Intervju med Lars Vilks

Han lämnar ingen oberörd. Och har många strängar på sin lyra.
Han är konstnär, filosofie doktor i konstvetenskap, och även diktare, om man ska ta honom på orden.
Men frågan är om han i dag inte är mest omtalad för sin blogg Vilks.net
SARTS intervjuar Lars Vilks:
---

Rikard Ekholm: Du driver en uppmärksammad blogg. Från och till blir det ganska stor debatt och några ibland återkommande kommentatorer försöker liksom sätta dit dig. Blir det inte påfrestande?

Lars Vilks: Nej, jag lider inte. Jag har märkt att till synes irriterande frågor kan innehålla mer än man först tror. Det ger mig tillfälle att diskutera konst och konstbegrepp in i minsta detaljer. Dessutom menar jag att den som skriver om konst bör vara beredd att svara. I den svenska konstkritiken har vi annars en enda lång monolog.

RE: Om man backar bandet lite. Kan du berätta om din "karriär" som både praktiserande konstnär och konstteoretiker (fil. dr i konsthistoria Lund)? Du är målare i grunden. Vad hände?

LV: Jag fick en lidnersk knäpp någon gång vid mitten av 70-talet och började intressera mig för konceptkonst och teori. Det var mycket naivitet inblandat vid den tiden. I alla avseende kan man säga att jag gick den långa vägen, praktiserade mig fram på alla plan. Strängt taget är det ingen bra idé att samtidigt försöka vara konstnär och konstteoretiker. Det är visserligen inte ovanligt att dessa båda sfärer finns hos rätt många men nästan alltid är den ena starkare än den andra. Jag vill nog mena att jag lyckats med föresatsen att vara båda lika mycket.

RE: De flesta som följer dig via bloggen eller läser om dig har nog en ganska samstämmig känsla för hur du är. Men du är sällan, eller aldrig, privat. Kanske har jag fel. Vill du berätta lite om din bakgrund. Vem är Lars Vilks förutom konstnären/teoretikern? Följer du till exempel Henrik Larsson i Helsingborgs FF?

LV: Min gode Rikard, Helsingborgs FF existerar inte, det heter HIF. Jodå, jag är intresserad av fotboll och spelar regelbundet. Även i denna idrott gjorde jag en egendomlig och sen karriär i 30-årsåldern. Bra blev jag aldrig, men envis. Jag har inget emot att vara privat, men jag kan inte riktigt tro på att någon är intresserad av det. Skulle det komma fram krav är jag inte obenägen att ge mig på lite privata synpunkter. Men i konstdiskussioner är sådant marginellt. För övrigt är min bakgrund rätt väl känd efter otaliga tidningsartiklar och intervjuer.

RE: Förlåt. Givetvis ska det vara HIF. Det slår mig att ditt intresse för konst slår mer åt det konstfilosofiska hållet, inte sällan med konstsociologiska drag, mer än mot det traditionellt konstvetenskapliga. Varför har det blivit så?

LV: Konsten i sig är en krympande mängd. Det handlar mest om spelet kring konsten, om positioneringar och nätverk, om diskursbildning och meningsskapande. Som jag ser det. Men förstå att det inte gör konsten sämre eller mindre intressant.

RE: I de texter du presenterar är du ofta balanserat saklig, kan man kanske säga; du har en tendens att irritera, verkar det som. Jag har nog aldrig sett dig uttrycka dig i affekt - jo kanske en gång. Du satt i en panel på Moderna Museet, (2003) och Lars O Ericsson avbröt ert samtal (vilka ni nu var) och menade att ni talade om allt möjligt men inte om det som var saken (vad det nu var). Då kändes det som att du reagerade lite utanför saken och svarade något i stil med att: "tänk om det fanns dom i konsten som kunde visa rött kort när saker inte passar längre". Kommer du ihåg? Men varför alltid så kylig och nästan distanserat balanserad? Du är verkligen den totala motsatsen till en medialt anpassad debattör.

LV: Jag har lärt mig en del genom åren. Inte minst genom de långa drabbningarna med myndigheter och kontakten med medierna. Den som inte kan hålla sig kommer i affekten att göra det obligatoriska feldraget, att inte skilja på sak och personlig upplevelse. Jag har kommit fram till att vad jag upplever är bara en av många möjliga upplevelser och bör inte omsättas i något generellt utspel. För mig är det viktigt att känna min affekt och inse att det är dags att omdisponera mig till ett övervägande.

