Den där haschmosiga looken var aldrig något för mig

Apropå att Peace & Love i Borlänge går i konkurs och inte kommer att slå upp grindarna senare i sommar.

Även då jag är uppvuxen i Västervik var Hultsfred inte något för mig. Jag var där ett par gånger, men sov aldrig över i tält på det stora geggiga tältområdet. Stannade istället bara över dagen och rullade sedan mot Västervik i den gamla ljusblåa Volvon när den eller de konserter jag ville se var över.

Många har i dag på facebook uttryckligen visat sitt stora missnöje och - vill jag påstå - sin stora sorg över att Peace & Love inte kommer att genomföras. För egen del känner jag nästan lättnad. Jag hade naturligtvis inte motvilligt köpt biljetter och i hemlighet önskat att festivalen inte skulle bli av. Jag vill bara att alla dessa otidsenliga flumfestivalerna bara ska lägga ner helt och hållet.

Saken är den att den så kallade festivaldöden bara har känts som en plågsamt utdragen dödsprocess. Som dessutom får oproportionerligt mycket mediebevakning. Jag menar de lägger ned eftersom för få vill gå -- vem vill då läsa om dem dag efter dag? Festival efter festival har gått i graven, men ändå har det alltid funnits någon kvar som önskar hålla fanan högt... suck

Och än är det ju inte helt över. Det finns andra festivaler som fortsätter locka ungdomar och halvunga (vissa på tok för gamla). Men vad är det egentligen för upplevelse man får när man går på festival?

Den där haschmosiga looken har aldrig varit något för mig - smutsigt, lerigt, eller dammigt, och ofta rätt dåligt ljud - och ljud från olika håll, och en massa stök och bråk. När jag går på konsert tar jag hellre på mig ett par snygga byxor, något trevlig tröja och ett par schysta sneakers. Sådant kan man ju inte ha på festival då allt bara får en och samma gröngråbruna färg. Blä.

Om krishantering i UNT

Skriver om krishantering för journalister och författare i Upsala Nya Tidning i dag - HÄR.

"Mer form än funktion"

Skriver om nya Psykiatrins hus i Uppsala i Upsala Nya Tidning.

Jag citerar mig själv: "Man behöver inte vara professor i psykiatri för att se att huset kanske inte direkt utstrålar öppenhet och värme."

En bekännelse: The Wire

Som bekännelse betecknad är den rätt oskyldig.
Någon månad, fem säsonger och många timmar senare, är nu TV-serien The Wire genomtittad.

Det dröjde innan jag tog steget att börja titta. Var väl aldrig riktigt övertygad. Men vänner och andra som jag verkligen litar på när det kommer till TV och annan fiktion var entydiga: Se denna TV-serie.

Jag har inte ångrat mig en sekund. Att se The Wire har varit fantastiskt och på många sätt också har den också lett till en ny typ av upplevelse. I jämförelse med andra TV-serier jag håller högt, som Twin Peaks och Mad Men är The Wire något nästan väsensskilt. Tempo, ton, intrig är så annorlunda mot andra TV-serier, och när det kommer till att vara samhällskommenterande har jag svårt att tänka mig någonting uttryckt genom rörliga bilder som är så samhällsengagerande, insiktsfullt och så berikande.

På många sätt är The Wire som Utbildningsradion -- lärande, välmenande, men här finns inga pekpinnar och dessutom är The Wire så mycket mer sanningsbärande, trots att det naturligtvis rör sig om fiktion.

Saknaden efter Bunk, Bubbles, McNulty, Kima, Avon, Stringer, Rawls, Lester, Snoop och många, många fler -- inte minst staden Baltimore förstås -- kommer att vara stor under en mycket lång tid.

Jag vet att jag kanske å ena sidan är vag i min beskrivning, och å andra sidan översvallande -- men det är så jag känner, och den som har sett TV-serien vet vad jag talar om. Det är jag säker på.

William A. Rawls (John Doman)

 

Jimmy McNulty (Dominic West)

 

Snoop (Felicia Pearson)

 

Lite för mycket för mr. Grant

 

En scen ur North by Northwest (1959) med Cary Grant. Regi, Alfred Hitchcock.

Vid sidan av Notorious (1946), Rear Window (1954), Vertigo (1958) är North by Northwest Hitchcocks bästa. Mycket för de fantastiska fina scenerna mellan Eve-Marie Saint och Grant. 

 

Det tog sju år: The Wind That Shakes the Barley

Cillian Murphy i rollen som Damien O'Donovan strider för Irlands självständighet i Ken Loachs The Wind That Shakes The Barley (2006).

 

Av någon anledning tog det mig sju år innan jag såg Ken Loachs Guldpalmenvinnare The Wind That Shakes The Barley. En fantastisk film om striderna mellan, först irländare och britter, och sedan irländare sinsemellan, under åren efter första världskriget.

 

Krig är ett helvete och drabbar mödrar, barn, fäder, fruar ... fy fan.

 

Rekommenderas varmt till alla dem som precis som jag väntat allt för länge med att se filmen.

Otäck, vacker, gripande - och med en budget som borde få Utbildningsradion att skämmas. Bedårande vacker sitt ämne till trots.

 

I rollerna: Cillian Murphy, Pádraic Delaney, Liam Cunningham, Orla Fitzgerald, m fl.