Daniel Birnbaum har översatt Jacques Derrida, Martin Heidegger och Ludwig Wittgenstein.
Han skriver regelbundet i Artforum och är rektor för konsthögskolan Städelschule i Frankfurt.
Han är dessutom frilansande curator.
SARTS intervjuar Daniel Birnbaum:
---
Rikard Ekholm: Alla som jag pratar med talar varmt om dig och vill se dig som nästa chef för Moderna Museet. Du har tidigare varit chef för IASPIS, men har länge arbetat i Tyskland. Är du intresserad av att jobba i Sverige igen och då kanske som chef på Moderna?
Daniel Birnbaum: Tack, det var kul att höra. Jag har inga planer på att jobba i Sverige för tillfället, förutom en och annan sak för Magasin 3 där jag är associate curator sedan några år. Men vem vet? Var i Stockholm flera veckor i somras och läste kultursidorna flitigt. Det gjorde mig dock rätt deprimerad. När jag var tjugofem framstod DNs och SvDs kultursidor som något viktigt och en karriär som kritiker i Sverige som något spännande. Hur är det egentligen att arbeta med kultur idag i Sverige när det knappt finns någon intellektuell offentlighet? Jag föreställer mig det som rätt torftigt, men det vet du mer om än jag. Fast det verkar som om andra saker är desto mer vitala. En av mina bästa vänner är chef för tyska Gucci men är erbjuden att jobba för Acne Jeans i Stockholm. Det är tydligen oerhört attraktivt och han funderar på att göra det. Jag antar att mode är en kul grej i Stockholm nu, åtminstone fick detta mig att tro det. Moderna museet? Skrev nyligen en dödsruna om Pontus Hultén för Artforum och påmindes om vilken privilegierad plats Stockholm måste ha varit under 1960-talet. Jag har en alldeles för romantisk syn på Moderna och vet nästan ingenting om museets möjligheter idag för att kunna svara på om det vore något för mig. Har ibland uppmanats att söka liknande jobb, men har alltid dragit mig ur när jag insett att det egentligen mest handlar om fundraising.
RE: Du har doktorerat i filosofi, översatt Heidegger och Wittgenstein, skriver konstkritik, arbetar som curator och är rektor för konsthögskolan Städelschule i Frankfurt. Hur hinner du med allt? Finns det ingen risk för att det blir för mycket för att något ska bli riktigt bra?
DB: Jo, säkert. Jag har alltid haft svårt att tacka nej när en konstnär frågat om jag vill skriva något i en katalog, vilket resulterat i många mediokra essäer. Men i stort sätt koncentrerar jag mig nu på Städelschule.
RE: På vilket sätt har det varit bra för dig att vara filosof i din kontakt med konstvärlden och med konstnärer?
DB: Suzanne Pagé rådde mig att alltid ha något annat än samtidskonst i skallen, annars står man inte ut i längden, sa hon. Själv har hon alltid också sysslat med romersk och grekisk kultur vid sidan om museet i Paris. Jag har aldrig slutat att läsa litteratur och filosofi, det är egentligen det jag tycker är roligast.
RE: Du var en av dem som tog över tidskriften KRIS efter att Horace Engdahl & Co slutade. I dag känns den tiden nästan lite mytomspunnen. För att låta lite romantiserande: så levande och så fyllt av möjligheter. Hur var det att driva KRIS i Sverige då – förändrade ni kultursverige och vad känner du när du ser tillbaka på den tiden?
DB: Ja, vad ska jag säga? Jag hade turen att lära känna alla dessa människor när jag var lite över tjugo. Med Anders Olsson, som på den tiden var gift med min syster Anja, översatte jag Novalis och Thomas Bernhard. Med Sven-Olov Wallenstein översatte jag hundratals sidor Heidegger på ett stekhett tak in New York. Varför? Vart ville vi komma med allt detta oavlönade intellektuella arbete? Jämfört med den miljön, som också handlade om konst och dans, ter sig det mesta jag upplevt som instrumentaliserat eller kommersiellt. De här människorna blev mitt egentliga universitet. Faktum är att vi nog hade en idé om att göra den svenska kulturen rikare, eller till och med det svenska språket, vilket inte låter riktigt klokt. Ett land till vars språk Heidegger, Derrida, Lacan och Deleuze inte är översätta, vad är det för slags land? Vill man bo där? Fråga Sven-Olov Wallenstein om detta.