Jag minns något om Lars O. Han är för övrigt ett bra exempel på en som är känslomässigt betingad. Kanske blev jag något irriterad över hans påstridighet att hålla sig till det givna ämnet, det handlade om genus. Men jag minns inte att jag skulle ha reagerat på något överdrivet sätt. Jag brukar som sagt avhålla mig från sådant. Däremot är jag alltid benägen att kasta fram en rapp kommentar.

RE: Det är ju alltid snack om konstkritiken. Ingen verkar nöjd. Du kritiserar ofta kritiker på Vilks.net. Jag själv har vid tre tillfällen omnämnts (en tumme upp, två ner). Varför är det överhuvudtaget viktigt att diskutera konstkritik? Är den inte bara en journalistisk genre som riktar sig gentemot respektive publikations läsare? Vad är det som berör så mycket med kritiken, tror du? Är det någon övergripande förändring kritiken ska genomgå för att bli bättre?

LV: Det blir mest tumme ner, eftersom nertummen har större nyhetsvärde än upptummen. Men konstkritiken är inte oviktig. Där kommer meningsskapandet, där kan man avläsa hur skribenterna uppfattar konstnärlig kvalitet och trender. Och i motsats till utställningstexter är konstkritiken friare, den behöver inte vara vänlig. Vad vi har fått inom konstkritiken är många kritiker som skriver. Inte som förr några få som ständigt gör sin stämma hörd och som därför hade en långt större maktposition än vad som gäller idag.

Vad jag skulle önska mig av konstkritiken är lite mer självkritik. Många skribenter formulerar sig med återkommande modefraser och fasta epitet. Sedan har vi detta med att man sällan anger vilken nivå man skriver på. Konstlivet i Stockholm (det är ju där man är) är som bekant blandat och någon större sorteringsvilja är svår att urskilja. Jag tänker mig att en kritiker med fördel skulle kunna axla rollen av att representera konstvärlden: Vad är det som gäller? Först därefter skulle kritikern själv redovisa sina privata ståndpunkter. För det måste vara svårt att skriva i Stockholm enär alla är insyltade med alla.

RE: Din stil är rapp och stilsäker. Har inga tidningar kontaktat dig för att skriva kommentarer/krönikor eller recensioner?

LV: Något har kommit i den vägen. Men i första hand är jag eftertraktad som föreläsare och talare i alla möjliga sammanhang. Jag höll en sådär 60-70 föredrag i fjor. Och tack för betyget.

RE: Du och curatorn Martin Schibli verkar ha en tät relation. Ni påminner om varande, till och med utseendemässigt. Hur fann ni varandra?

LV: Egentligen är det självklart. Jag lade märke till att det fanns en gallerist i Helsingborg som i sitt galleri (som visade sig vara belägen i hans lägenhet) hade samtidskonst av allra bästa internationella snitt. Här ute i landsorten är sådant synnerligen ovanligt. Först trodde jag att det var en kommersiell fixare men insåg snart att det rörde sig om något helt annat. Martin Schibli behärskar dessutom områden som jag är sämre på. Som gammal civilekonom följer han allt som handlar om ekonomi, konstmässor och galleriernas arbetssätt.

RE: Vad har du för kommande projekt; publikationer, konst?

LV: Jag har tänkt mig att i år skriva en bok om den institutionella konstteorin och det blir nog gjort även om jag har fullt upp just nu. Det har varit en hel del att ta hand om under våren. För några veckor sedan presenterade jag mina projekt i Madrid, jag har precis byggt en kyrka i Surahammar och deltar med Muhammedteckningar på en utställning i Norge. Dagligen måste jag sköta administrationen av Ladonia, en verksamhet som är större än vad kanske är allmänt känt. Om ett par veckor skall det byggas en verkligt stor rondellhund i Trelleborg. Så har jag ett projekt som alltid pågår, den stora kartläggningen av samtidskonsten. Jag har bestämt mig för att inte lämna någon sten ovänd i den hanteringen. Det som jag tänker mig skall kunna skönjas är svaret på frågan: Vad är det som pågår? Det kan tyckas som en omöjlig uppgift, men, som jag brukar säga, svåra problem har oftast en mycket enkel lösning.