LA radio och förmågan att lyfta

Efter att ha spenderat otal timmar i bil i Los Angeles med ständigt upplyftande och underbar musik, kommer jag för alltid sakna turerna genom staden när mörkret infunnit sig och neonskyltarna tänts; de som informerar om tacos, hamburgare och cocktails. Radiokanalerna HOT 92.3 och K Earth 101 kommer alltid att finnas med mig. Deras receptet är enkelt, men likväl finns något liknande inte i Sverige: urban musik som fungerar som balsam för själen. Det handlar naturligtvis inte bara om musiken i sig, utan även om den upplelvese den genererar i relation till det sammanhang den framträder i.

En av mina absoluta favoritband sedan länge är det brittiska bandet Sade som frontas av sångerskan Sade Adu. I mina öron har bandets musik aldrig kommit till sin rätt så bra som när den pulserades ut genom högtalarna i bilen i Los Angeles medan man körde genom ett stökigt downtown eller längs Vermont avenue sent på kvällen på väg hem. Eller för den delen i bilen på en parkeringsplats vid Santa Monica beach medan solen går ner och kvällskylan utanför börjar tränga sig på.

Av någon anledning är Sade verkligen ett älskat band på västkusten och låtarna från de första albumen som kom på 80-talet hörs om och om igen på radion. Den låt som kanske spelas oftast är The Sweetest Taboo från skivan Promise (1985).

You've got the biggest heart
Sometimes i think you're just too good for me
Every day is christmas, and every night is new year's eve
Will you keep on loving me
Will you keep on, will you keep on
Bringing out the best in me

Här, musikvideon från 1985:

Frihetens ängar

(klicka för större bild)

Förtjusande. Jag är väldigt svag för serietecknaren Frank Chos serie Liberty Meadows. Har nu upptäck att Liberty Meadows: Book 1 Collected Sundays - i färg(!) har funnits på marknaden sedan en tid (Image). Varje minut som går utan att jag får bläddra i den känns som en förlust. Snart, snart är boken min (måste bara hitta den någonstans). Ack, den tid som förflutit får jag aldrig igen!

Om LACMA i UNT

I en enda text "Konst - så bra kan det bli" (UNT) skriver tre konstkritiker om tre konstmuseer. Cristina Karlstam skriver om Tate Modern, Sebastian Johans skriver om Kiasma - och jag skriver om LACMA här i Los Angeles.

Kubricks kub på LACMA

Just nu på världens kanske bästa konstmuseum alla kategorier, LACMA (Los Angeles County Museum of Art): En fantastisk Stanley Kubrick-retrospektiv med det mesta av det allra bästa. En extraordinär utställning. Bland annat visas detta rum från 2001: A Space Odessey. Rummet är en modell och visas hängande från taket.

Bäst serier 2012!

Under 2012 har jag läst en rad riktigt bra serier som förhöjt vardagen under lediga kvällar och helger. Här kommer min lista:

 

Den författare som gjort starkast intryck är, precis som under förra året, Garth Ennis. Jag kan nu stolt meddela att jag läst precis allt vad Ennis skrivit om The Punisher. Förra året betade jag av Punisher Max och i år har jag läst Punisher-berättelserna som gavs ut under förlagsrubriken Marvel Knights (lite snällare än Max). Gillar Max lite bättre, men Marvel Knights (2000-2003) är också ett steg på vägen mot Max (2004-2007) som kronologiskt sett publicerades senare. Max är mer komplex och mer utmanande och även mer av en, paradoxalt nog kanske, dråplig nagelbitare.