RE: I dag är Derrida och Deleuze allmängods för de allra flesta riktigt engagerade kulturmänniskor. Det går än i dag inte att läsa en tidskriftstext utan en referens till någon av dessa herrar. Släpar Sverige efter nu igen, eller ser det likadant ut internationellt?
DB: Jag är ledsen, men det vet jag ingenting om. Nu har jag inte bott i Sverige på sju år. Miljön kring Södertörn verkar ju ytterst vital och internationell, de bjuder väl in i stort sett alla som det talas om... så vitt jag förstått.
RE: Din bok Chronology om samtidskonst blev något av en hit i konstvärlden. Hur kändes det? Jag såg dig själv tala om den på bokhandeln Konstig i Stockholm. Har du planer på en fortsättning?
DB: Jag jobbar på en liten essä som heter Late Arrivals. Den handlar om upprepningar, ekon, efterbilder och om känslan att komma för sent till festen. Kort och gott om vår tid.
RE: Du skrev konstkritik i Dagens Nyheter. Följer du den svenska kritiken – det har talats om konstkritikens kris – alla klagar; är det så illa som det sägs? Vad ska i så fall göras?
DB: Den svenska situationen är nog lite speciell. Kultursidorna i Tyskland har exempelvis inte förytligats på ett liknande sätt. Men konstkritiken har nog marginaliserats överallt. Ytterst har det säkert med den allt kraftigare kommersialiseringen att göra, och med de offentliga institutionernas försvagning. Detta är ett stort tema och inget jag kan reda ut, men det blir allt tydligare att privata gallerier, mässor och samlare dominerar konstlivet på ett nytt sätt. Vem behöver en kritiker när man kan skaffa sig alla relevanta informationer från en välbetald art advisor? Ja, det är dystert. Men rätt var det är dyker det upp nya problem som får vår nuvarande situation att te sig idyllisk. Vänta du bara, det blir säkert värre med tiden...
RE: Jag hörde från, vad jag skulle kalla en säker källa, att curatorteamet bakom förra Moskvabiennalen fick, trots att alla bedyrade motsatsen, order från hög ort om att göra si och så – eller framförallt gör inte si eller så: stämmer det, eller är det bara ett rykte som vägrar dö?
DB: Hm, säker källa...? Ärligt talat fanns det alla problem man kan tänka sig i Moskva och det hela var en absurditet. Vad som däremot förvånade mig var att ingen intresserade sig för konstens innehåll. Ingen hade kollat vad som visats på videoskärmarna några minuter innan de var installerade (ett värre problem var förstås att vissa skärmar inte blev installerade alls, på grund av kaos). Det visades också verk som jag aldrig någonsin skulle kunna visa på ett museum med tusentals människor i Tyskland, exempelvis små skulpturer som såg precis ut som hemgjorda bomber (jättekul idé tyckte den ryske konstnären, och ingen ingrep). Ryssland är nog precis så korrupt och odemokratiskt som man kan tro. Provokationer mot religiösa grupper väcker också omedelbart avsky och vandaliseras. Men för den typen av plakatkonst intresserar sig ändå inte Hans Ulrich Obrist, Rosa Martinez eller Nicolas Bourriaud. Inte jag heller. Därför fanns det inga ingrepp från officiellt håll som kan ses som censur av vår utställning i Leninmuseet. Om detta talar för eller emot den unga internationella konsten vet jag inte. Det verkliga problemet kanske är att samtidskonst lätt kan bli ett till intet förpliktigande substitut för verkliga politiska initiativ. Titta vi har en ny biennal här i Kina (eller Turkiet, Ryssland, Abu Dhabi, Kuba...), vi är ju helt moderna och demokratiska precis som ni. Dessutom älskar vi att åka till London och skakar gärna hand med Jay Joplin...
RE: Jag doktorerar i estetik vid Uppsala Universitet. Av allt att döma förvaltade du din tid som doktorand på ett bra och roligt sätt. Vad kan du rekommendera mig som doktorand att göra – översätta kontinental filosofi?
DB: Gör vad du tycker är kul, eller sadla om och bli börsmäklare.
RE: Vad har du för kommande projekt?
DB: Min nya hobby är att samla utställningskataloger. Jag fick nyligen tag i Andy Warhols första katalog från 1967, året före Modernas utställning. Och idag köpte jag When Attitudes Become Form för knappa 200 Euro. Ett kap!
