Är Lars O Ericsson tillbaka?

Det är den stora frågan på allas läppar.
Det spelar ingen roll om man var emot honom eller med honom. Alla vill veta: Är Lars O Ericsson tillbaka som konstkritiker?

Som bekant tvingades Ericsson lämna Dagens Nyheter efter storbråk med Maria Schottenius om hur och vad som skulle skrivas om Tensta Konsthall, närmare bestämt om det faktum att konsthallens ledning hade fått sparken.

Sen bok, "Mordet på Tensta konsthall", någon intervju. Tystnad. Det verkade som om vår tids mest inflytelserika konstkritiker var borta från offentligheten.

Tidigare i sommar en uppmärksammad och, från flera håll, uppskattad kommentar i den så kallade figurationsdebatten, som utspelats i Expressen, Axessbloggen, Göteborgs-Posten, Sydsvenskan och Svenska Dagbladet.

I fredags i SvD. Bylinebild och kolumn - en krönika med titeln "Svensk psykiatri är inte så snövit" om Anna Odell. Jag citerar artikelns början:

"Enligt svensk grundlag är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp (Regeringsformen, 2:a kapitlet, § 6). Varje medborgare är vidare gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövande (Regeringsformen, 2:a kapitlet, § 8).

Föreställ er en offentlig institution i samhället som har rätt att sätta sig över sådana grundläggande frioch rättigheter. Föreställ er dessutom att denna institution utgör en tämligen sluten värld,dit få om ens några vanliga medborgare har insyn."

Texten finns av någon outgrundlig anledning inte på webben.

Är han tillbaka på riktigt nu?
Jag hoppas.

Konst eller inte, spelar det någon roll?

Låt mig först bara lite kort konstatera att jag är helt för att ontologiskt bestämma, eller ta till mig, att det jag tittar på är konst, för att sedan börja fundera på dess mening. Först ontologi, sedan epistemologi. Sådan är jag.

Samtidigt är det så ofta denna bestämning, eller acceptans, spelar mindre roll. Varför skulle en bild av, säg, Jockum Nordström eller Karin Mamma Andersson, fascinera mig mer, om jag vet att den är konst, än en seriesida som jag vet är inte konst av, säg, Alex Maleev?

Bild från Spider-Woman #1, tecknad av Alex Maleev, skriven av Brian Bendis.

Det bästa går inte alltid

Det går inte alltid att ta del av det som är bäst. Det går bara inte.

I bilen i lördags på väg mot Stockholm från Uppsala. Aretha Franklin i CD-spelaren.
Det finns ingen annan som Aretha. Det är så bra så det är svårt att förstå - att förklara.

Men det går inte att lyssna på varje dag. Men nu, nu vill jag ha Aretha här hos mig sjungandes och klinkandes. Ja, tack.


Aretha i Stockholm, 1968.

Galna män har börjat igen

Roger Sterling och Don Draper från Mad Men.
Foto: AMCTV.

Mad Men, säsong 3, började i söndags i amerikansk TV.
Jag har längtat. Så nära, men ändå så långt borta.
Den stora frågan: När kommer Mad Men på svensk TV?

Försäsongen över: Kritikkursen startar

Nu har vi planerat klart, kopierat kompendier, skickat ut information och satt schemat.

Kritik i teori och praktik startar 1 september kl 18.15 i Eng2-1022.

Tills dess avhandlingsarbete. Jag tror mig veta ungefär vad jag ska göra i höst. Nu i veckan ska jag träffa både professorn och min handledare samt förstås börja skriva. Tiden för framläggande av avhandlingstext satte jag redan i våras. Den 1 december ska text ventileras. Det är bra med en deadline. Det lärde jag mig tidigt i helt andra sammanhang.

För två veckor sedan skrev jag matchreferat och nyhetsartiklar. Nu förkovrar jag mig i konstfilosofi.
Jag lever drömmen.

Tillbaka på universitetet

Då var jag tillbaka.

Efter sex veckor som sportreporter samt en vecka på Korsika börjar avhandlingsarbetet igen - och arbetet med kursen Kritik i teori och praktik som startar om ett par veckor.

Västervik - VT - var riktigt bra, kul och utmanande.
Höjdpunkterna var nyhetsarbetet med Västervik Speedway och turbulensen kring sportchefen Conny Torstensson, samt mina åtta-nio artiklar om Ostkustens Pärla, Västerviks stora tennisturnering.

Här en nöjeskrönika jag skrev för VT om kvinnor +45 som håller håret kort.

Korsika var varmt. 29 i luften, 25 i vattnet.
---

Jag har följt de stora tidningarnas kultursidor i sommar med vikande spänning. De har hållit låg klass, tycker jag. Allra sämst har Expressen Kultur varit. Tunn som vårisen sent i april.

Det var roligt att se att filosofen och kritikern Lars O Ericsson gav sig in i debatten igen. Läs HÄR. Han vet hur järnet ska smidas. Och nu ser jag igen varför kritiken ofta är så tråkig. Lars O säger något. Tänk om alla kunde göra det.