Kan det vara sant?

Man of Steel - trailer.

Ur-superhjälten, Superman blir film igen - för femte gången sedan 1978.
Även om Superman Returns regisserad av Bryan Singer är en bra film i sig är den inte en bra Superman-film. Karaktären Superman är nämligen inte sådan som han ska vara. Det är lätt att bli knusslig när det kommer till en så ikonisk och historiskt viktig karaktär som Superman, åtminstone om man, som jag har, följt karaktärens vindlande historia.

Filmen Man of Steel kommer i sommar, 26 juni för att vara exakt. Och att döma efter trailern ovan kommer det att bli en existentiell historia, och det är bra, tycker jag. Men vad vore en film om Superman utan överdådiga hjälteinsatser? Därför blir jag glad att läsa den HÄR rapporten på Slashfilm.

Jag citerar:

Imagine a Nolan story with Snyder effects/action

It’s the best movie of the year.

There’s TONS of action with Superman kicking all kinds of ass in his suit.

The cape is CG’d most of the time so it can look awesome.

They have intentionally left out most of the the Super action in trailers to save it.

It’s not nearly as dour and serious as the trailers suggest.

The movie is complete, minus the 3D post-conversion, which is currently taking place

Kan det vara sant? Kommer filmen att bli så här bra?

Man of Steel är regisserad av Zack Snyder, som har ett gediget intresse för "comics" och som redan gjort två "comicbook movies" 300 (som bygger på Frank Millers serie med samma namn) och Watchmen (som bygger på Alan Moores och Dave Gibbons serie med samma namn). Båda är mycket bra i sin genre. Snyder har förvisso gjort den mycket märkliga och dessutom mediokra Sucker Punch, men den har jag förlåtit honom för. Jag hyser stora förhoppningar inför Man of Steel.

I rollerna: Henry Cavill, Amy Adams, Michael Shannon, Russel Crowe, Diane Lane, Kevin Costner, Laurence Fishburne m fl.

Producent: Christopher Nolan.
Manus: David S. Goyer.

Mästerliga Preacher

Preacher av Garth Ennis och Steve Dillon

 

Preacher. Har med mycket stort nöje läst Preacher vol. 1 - 6 (de snygga hårdpärmsutgåvorna naturligtvis). Vilken serie - vilken berättelse. Fanastisk. Huvudkaraktären, predikaren Jesse Custer, flickvännen Tulip O'Hare och odågan vampyren(!?) Cassidy tar sig runt i USA för att försöka få tag i Gud - som de vill "prata" med - varför är världen som den är? Galen idé, inte sant? Men också ganska rimlig, om man tänker på det, tycker jag. De sex volymerna rymmer sammanlagt 75 serietidningsnummer, och det som kanske ändå var roligast under resans gång var att ta del av författaren Garth Ennis utveckling. Han börjar bra, men avslutar serien som den mästare han är i dag. Tecknaren Steve Dillon går samma väg.

 

Trots idérikedomen, tempot och berättelsens udda, knasiga och insiktsfulla vändningar, vill jag ändå hålla Ennis Punisher Max något högre än Preacher. Preacher har en finare sensmoral - kärleken är allt, men som berättelse betecknat fungerar Punisher Max lite bättre, och den är dessutom lite roligare och ibland ganska mycket otäckare. Ennis har ju sagt att han är född till att skriva Punisher.

 

Frågan är bara vad jag nu ska läsa? Har inte sådär förfärligt mycket kvar...suck...

Efter tre avsnitt...

Efter tre avsnitt av The Wire är jag fast. Men kan inte ännu säga att detta är den bästa TV-serien någonsin (vilket verkar vara någon slags konsensus), men den verkar helt fantastisk.
Efter att ha sett BBC-serien Luther med Idris Elba är jag ett stort fan av honom. Roligt att se honom i The Wire, där han spelar en helt annan typ av karaktär än i Luther där han är luttrad polisdetektiv. I The Wire spelar han rollen som Stringer Bell, vilket verkar vara en slags kriminell kingpin, mer vet jag inte just nu. Men vilken skådespelare. Ser mycket fram mot hans roll i Guillermo del Toros Pacific Rim senare i år. Del Toro sa så här om Elba nyligen: “Idris could be just standing there saying ‘whatever’ and he has a magnetic center. I needed him to root the whole adventure, morally and ethically.”

Idris Elba, vilken karl.

Återstår att se x 2

Har ännu inte sett bejublade TV-serien The Wire. Det återstår att se om den är så bra som ryktet gör gällande. Det som gjorde att jag till slut bestämde mig för att investera i DVD-boxen med alla fem säsongerna (riktigt billig på CDON) var att Garth Ennis (världens bäste serieförfattare) för en tid sedan berättade i en intervju att även han tycker att The Wire är det bästa som har visats på TV.
Så nu ligger boxen här på TV-bordet.
Spänd av förväntan!

Skriver om Mike Kelley

Konstnären Mike Kelley ingår i min egen personliga tio i topp-lista över spännande konstnärer. Därför var det så spännande att undersöka hans liv och konst på plats i Los Angeles, där han bott större delen av sitt vuxna liv. Mike Kelley dog för ungefär ett år sedan.

Mina ansträngningar har resulterat i en artikel som publiceras i nya numret av Konstperspektiv som släpps i kväll på Supermarket i Stockholm.

Vad händer på SvD Kultur - egentligen?

Expressens kulturchef Karin Olsson skriver om SvD Kultur. "Varför vill ingen vara kulturchef på Svenskan?", undrar hon. Och frågan är berättigad, varför vill ingen leda SvD Kultur och försöka lyfta den tidigare så tunga kulturdelen i Sveriges mest konservativa dagstidning? Kanske finns svaret just där.

För hur lyfter en kulturchef en kultursida som just nu är både konservativ och glattig? Det är en märklig kombination. Ett tungt kulturarv kombinerat med press om att producera underhållningsjournalistik (Vem kommer den pressen egentligen ifrån? Ingen köper SvD för att läsa om melodifestivalen!).

Karin Olsson pekar ut två kandidater: Daniel Sandström, tidigare chef för kulturen på Sydsvenskan, och Johan Lundberg som nyligen slutade basa över tidskriften Axess.

Jag skulle lägga ytterligare en kandidat till jobbet: Lisa Irenius, nu chef för kulturen på Upsala Nya Tidning. Hon gör en seriös kultursida som fått mycket gott nationellt rykte och hon gör den med små medel. Jag gissar och spekulerar: hon både vill och kan ta över SvD Kultur.

Fast egentligen borde nog SvD Kultur tillsätta mig som kulturchef. Då skulle det bli fart på det gamla skeppet och idéartiklarna skulle strömma fram likt gondolerna i Venedigs kanaler - smidigt, kunnigt och med temperament.

Nåja. Jag kommer fortsätta att hoppas att den svenska kulturbevakning rycker upp sig. En av de saker som var befriande med att vara i USA, var att för ett tag kunna släppa den lilla svenska kulturella ankdammen. Nu är jag tillbaka och fortsätter att läsa med förvånat intresse.