---
Daniel Birnbaum på LIBRIS, här.
lördag, augusti 25, 2007
tisdag, maj 08, 2007
Intervju med Lars Vilks
Han lämnar ingen oberörd. Och har många strängar på sin lyra.
Han är konstnär, filosofie doktor i konstvetenskap, och även diktare, om man ska ta honom på orden.
Men frågan är om han i dag inte är mest omtalad för sin blogg Vilks.net
SARTS intervjuar Lars Vilks:
---
Rikard Ekholm: Du driver en uppmärksammad blogg. Från och till blir det ganska stor debatt och några ibland återkommande kommentatorer försöker liksom sätta dit dig. Blir det inte påfrestande?
Lars Vilks: Nej, jag lider inte. Jag har märkt att till synes irriterande frågor kan innehålla mer än man först tror. Det ger mig tillfälle att diskutera konst och konstbegrepp in i minsta detaljer. Dessutom menar jag att den som skriver om konst bör vara beredd att svara. I den svenska konstkritiken har vi annars en enda lång monolog.
RE: Om man backar bandet lite. Kan du berätta om din "karriär" som både praktiserande konstnär och konstteoretiker (fil. dr i konsthistoria Lund)? Du är målare i grunden. Vad hände?
LV: Jag fick en lidnersk knäpp någon gång vid mitten av 70-talet och började intressera mig för konceptkonst och teori. Det var mycket naivitet inblandat vid den tiden. I alla avseende kan man säga att jag gick den långa vägen, praktiserade mig fram på alla plan. Strängt taget är det ingen bra idé att samtidigt försöka vara konstnär och konstteoretiker. Det är visserligen inte ovanligt att dessa båda sfärer finns hos rätt många men nästan alltid är den ena starkare än den andra. Jag vill nog mena att jag lyckats med föresatsen att vara båda lika mycket.
RE: De flesta som följer dig via bloggen eller läser om dig har nog en ganska samstämmig känsla för hur du är. Men du är sällan, eller aldrig, privat. Kanske har jag fel. Vill du berätta lite om din bakgrund. Vem är Lars Vilks förutom konstnären/teoretikern? Följer du till exempel Henrik Larsson i Helsingborgs FF?
LV: Min gode Rikard, Helsingborgs FF existerar inte, det heter HIF. Jodå, jag är intresserad av fotboll och spelar regelbundet. Även i denna idrott gjorde jag en egendomlig och sen karriär i 30-årsåldern. Bra blev jag aldrig, men envis. Jag har inget emot att vara privat, men jag kan inte riktigt tro på att någon är intresserad av det. Skulle det komma fram krav är jag inte obenägen att ge mig på lite privata synpunkter. Men i konstdiskussioner är sådant marginellt. För övrigt är min bakgrund rätt väl känd efter otaliga tidningsartiklar och intervjuer.
RE: Förlåt. Givetvis ska det vara HIF. Det slår mig att ditt intresse för konst slår mer åt det konstfilosofiska hållet, inte sällan med konstsociologiska drag, mer än mot det traditionellt konstvetenskapliga. Varför har det blivit så?
LV: Konsten i sig är en krympande mängd. Det handlar mest om spelet kring konsten, om positioneringar och nätverk, om diskursbildning och meningsskapande. Som jag ser det. Men förstå att det inte gör konsten sämre eller mindre intressant.
RE: I de texter du presenterar är du ofta balanserat saklig, kan man kanske säga; du har en tendens att irritera, verkar det som. Jag har nog aldrig sett dig uttrycka dig i affekt - jo kanske en gång. Du satt i en panel på Moderna Museet, (2003) och Lars O Ericsson avbröt ert samtal (vilka ni nu var) och menade att ni talade om allt möjligt men inte om det som var saken (vad det nu var). Då kändes det som att du reagerade lite utanför saken och svarade något i stil med att: "tänk om det fanns dom i konsten som kunde visa rött kort när saker inte passar längre". Kommer du ihåg? Men varför alltid så kylig och nästan distanserat balanserad? Du är verkligen den totala motsatsen till en medialt anpassad debattör.