Har nu påbörjat Ennis The Preacher med teckningar av Steve Dillon (som förövrigt även tecknade det mesta av The Punisher). Preacher anses ju allmänt vara en av de riktiga serieklassikerna och den första deluxe hardcase utgåvan (1995) jag har läst är lovande – ja, riktigt bra, men jag tycker inte än så länge att den slår Punisher Max. Å andra sidan har jag fyra hardcaseutgåvor kvar, alla på över 350 sidor. Jag ber om att få återkomma med min dom. Av Ennis har jag även hunnit med lyxutgåvan av The Boys – The Definitive Collection vol. 4 (2012) som kom precis innan jul och dennes omarbetning av pulphjälten The Shadow (2012). The Boys vol. 4 var kanske den svagaste i serien, men den är fortfarande mycket bra i relation till det serieutbudet i stort. Och jag vet att mycket återstår innan berättelsen är avklarad. Utgivningen av just de här samlingarna är sporadiska och infrekventa, vilket frustrerar, men jag kommer att vänta så länge det behövs. The Shadow tyckte jag inte särskilt bra om faktiskt. Ennis svagaste sedan Battler Britton (2006), som jag också hann med tidigare i år. Men även solen har ju sina fläckar.

Ett par utgåvor av Matt Fractions och Salvador Larrocas Iron Man (2012) har jag hunnit med och det är en välkonstruerad och rolig serie som på ett bra sätt kompletterar Iron Man-filmerna både i ton och innehåll.

Många gillar ju Brian Azzarellos serier; han är i grund och botten en kriminalförfattare som omsätter sin kreativitet till serieformatet, och jag gillar en del av det han gör. Dennes Wonder Woman tycker jag är branschens mest överskattade serie, men i år har jag läst både 100 Bullets vol. 2 och vol. 3 (deluxe), (2012); del två tycker jag var okej, och del tre var alldeles utmärkt med avseende på tempo och vändningar och på det sätt den övergripande handlingen omsattes i karaktärernas utmärkande karaktärsdrag och förutsättningar. Teckningar av Eduardo Risso. Ser mycket fram mot volym fyra som kommer under våren. Har även läst Azzarellos och Richard Corbens Cage (hardcover, 2002), vilket var första gången jag tog del av Corbens lite knäppa, underliga och samtidigt krasst realistiska stil. Corben gjorde ett starkt intryck på mig. Hans stil passar den kriminella miljö Azzarello arbetar med.

Har även läst Mark Millars Kick-Ass 2 (med John Romita Jr), Superior (med Leinil Yu) och Supercrooks (också med Yu) som alla kom i hårdpärmsutgåvor i år. Jag är ett stort fan av Millar som alltid bjuder på underhållning av värsta och bästa klass. Topp!

Ed Brubakers långa Captain America-serie tog slut i år efter mer än sex år. De första fyra åren var kanon, men Marvel Comics borde kanske ha satt en käpp i hjulet efter det. Det sista två åren har varit ganska trista; berättelserna ganska tomma och varken särskilt insiktsfulla eller spännande. Nu har Rick Remnder tagit över -- men jag vet inte om jag vågar hoppas, han är så ojämn och alla serier ska utspelas i någon slags alternativ dimension, vilket ibland blir lite krystat. Fast John Romita Jr tecknar och det är lovande.

I år gjorde Brian K. Vaughan, som vid sidan av Ennis är absolut outstanding, sin bejublade comeback med Saga. Jag har läst den första paperbackvolymen från Image Comics som kom tidigare i år med teckningar av Fiona Staples. Serien är ganska svår att beskriva; det är en slags relationsdrama i en alternativ rymdvärld (vilket ju låter skittrist). Serien är hursomhelst mycket läsvärd, men som alltid med Vaughan ska dennes serier egentligen läsas i större mer omfattande utgåvor. Serierna gör sig inte särskilt bra som enskilda nummer, eller ens i paperbackutgåvor. Jag hade förmånen att läsa dennes Ex Machina, Runaways och Y: The Last Man i de stora deluxeutgåvorna. Rekommenderas! Men än har inte Saga publicerats annat än som lösnummer och i en ganska tunn (och billig!) paperbackutgåva.

Saga av Brian K. Vaughan och Fiona Staples.

 

Sist men inte minst, en klassisk superhjältekaraktär – Batman. Scott Snyder fortsätter sitt triumftåg och nu tillsammans med Greg Capullo. Förra året läste jag Batman: Black Mirror, en av årets höjdpunkter, och i år har jag läst Batman: The Court of Owls (2012), där Batmans undersökande och mest kluriga egenskaper kommer helt till sin rätt. Dessutom kanonteckningar av en samtida mästare.