Disputationen 19 maj, 2012

Sen har vi själva disputationen. Doktorandutbildningens klimax. Examen.

Opponent: Sven-Olov Wallenstein.

Betygskommitté: Annika Wik, Hans Hayden och Frans Svensson.

I publiken kollegor, studenter, familj och vänner.

Wallenstein hade dagen till ära förberett för grillning. Grillning är i sammanhanget ovanligt. Allra oftast är disputationer ganska ljumma. Oftast tycks inget stå på spel och det har visat sig att det då knappast är något tillfälle för meningsstridigheter eller djupare diskussion. Walle ska ha ett stort tack för sitt visade, och är jag säker, genuint menade motstånd.

Det finns så mycket detaljer, så mycket olika infall och motinfall som är värda att ta upp från disputationen. Dessa har på olika plan ett stort värde för mig, inte minst för min fortsatta forskning. Jag är säker på att jag kan återkomma till Wallensteins kritik.

Efter överläggning: unisont godkänd.

En viss del av den kritik jag fick är särskilt intressant då den påminner om den kritik Arthur C. Danto brukar få angående hans primära exempel: är de objekt han diskuterar (Warhols Brillo box kontra brillo boxen i snabbköpet) visuellt identiska eller inte. Det är de ju naturligtvis inte, men det är visuellt identiska för det blotta ögat. Idén, som Danto bygger sitt resonemang på, är att vi, i relation till konstens historia, slås av något mycket ovanligt när vi ser att ett konstobjekt ser ut som ett vardagligt ting. Hur kommer det sig att ett konstobjekt ser ut som en vanlig sak (mere thing), frågar Danto, och vad säger det om konstens identitet, dess väsen och tillstånd?

Min avhandlingsproblematik påminner om Dantos exempel. Men i mitt fall gäller diskussionen inte skillnaden mellan ett vanligt ting och ett konstverk, utan skillnaden mellan två visuellt, gentemot det blotta ögat, identiska konstverk. I likhet med Danto argumenterar jag för att visuellt identiska konstverk skiljer sig åt väsentligt och konceptuellt, och att detta säger något viktigt om konsten och, inte minst, om konstverkets konstitution.

Den kritik Danto ibland stöter på, och som jag också mötte är att det visst finns visuell skillnad mellan de objekt vi talar om. Saken är den att varken Danto eller jag säger att objekten är exakta identiska – utan just identiska mot blotta ögat – eller höggradigt identiska. Min grundtanke är att när vi ser två konstverk som ser nästan exakt likadana ut så tvingas vi att beakta aspekter som ligger utanför objekten, vi kan inte särskilja dem genom att titta på dem, vi måste begripa något som ligger utanför dem, och därigenom får vi en uppfattning om konstverkets konstitution (Läs min avhandling för en djupare diskussion).

Frågan om konstverkets konstitution blir, menar jag, särskilt väsentlig eftersom den väcks i relation till två konstverk (inte ett verk och en kopia och inte ett verk och en förfalskning) som ser likadan ut. För att vi ska nå denna partikulära fråga måste vi se att verken ser likadana ut. Gör vi inte det fortsätter vi istället att diskutera på vilket sätt konstverken skiljer sig åt visuellt och då missar vi den filosofiska diskussionen och vi missar den väsentliga distinktionen vi kan göra mellan två konstverk som ser likadan ut, och då kan vi inte heller säga något om konstverkets unika karaktär, och i förlängningen även vad som konstituerar mening, värde originalitet och så vidare.

Några dagar efter disputationen fick jag mejl från Arthur C. Danto. Han fyller 90 i år. Han skrev: ”I was really impressed with your discussion on my thoughts in your book.”

Jag ska träffa Danto i New York i höst. Det ser jag mycket fram mot.

Den lilla, stora festen

SARTS kommer inte att bli en blogg om mitt akademiska liv. Det finns så mycket annat som jag tycker är genuint spännande. Men det akademiska livet har ändå präglat en del av mitt liv sedan 2007 då jag blev antagen som doktorand. Nu är jag ju klar med doktorandutbildningen. Ett och annat finns det naturligtvis att säga, vilket jag alltså kommer att göra – i någon slags randomiserad oordning.

Men varför inte börja med avslutningen – disputationsfesten. Jag hade länge klurat på om jag skulle ha någon fest. För även om jag gärna leder föreläsningar och seminarier tycker jag inte riktigt om att stå i fokus. Vissa gör ju det. Och är det någon gång man står i fokus är det ju på sin egen disputationsfest. Nu blev det i alla fall så att det blev en fest. Och vilken fest!

Jag höll det litet. Det kändes viktigt. Familj, några riktigt fina vänner och de som verkligen har betytt något för mig rent professionellt, kan man väl säga. Vi var nog inte mer än 20 personer. Ett långbord och jag på ena kortsidan. Vid min vänstra sida, Lars O Ericsson och vid min högra, Claes Entzenberg.

I samband med att jag började planera festen lärde jag känna en kock i Uppsala, Erik Lind. Han hade nyligen vunnit tävlingen ”den lokala kocken” och kan därför titulera sig Uppsalas bäste kock. Vi fick bra kontakt och han antog sig uppgiften att göra maten till festen. Något han gjorde med bravur. Alldeles, alldeles utmärkt! Eftersom det hela är en festmiddag bestämde jag mig för att kvällens dryck skulle vara bubbel hela kvällen igenom. Toppigt och ystert.

Jag ska vara helt ärlig. Inför själva festen hade jag lite svårt att tänka på den och därför var jag lite ofokuserad på själva planeringen. Mina föräldrar och flickvän drog ett betydande lass, vilket jag är mycket tacksam för. Under festkvällen fick jag oerhörd hjälp med det mesta, och då även av min farbror med sambo. En sådan värme.

Man vet ju inte riktigt hur en sådan här middag ska arta sig, hur alla ska må och vad någon ska säga, om någon säger något överhuvudtaget. Och även om jag inte tänker rada upp vad alla sa, vill jag passa på att tacka för fantastiska tal från i – ingen ordning – Folke Tersman, Lars O Ericsson, Håkan Ekholm, Elinor Hållén, Claes Entzenberg, Mats Ekholm, Rysiek Sliwinski, Ulrika Björk och Karl Nyberg. Den uppskattning jag fick höra under kvällen gjorde att jag, när jag själv skulle hålla något slags tal hulkade en aning. Jo, det är sant. Jag var rörd och mycket trött. Fem års arbete festades av och ventilerades. Nu var det över. Något nytt runt hörnet.

Fem rätter senare och ungefär en flaska bubbel per person var kvällen över och jag sov som ett mycket trött barn.