LV: Jag har lärt mig en del genom åren. Inte minst genom de långa drabbningarna med myndigheter och kontakten med medierna. Den som inte kan hålla sig kommer i affekten att göra det obligatoriska feldraget, att inte skilja på sak och personlig upplevelse. Jag har kommit fram till att vad jag upplever är bara en av många möjliga upplevelser och bör inte omsättas i något generellt utspel. För mig är det viktigt att känna min affekt och inse att det är dags att omdisponera mig till ett övervägande.
Jag minns något om Lars O. Han är för övrigt ett bra exempel på en som är känslomässigt betingad. Kanske blev jag något irriterad över hans påstridighet att hålla sig till det givna ämnet, det handlade om genus. Men jag minns inte att jag skulle ha reagerat på något överdrivet sätt. Jag brukar som sagt avhålla mig från sådant. Däremot är jag alltid benägen att kasta fram en rapp kommentar.
RE: Det är ju alltid snack om konstkritiken. Ingen verkar nöjd. Du kritiserar ofta kritiker på Vilks.net. Jag själv har vid tre tillfällen omnämnts (en tumme upp, två ner). Varför är det överhuvudtaget viktigt att diskutera konstkritik? Är den inte bara en journalistisk genre som riktar sig gentemot respektive publikations läsare? Vad är det som berör så mycket med kritiken, tror du? Är det någon övergripande förändring kritiken ska genomgå för att bli bättre?
LV: Det blir mest tumme ner, eftersom nertummen har större nyhetsvärde än upptummen. Men konstkritiken är inte oviktig. Där kommer meningsskapandet, där kan man avläsa hur skribenterna uppfattar konstnärlig kvalitet och trender. Och i motsats till utställningstexter är konstkritiken friare, den behöver inte vara vänlig. Vad vi har fått inom konstkritiken är många kritiker som skriver. Inte som förr några få som ständigt gör sin stämma hörd och som därför hade en långt större maktposition än vad som gäller idag.
Vad jag skulle önska mig av konstkritiken är lite mer självkritik. Många skribenter formulerar sig med återkommande modefraser och fasta epitet. Sedan har vi detta med att man sällan anger vilken nivå man skriver på. Konstlivet i Stockholm (det är ju där man är) är som bekant blandat och någon större sorteringsvilja är svår att urskilja. Jag tänker mig att en kritiker med fördel skulle kunna axla rollen av att representera konstvärlden: Vad är det som gäller? Först därefter skulle kritikern själv redovisa sina privata ståndpunkter. För det måste vara svårt att skriva i Stockholm enär alla är insyltade med alla.
RE: Din stil är rapp och stilsäker. Har inga tidningar kontaktat dig för att skriva kommentarer/krönikor eller recensioner?
LV: Något har kommit i den vägen. Men i första hand är jag eftertraktad som föreläsare och talare i alla möjliga sammanhang. Jag höll en sådär 60-70 föredrag i fjor. Och tack för betyget.
RE: Du och curatorn Martin Schibli verkar ha en tät relation. Ni påminner om varande, till och med utseendemässigt. Hur fann ni varandra?
LV: Egentligen är det självklart. Jag lade märke till att det fanns en gallerist i Helsingborg som i sitt galleri (som visade sig vara belägen i hans lägenhet) hade samtidskonst av allra bästa internationella snitt. Här ute i landsorten är sådant synnerligen ovanligt. Först trodde jag att det var en kommersiell fixare men insåg snart att det rörde sig om något helt annat. Martin Schibli behärskar dessutom områden som jag är sämre på. Som gammal civilekonom följer han allt som handlar om ekonomi, konstmässor och galleriernas arbetssätt.
RE: Vad har du för kommande projekt; publikationer, konst?
LV: Jag har tänkt mig att i år skriva en bok om den institutionella konstteorin och det blir nog gjort även om jag har fullt upp just nu. Det har varit en hel del att ta hand om under våren. För några veckor sedan presenterade jag mina projekt i Madrid, jag har precis byggt en kyrka i Surahammar och deltar med Muhammedteckningar på en utställning i Norge. Dagligen måste jag sköta administrationen av Ladonia, en verksamhet som är större än vad kanske är allmänt känt. Om ett par veckor skall det byggas en verkligt stor rondellhund i Trelleborg. Så har jag ett projekt som alltid pågår, den stora kartläggningen av samtidskonsten. Jag har bestämt mig för att inte lämna någon sten ovänd i den hanteringen. Det som jag tänker mig skall kunna skönjas är svaret på frågan: Vad är det som pågår? Det kan tyckas som en omöjlig uppgift, men, som jag brukar säga, svåra problem har oftast en mycket enkel lösning.
