Opponent: Sven-Olov
Wallenstein.
Betygskommitté: Annika
Wik, Hans Hayden och Frans Svensson.
I publiken kollegor,
studenter, familj och vänner.
Wallenstein hade dagen
till ära förberett för grillning. Grillning är i sammanhanget ovanligt. Allra
oftast är disputationer ganska ljumma. Oftast tycks inget stå på spel och det
har visat sig att det då knappast är något tillfälle för meningsstridigheter
eller djupare diskussion. Walle ska ha ett stort tack för sitt visade, och är
jag säker, genuint menade motstånd.
Det finns så mycket
detaljer, så mycket olika infall och motinfall som är värda att ta upp från
disputationen. Dessa har på olika plan ett stort värde för mig, inte minst för
min fortsatta forskning. Jag är säker på att jag kan återkomma till Wallensteins
kritik.
Efter överläggning:
unisont godkänd.
En viss del av den kritik
jag fick är särskilt intressant då den påminner om den kritik Arthur C. Danto brukar
få angående hans primära exempel: är de objekt han diskuterar (Warhols Brillo
box kontra brillo boxen i snabbköpet) visuellt identiska eller inte. Det är de
ju naturligtvis inte, men det är visuellt identiska för det blotta ögat. Idén,
som Danto bygger sitt resonemang på, är att vi, i relation till konstens
historia, slås av något mycket ovanligt när vi ser att ett konstobjekt ser ut
som ett vardagligt ting. Hur kommer det sig att ett konstobjekt ser ut som en
vanlig sak (mere thing), frågar Danto, och vad säger det om konstens identitet,
dess väsen och tillstånd?
Min
avhandlingsproblematik påminner om Dantos exempel. Men i mitt fall gäller
diskussionen inte skillnaden mellan ett vanligt ting och ett konstverk, utan
skillnaden mellan två visuellt, gentemot det blotta ögat, identiska konstverk.
I likhet med Danto argumenterar jag för att visuellt identiska konstverk
skiljer sig åt väsentligt och konceptuellt, och att detta säger något viktigt
om konsten och, inte minst, om konstverkets konstitution.
Den kritik Danto ibland
stöter på, och som jag också mötte är att det visst finns visuell skillnad
mellan de objekt vi talar om. Saken är den att varken Danto eller jag säger att
objekten är exakta identiska – utan just identiska mot blotta ögat – eller
höggradigt identiska. Min grundtanke är att när vi ser två konstverk som ser
nästan exakt likadana ut så tvingas vi att beakta aspekter som ligger utanför
objekten, vi kan inte särskilja dem genom att titta på dem, vi måste begripa
något som ligger utanför dem, och därigenom får vi en uppfattning om
konstverkets konstitution (Läs min avhandling för en djupare diskussion).
Frågan om konstverkets
konstitution blir, menar jag, särskilt väsentlig eftersom den väcks i relation
till två konstverk (inte ett verk och en kopia och inte ett verk och en
förfalskning) som ser likadan ut. För att vi ska nå denna partikulära fråga
måste vi se att verken ser likadana ut. Gör vi inte det fortsätter vi istället
att diskutera på vilket sätt konstverken skiljer sig åt visuellt och då missar
vi den filosofiska diskussionen och vi missar den väsentliga distinktionen vi
kan göra mellan två konstverk som ser likadan ut, och då kan vi inte heller
säga något om konstverkets unika karaktär, och i förlängningen även vad som
konstituerar mening, värde originalitet och så vidare.
Några dagar efter
disputationen fick jag mejl från Arthur C. Danto. Han fyller 90 i år. Han skrev: ”I was really impressed with
your discussion on my thoughts in your book.”
Jag ska träffa Danto i
New York i höst. Det ser jag mycket fram mot.
