Filmen var faktiskt usel: Only God Forgives

Kristin Scott Thomas, Gordon Brown och Byron Gibson.

 

Jag är och kommer att förbli en stor supporter till Kristin Scott Thomas. Och det var väldigt roligt att se henne i en så annorlunda roll. Hon är bra i Nicolas Winding Refns Only God Forgives - men hu vilken förfärlig film.

 

Poser. Våld. Poser. Flum. Våld.

Så sammanfattas filmen bäst.

Den ska Du inte se.

 

Och jag undrar - så här i efterhand - om Winding Refns förra film, Drive, verkligen var något att ha.

Ska se om den så snart som möjligt. Mitt minne kanske sviker, men jag tyckte väldigt bra om den när jag såg den på bio för två år sedan.

Woody Allens nya: Blue Jasmine

 

Blue Jasmine, Woody Allens, kommande film, har premiär i Sverige 23 augusti. Trailern kom för någon dag sedan och det hela ser ju riktigt intressant ut. Det är alltid spännande att se vilka skådespelare Allen samlar för en ny film. I Blue Jasmine sammanstrålar flera av mina personliga favoriter, som Cate Blanchett, Sally Hawkins (som jag första gången såg i Mike Leighs underbara Happy Go Lucky), Alec Baldwin och Andew Dice Clay. Att den sistnämnda är med är intressant, han är ju trots allt mest känd för att ha spelat huvudrollen i The Adventures of Ford Fairlane (1990), en film med en helt annan ton än den som visas i trailern här. Blue Jasmine påminner en gnutta om Linje Lusta -- men någon ren efterapning är det säkert inte. Ska bli spännande att se.

En mycket viktig krönika signerad Lars O

Lars O Ericsson skriver utmärkt om tolkning och meningsproduktion i gårdagens SvD.

Citat: "Det skulle ju kunna vara så att ord och bild inte är dräktiga med mening, men att de kan ges mening eller få mening genom en tolkande akt där tolkning förstås, inte som meningsextraktion, utan som meningsproduktion."

A Most Wanted Man: Le Carré

Äntligen har trailern för filmen A Most Wanted Man anlänt.
Eftersom jag är ett fan av både Anton Corbijn - filmens regissör - och John Le Carré - författaren till boken som filmen bygger på - har jag höga förväntningar på filmen.
Har läst boken, vilken problematiserar samtida underrättelsetjänsters arbete av det så kallade kriget mot terrorismen. På så vis är boken en slags uppdatering av Le Carrés tidigare böcker som problematiserade det så kallade kalla kriget.
Corbijn har tidigare gjort filmerna Control (2007) - om Ian Curtis och Joy Division - och The American (2010) - med George Clooney som hitman.
Båda dessa filmer bjöd på underbart hantverk, och Control rörde mig mycket.

Men den nya trailern här berör mig inte. Rätt tråkig klippning och Philip Seymor Hoffmans tyska känns ovanligt larvig. Det unika med berättelsen kommer inte riktigt fram.

Kommer naturligtvis att sitta bänkad på premiärkvällen, men redan nu känner jag mig lite besviken. Å andra sidan kan man ju säga att det rätt intellektuella material som boken erbjuder kanske inte sammanfattas så bra i en filmtrailer. Ger inte upp hoppet än.

Allt klär en skönhet ... eller?

Allt pryder en skönhet ... eller? I så fall hade ju Sean Connery - mer känd som en av de absolut snyggaste männen i världshistorien - passat alldeles utmärkt i denna korta mysoverall i frotté. Men det gör han inte riktigt. Nåja. Han är väl så snygg som man kan vara i playsuit, som den kallas på engelska. Bilden kommer förövrigt från Bondfilmen Goldfinger (1964).

The Story of film - spännande, men...

I lördags visade Svt första avsnittet (av 15) av Mark Cousins uppmärksammade The Story of Film: An Odessey. Även om avsnittet gav en utmärkt introduktion till filmens historia med betoning på tekniska innovation och berättartekniska knep, fanns där något som irriterade mig.

Cousins vill peta hål på Hollywood, det märks inte minst i hans ton och hans ordval, han blir lite snäsig och raljerande när han talar om stora amerikanska filmproduktioner. Kritik av stora mäktiga Hollwyood är bra och nyttig, tror jag, särskilt för dem som inte ser mycket annat än blockbusters. Kanske kan något annat locka dem här, men å andra sidan, vem attraheras av den arrogans Cousins ibland hemfaller åt? Bäst var Cousins när han visade scener ur D. W. Griffiths The Birth of a Nation (1915) och diskuterade hur obehaglig den är på så många sätt. Det gjorde han mycket bra.

Cousins vill å ena sidan klanka ner på storfilmsproduktioner, galej och storvulenhet, och vill å andra sidan lyfta fram det alternativa, subversiva och nedtonade. Knappast en särskilt överraskande dragning hos en filmentusiast.

Men varför ska den ena sänkas och det andra höjas? Kan det inte finnas fantastiska saker inom båda världar, eller måste det ena tryckas ned för att det andra ska komma upp? Tveksamt, minst sagt.

Cousins största snedsteg kom redan i inledning då han berättade för oss att filmen Casablanca (1942) inte är en klassiker. Anledningen? Den är för romantisk. Istället menar han att den japanska filmen Record of a Tenement Gentleman (1947) är en klassiker - eftersom den är mer stillsam, lugn och använder sig av visuella mönster som för tankarna till klassisk tid.

Men varför kan inte båda filmerna vara klassiker? Klart de kan, på lite olika grunder. Men för dem som bara kan tänka i dikotomier - det ena eller andra - blir det svårt. Tack och lov att man är mer upplyst än så. Bland romantiska filmer är Casablanca tveklöst en klassiker, att påstå något annat är rent struntprat.

Kanske försöker Cousins vara provocerande. I mina ögon blir han här mest larvig. Återstår att se var odysséen tar oss i nästa avsnitt.

 

Mark Cousins tycker inte att Casblanca är en klassiker...

Hahahaha!