Han är konstnär, filosofie doktor i konstvetenskap, och även diktare, om man ska ta honom på orden.
Men frågan är om han i dag inte är mest omtalad för sin blogg Vilks.net
SARTS intervjuar Lars Vilks:
---
Rikard Ekholm: Du driver en uppmärksammad blogg. Från och till blir det ganska stor debatt och några ibland återkommande kommentatorer försöker liksom sätta dit dig. Blir det inte påfrestande?
Lars Vilks: Nej, jag lider inte. Jag har märkt att till synes irriterande frågor kan innehålla mer än man först tror. Det ger mig tillfälle att diskutera konst och konstbegrepp in i minsta detaljer. Dessutom menar jag att den som skriver om konst bör vara beredd att svara. I den svenska konstkritiken har vi annars en enda lång monolog.
RE: Om man backar bandet lite. Kan du berätta om din "karriär" som både praktiserande konstnär och konstteoretiker (fil. dr i konsthistoria Lund)? Du är målare i grunden. Vad hände?
LV: Jag fick en lidnersk knäpp någon gång vid mitten av 70-talet och började intressera mig för konceptkonst och teori. Det var mycket naivitet inblandat vid den tiden. I alla avseende kan man säga att jag gick den långa vägen, praktiserade mig fram på alla plan. Strängt taget är det ingen bra idé att samtidigt försöka vara konstnär och konstteoretiker. Det är visserligen inte ovanligt att dessa båda sfärer finns hos rätt många men nästan alltid är den ena starkare än den andra. Jag vill nog mena att jag lyckats med föresatsen att vara båda lika mycket.
RE: De flesta som följer dig via bloggen eller läser om dig har nog en ganska samstämmig känsla för hur du är. Men du är sällan, eller aldrig, privat. Kanske har jag fel. Vill du berätta lite om din bakgrund. Vem är Lars Vilks förutom konstnären/teoretikern? Följer du till exempel Henrik Larsson i Helsingborgs FF?
LV: Min gode Rikard, Helsingborgs FF existerar inte, det heter HIF. Jodå, jag är intresserad av fotboll och spelar regelbundet. Även i denna idrott gjorde jag en egendomlig och sen karriär i 30-årsåldern. Bra blev jag aldrig, men envis. Jag har inget emot att vara privat, men jag kan inte riktigt tro på att någon är intresserad av det. Skulle det komma fram krav är jag inte obenägen att ge mig på lite privata synpunkter. Men i konstdiskussioner är sådant marginellt. För övrigt är min bakgrund rätt väl känd efter otaliga tidningsartiklar och intervjuer.
RE: Förlåt. Givetvis ska det vara HIF. Det slår mig att ditt intresse för konst slår mer åt det konstfilosofiska hållet, inte sällan med konstsociologiska drag, mer än mot det traditionellt konstvetenskapliga. Varför har det blivit så?
LV: Konsten i sig är en krympande mängd. Det handlar mest om spelet kring konsten, om positioneringar och nätverk, om diskursbildning och meningsskapande. Som jag ser det. Men förstå att det inte gör konsten sämre eller mindre intressant.
RE: I de texter du presenterar är du ofta balanserat saklig, kan man kanske säga; du har en tendens att irritera, verkar det som. Jag har nog aldrig sett dig uttrycka dig i affekt - jo kanske en gång. Du satt i en panel på Moderna Museet, (2003) och Lars O Ericsson avbröt ert samtal (vilka ni nu var) och menade att ni talade om allt möjligt men inte om det som var saken (vad det nu var). Då kändes det som att du reagerade lite utanför saken och svarade något i stil med att: "tänk om det fanns dom i konsten som kunde visa rött kort när saker inte passar längre". Kommer du ihåg? Men varför alltid så kylig och nästan distanserat balanserad? Du är verkligen den totala motsatsen till en medialt anpassad debattör.
LV: Jag har lärt mig en del genom åren. Inte minst genom de långa drabbningarna med myndigheter och kontakten med medierna. Den som inte kan hålla sig kommer i affekten att göra det obligatoriska feldraget, att inte skilja på sak och personlig upplevelse. Jag har kommit fram till att vad jag upplever är bara en av många möjliga upplevelser och bör inte omsättas i något generellt utspel. För mig är det viktigt att känna min affekt och inse att det är dags att omdisponera mig till ett övervägande.
