner jag kanske lite extra vemod när jag ser hur situationen är där just nu. Det är ingen hemlighet att SvD vann läsare på å ena sidan sin kulturdel, och å andra sidan på näringslivsdelen. Och den senare håller god standard även i dag, anser jag. Men kulturdelen kan jag faktiskt inte riktigt ta på allvar längre. Det är nog bara en tidsfråga innan SvD lägger ned - tyvärr.

Idén med att spara sig ur en kris har aldrig fungerat på någon samhällsnivå - om det inte egentligen handlar om att sakta med säkert lägga ned något. Och för en tidning som sparar motsvarar sparbetingen bara en slags konstgjord andning. För att få nya läsare finns bara ett alternativ - satsa, gör tidningen mer attraktiv.

Suck...

Det är svårt att ramla bra

 Cary Grant ramlar bra i Bringing Up Baby (1938).

Katharine Hepburn ramlar också bra i Bringing Up Baby (1938).

Holiday - en sådan film!

Filmen Holiday (1938) med Cary Grant och Katharine Hepburn, en sådan otroligt insiktsfull, rolig och välgjord film. En av mina favoriter, rekommenderas till alla godhjärtade själar.

Cary Grant blir kär i ung kvinna, som har en fri och lite galen syster, Katharine Hepburn...

Ja, det räcker väl egentligen som sammanfattning av filmen. Ett fantastiskt spektakel om samhällsnormer, romantik och klass.

Holiday (1938). Regi: George Cukor. Filmen bygger på pjäsen med samma namn av Philip Barry.

Katharine Hepburn och Cary Grant. 

Katharine Hepburn, Doris Nolan, Cary Grant och Henry Kolker.

Cary Grant och Katharine Hepburn.

Studenterna till Moderna och Kulturhuset

När jag i går tog A-studenterna på estetiken från filosofiska institutionerna vid Uppsala universitet till Moderna Museet och Kulturhuset i Stockholm, såg jag möjligheterna.

Vi hade förmånen att få en utmärkt visning av Anders Karnell. Jag har känt Anders sedan tiden jag arbetade på Moderna, från 2004 - 2006. Han skriver bland annat i Nöjesguiden och är nog den bästa visaren av dem som arbetar mer regelbundet på museet.

Anders gjorde ett rätt avgränsat urval och pratade längre och mer ingående om några enskilda verk. Det är så viktigt - och så ovanligt - när någon verkligen lyckas att levandegöra konsten.

Studenterna var mycket intresserade, jag fick ett mycket gott intryck av dem.

För egen del var det extra roligt att kunna spendera så lång tid på museet, jag fick chans att prata med flera kompisar, bland annat Mark och Johanna, och även lite med Karl-Oskar. Bra gäng.

Hann även hälsa kort på alltid glade Daniel Birnbaum.

Sedan tog vi oss till Kulturhuset där Karina Ericsson Wärn, som jag ju känner sedan några år, hade vänligheten att ge en elegant och kärnfull introduktion till huset och även till den verksamhet som just nu är under förändring. Mycket spännande kommer att hända där.

Fördelen med estetikämnet är ju att de konstfilosofiska teorierna allra oftast går att diskutera - ska diskuteras - i relation till konst som faktiskt finns att ta del av. Och jag ser ju hur viktigt det är att på plats på museer och konsthallar diskutera och förstå det som finns på plats.

Alltför ofta blir estetik - eller konstfilosofi - något abstrakt och i värsta fall också kanske dammigt.
Det är synd och helt onödigt. Mer undervisning borde ske på plats med konst som går att ta del av.

Fler recensioner av Tanke och temperament

I dagens Borås Tidning skriver Rolf Haglund om Tanke och temperament.
I dagens Göteborgs-Posten skriver Stefan Eklund om samma bok - ej på nätet.
Den 20:e december skriver Expressens Nils Forsberg om boken.

Små, små katter - och Batman

Årets bästa serier 2013

Eftersom jag är traditionalist tänker jag här berätta om de bästa serierna som jag har läst under 2013. I vanlig ordning spelar det ingen roll om serierna har publicerats under 2013, det viktiga är att jag har läst dem under året. I ingen särskild ordning.