Jag minns något om Lars O. Han är för övrigt ett bra exempel på en som är känslomässigt betingad. Kanske blev jag något irriterad över hans påstridighet att hålla sig till det givna ämnet, det handlade om genus. Men jag minns inte att jag skulle ha reagerat på något överdrivet sätt. Jag brukar som sagt avhålla mig från sådant. Däremot är jag alltid benägen att kasta fram en rapp kommentar.
RE: Det är ju alltid snack om konstkritiken. Ingen verkar nöjd. Du kritiserar ofta kritiker på Vilks.net. Jag själv har vid tre tillfällen omnämnts (en tumme upp, två ner). Varför är det överhuvudtaget viktigt att diskutera konstkritik? Är den inte bara en journalistisk genre som riktar sig gentemot respektive publikations läsare? Vad är det som berör så mycket med kritiken, tror du? Är det någon övergripande förändring kritiken ska genomgå för att bli bättre?
LV: Det blir mest tumme ner, eftersom nertummen har större nyhetsvärde än upptummen. Men konstkritiken är inte oviktig. Där kommer meningsskapandet, där kan man avläsa hur skribenterna uppfattar konstnärlig kvalitet och trender. Och i motsats till utställningstexter är konstkritiken friare, den behöver inte vara vänlig. Vad vi har fått inom konstkritiken är många kritiker som skriver. Inte som förr några få som ständigt gör sin stämma hörd och som därför hade en långt större maktposition än vad som gäller idag.
Vad jag skulle önska mig av konstkritiken är lite mer självkritik. Många skribenter formulerar sig med återkommande modefraser och fasta epitet. Sedan har vi detta med att man sällan anger vilken nivå man skriver på. Konstlivet i Stockholm (det är ju där man är) är som bekant blandat och någon större sorteringsvilja är svår att urskilja. Jag tänker mig att en kritiker med fördel skulle kunna axla rollen av att representera konstvärlden: Vad är det som gäller? Först därefter skulle kritikern själv redovisa sina privata ståndpunkter. För det måste vara svårt att skriva i Stockholm enär alla är insyltade med alla.
RE: Din stil är rapp och stilsäker. Har inga tidningar kontaktat dig för att skriva kommentarer/krönikor eller recensioner?
LV: Något har kommit i den vägen. Men i första hand är jag eftertraktad som föreläsare och talare i alla möjliga sammanhang. Jag höll en sådär 60-70 föredrag i fjor. Och tack för betyget.
RE: Du och curatorn Martin Schibli verkar ha en tät relation. Ni påminner om varande, till och med utseendemässigt. Hur fann ni varandra?
LV: Egentligen är det självklart. Jag lade märke till att det fanns en gallerist i Helsingborg som i sitt galleri (som visade sig vara belägen i hans lägenhet) hade samtidskonst av allra bästa internationella snitt. Här ute i landsorten är sådant synnerligen ovanligt. Först trodde jag att det var en kommersiell fixare men insåg snart att det rörde sig om något helt annat. Martin Schibli behärskar dessutom områden som jag är sämre på. Som gammal civilekonom följer han allt som handlar om ekonomi, konstmässor och galleriernas arbetssätt.
RE: Vad har du för kommande projekt; publikationer, konst?
LV: Jag har tänkt mig att i år skriva en bok om den institutionella konstteorin och det blir nog gjort även om jag har fullt upp just nu. Det har varit en hel del att ta hand om under våren. För några veckor sedan presenterade jag mina projekt i Madrid, jag har precis byggt en kyrka i Surahammar och deltar med Muhammedteckningar på en utställning i Norge. Dagligen måste jag sköta administrationen av Ladonia, en verksamhet som är större än vad kanske är allmänt känt. Om ett par veckor skall det byggas en verkligt stor rondellhund i Trelleborg. Så har jag ett projekt som alltid pågår, den stora kartläggningen av samtidskonsten. Jag har bestämt mig för att inte lämna någon sten ovänd i den hanteringen. Det som jag tänker mig skall kunna skönjas är svaret på frågan: Vad är det som pågår? Det kan tyckas som en omöjlig uppgift, men, som jag brukar säga, svåra problem har oftast en mycket enkel lösning.
söndag, april 01, 2007
Intervju med Power Ekroth
Power Ekroth, en av vår konstvärlds profiler - men vem är hon?
Power har mycket att säga: läs noga.
---
Rikard Ekholm: Power, du är en känd okändis. Allmänt konstintresserade är nog inte så säkra på vem du är. Men för alla som sysslar med konst är du lika igenkänd som vem som helst. Men varför blev det egentligen konst i första läget?
Power Ekroth: Jag har alltid fascinerats av den konstiga inmutning som är konstens. Jag tyckte det var obegripligt att man kunde betala miljonbelopp för en liten olja på duk alltmedan man dör av hungersnöd och vattenbrist i andra delar av världen -- intresset handlade alltså om moraliska värderingar men också om estetiska värden: hur fan var det liksom möjligt att någon värdesatte ett objekt så mycket? Jag valde mellan filosofi och konst på universitetet och det blev bägge. Konstteori blev "min grej" eftersom det på ett sådant ypperligt sätt kombinerade filosofi och konst. När jag förstått värdet av konst och tragglat mig igenom konsthistorien och lärt mig hur konst är på något vis spjutspetsen av en kulturs uttryck blev jag snopen och besviken när konstvetenskapen stannade på 1950/1960-talen. Mina professorer hänvisade mig till konsttidskrifterna för att få reda på vad som händer idag i den samtida konsten och sen blev jag väl lite besatt och ville vara med och påverka min egen samtid genom att kunna "pusha" och förmedla de konstnärer som jag själv tyckte var roliga och som i mitt tycke arbetade med, för att låta lite pretto, förkroppsliga samtidens filosofi. Vad som från början var en förundran blev till en passion och en vilja att påverka, om än marginellt, helt enkelt.
RE: Du sitter i redaktionen för jättekulturella SITE Magazine, men skriver inte så ofta i den. SITE är tung, du är liksom både tung och lätt - hur går det ihop?
PE: Vad BRA att mina texter uppfattas så!! Det gör mig glad. Um... Vi är ganska många i SITE-redaktionen och vi skriver inte alltid själva i numren. I det att vara redaktör innebär (tycker i alla fall jag) ett stort ansvar att plocka fram andra skribenter, att hitta texter som är spännande och intressanta, och inte nödvändigtvis att göra sin egen röst hörd jämt och ständigt. SITE är ett forum som vi skapade för att vi ville ha kul och för att vi ville hitta texter som vi själva ville läsa och göra hörda. Och för att skapa en motpol till de mer "glossiga" magasinen med mest bilder och inte så mycket innehåll - plus att föra en diskussion som inte existerar på de stora (Svenska) dagstidningarnas kultursidor idag. För min egen del har jag försökt att sträva efter att även inbegripa lite mera "lätt" innehåll som kompletterar det tunga i SITE, och när jag skriver i mer "lätta" medier söka göra dem lite mer "tunga". Rent krasst handlar det ju också om tid, engagemang och pengar eftersom ingen av oss får ju betalt för det vi gör, varje nummer gör oss lite mer fattiga och jag har en hyra att betala varje månad. Jag tycker att det är viktigt att skriva för olika sorters läsare, att försöka göra abstrakta saker begripliga men att undvika en didaktisk ton eller att ständigt referera till de där gamla gubbarna man inte kommer undan att ha läst om man är intresserad av inom det här området. Det handlar väl om kanske att försöka hitta en självständig röst också och jag gillar att hoppa mellan alla de olika konstvärldar som dväljs inom det konstiga begreppet "konstvärlden" och det återspeglas väl i det jag skriver. Men det klart - vissa medium "lättifierar" ju ens texter i redigeringen. I vissa tidningar kan man inte skriva långa meningar eller använda "svåra ord" som "reflektion". Det kan jag tycka är trist eftersom man sänker läsarens (och skribentens) ribba. Därför känns det tryggt och trevligt att kunna ha ett medium som SITE att kunna skriva lite mer "reflekterat" också.
RE: I dag spottar skolorna ut curatorer. Du tillhör den första kullen som gick ut från Konstfack. Vad håller skolorna på med i dag när de sänder ut entusiastiska konstkännare - är det bra, och vart hamnar alla?