Jag börjar med ett hedersomnämnande. Garth Ennis, den mest begåvade av alla serieförfattare, avslutade i år sin superhjältekritiska serie The Boys. För egen del har jag läst serien då den har kommit inbunden. Har i år läst de tjocka och höga utgåvorna The Boys: Definitive Edition Vol. 5 och Vol. 6. Det sammanlagda antalet lösnummer av serien är 72, vilket är mycket. Men en sak är faktiskt lite tråkig, för hur mycket jag än älskar Ennis' serier så var The Boys bara sådär riktigt, riktigt bra fram till nummer 45, ungefär. Serien haltade stundtals betänkligt under den sista halvan, men kom igen, så att säga, under de sista tio numren, som ingår i ovan nämnda volym 6. För den som för första gången ska läsa Ennis rekommenderar jag Punisher Max, som finns i flera olika typer av utgåvor. Det som gjorde The Boys bra var tonen, den svarta humorn och det superhjältekritiska som ibland var enastående underhållande.

En av mina favoritserier i år var Avengers: Endless Wartime av Warren Ellis och Mike McKone, som faktiskt är en grafisk novell, det vill säga inte först utgiven i lösnummer, utan utgiven i sin helhet som en lite längre grafisk novell. Det här var dessutom Ellis' comeback hos Marvel efter några års bortavaro. Han har ju inte skrivit mycket serier på ett tag överhuvudtaget. Och det här var riktigt bra, roligt, lite retsamt, samhällsengagerat och rätt kritiskt. Dessutom fantastiskt tecknat av McKone som jag inte sett särskilt mycket av innan.

Scott Snyder och Greg Capullos Batman fortsätter bra. I år har två inbundna böcker kommit, The City of Owls samt Death of the Family, och de fungerar bra, här blandas detektivhistorien med spännande psykologiskt kittlande intriger. Men lika bra som Snyders två första Batmanböcker The Black Mirror och The Court of The Owls blev det inte år. Läsvärt likväl för den Batmanintresserade. Snyder och Capullo är ett bra team.

Två positiva överraskningar var å ena sidan Brian Bendis, Steve McNiven och Sara Pichellis Guardians of the Galaxy som kom som inbunden tidigare i höstas. Bendis är sällan dålig, och här hittade han verkligen rätt, och hur fel kan det bli med geniet McNiven (även om han inte är som bäst här). En rörande historia om en pojke som dras in i ett sagolikt rymdäventyr. Den andra överraskningen stod Jeph Loeb och Ed McGuinness för med Nova, som både till form och innehåll påminner om Guardians of the Galaxy, men jag är nog faktiskt svagare för Nova, eftersom historien känns mer personlig, även här återfinns en pojke vars far är rätt frånvarande, får man väl säga. Stundtals riktigt rörande.

Greg Rucka och Matthew Southworth kom med sin andra volym om den kvinnliga, rätt sköra, men stundtals tuffa detektiven Dex Parios. Serien heter Stumptown och ges ut på det mindre förlaget Oni Press. Tonen är mycket riktigt också rätt "indie"; lugn amerikansk småstad med stora problem. Rolig och spännande och rätt originell.

Eftersom jag läser allt Garth Ennis får ur sig.läste jag i år även dennes två volymer av Fury: My War Gone By. Det Ennis gör allra bäst (förutom att skriva Punisherserier) är att skriva oromantiska krigsserier. Karaktären Fury tillhör Marvel så vanligtvis brukar han umgås med superhjältar, men eftersom Ennis avskyr superhjältar berättar han en historia om en krigstokig överste (Fury) och dennes väg genom den amerikanska krigshistorien från andra världskriget fram till i dag. Träffsäkert, obehagligt -- och det hela känns konstigt nog sant från ruta ett till sista rutan. Läs!

Paul Pope är fantastisk, men han har en otroligt tunn produktion. Han gör helt enkelt inte många serier. I år kom till min stora glädje första delen i hans Battling Boy som handlar om en liten grabb som lämnas på jorden av sin halvgud till far. Sonen ska bli "man" och rädda människorna undan korruption och sjukt läskiga monster... Lite svårförklarad. Popes still är rätt märklig egentligen, men grymt tilltalande när man väl kommer in i den, och hans berättelser är alltid genuint originella. Han både skriver och tecknar.

Årets "Hurra!" får en av mina favorittecknare, Frank Cho. Han fick möjligheten att både teckna och skriva Savage Wolverine och Cho passar i vanlig ordning på att satsa på snubbelkomik, dramatik och rena dumheter. Fantastiskt underhållande. Guld!

Har tyvärr två besvikelser. Kastar mig vanligtvis över allt Tony Harris tecknar, men i år blev det inget vidare, vilket knappast bara är hans fel. Tillsammans med författaren B. Clay Moore gjorde han serien JSA Liberty Files: The Whistling Skull, som är en rörig historia, utan engagerande karaktärer. Tråkigt att se. Den andra besvikelsen var kanske än större, Batwoman som började otroligt starkt för några år sedan när Greg Rucka och JH Williams III gjorde serien sjönk som en sten i år. Kommer inte att plocka upp den något mer. Trist!