PE: Jag har alltid tyckt att det har varit skitbra! Ju fler curatorer desto större mångfald och möjligheter för nya utställniningar och spännande konst att se dagens ljus. Med det sagt så vill jag även påpeka att det gått inflation i både begreppet "curator" och utbildningar. Det finns lika många sätt att verka som curator som det finns curatorer och det finns en enorm spänst inom yrket. Man kan vara (och blir oftast) allt från fundraiser, marknadsförare till ljussättare och väggbyggare. Det är ju just det som är så vansinnigt roligt - att man ständigt blir utmanad inom yrket! När den första curatorutbildningen startade här rasade en debatt på DNs kultursidor som var helt åt h-vete konstig, där få hade koll på vad en curator gjorde och varför - och dessutom fanns missuppfattningen att det var något nytt. Så länge det har funnits konstutställningar har det funnits curatorer, dvs någon som satt samman utställningen (konstnären själv eller någon annan). Med utbildningen uppstod en förhoppning om att man äntligen skulle kunna ta yrket mer på allvar och man förstod att det faktiskt betyder något vad en curator gör - att man kan vara okänslig eller känslig som curator, att man kan påverka hur man ser på ett visst verk för resten av dess levnadstid. Det fanns också en förhoppning om att samhället i stort skulle kunna göra det lättare för de som examinerats från en "riktig utbildning", att på något vis göra infrastrukturen enklare för curatorer som frilansar. Tyvärr väntar vi fortfarande på detta, mer och mer otåligt. Det var bland annat därför några av oss startade en förening för curatorer, FOCS (Föreningen Organiserade Curatorer i Sverige), för att försöka snabba på denna process. Som det är nu är det i princip omöjligt att frilansa som curator i Sverige trots att institutionerna omkring i landet dukar under av ökad administration och lätt borde ta till sig frilansande arbetskraft. Universitetets utbildning riktar mer in sig på "kulturproducenter" i stort och inte nödvändigtvis på "curatorrollen" som också var något av ett modeord för några år sedan. På universitetets utbildning förväntas utfallet bli att man hamnar på Etnografiska Museet lika gärna som på Magasin 3. Curatorutbildningen på Konstfack har också förändrats flertalet gånger sedan jag gick där och var "försökskanin" och fungerar just nu idag mer som ett residency för internationella frilansande curatorer som redan påbörjat sina karriärer.
RE: Utveckla lite om FOCS, varför är det så viktigt att curatorerna förenas och strider tillsammans?
PE: Det finns två huvudskäl. Det ena är att det är ett fruktansvärt ensamt yrke. Man är oerhört pressad i sin position gentemot besökare, konstnärer, tekniker, budgeten, ens chefer, (ofta) politiker, sponsorer, deadlines, media och inte minst ens egna arbetskamrater. Man har huvudansvar utan att vara chef. Ofta finner man på "hemmagjorda" lösningar på konstiga problem och det är viktigt att kunna dela med sig av erfarenheter, kunskap och att kunna motivera varandra att fortsätta trots sinnessjuka arbetsförhållanden. Den andra handlar om vår förskräckliga arbetssituation där man i princip arbetar isolerad och oftast utan en tillfredställande budget. Det är viktigt att kunna skapa ett forum för utbyten av kontakter och kanske också resurser. Kan man öppna upp för dialog mellan curatorer inom landet och kanske skapa välbehövliga synergieffekter. Det andra huvudskälet handlar om att något måste förändras i de frilansande curatorers situation. Som det ser ut idag har svenska curatorer ingen möjlighet att själva söka stipendier, utlandsvistelser för research eller projektbidrag. Den enda möjlighet vi har idag är att gå via Konstnärsnämnden, och då gå via konstnärer som får söka pengar åt oss och därmed konkurrera med sina egna projektmedel. Det är sinnessjukt. I Norge kan curatorer söka projektstipendier och residencys i Berlin, Istanbul och New York via OCA, en organisation som är uppbyggd efter Iaspis' struktur på ett senare stadium. Jag som frilansande curator i Sverige är helt bakbunden i förhållande och måste förlita mig på mer eller mindre välvilliga institutioner som själva sliter med en tunn plånbok och egentligen redan har en fast curator. En frilansande curator arbetar på ungefär lika villkor (kanske till och med lite hårdare) än en konstnär men kan varken söka stipendier eller sälja några verk. Vi arbetar utanför den kommersiella konstvärlden och är i högsta grad medskapare till en aktiv och levande konstvärld men måste förlita oss på institutioners intresse och privata medel (som ännu inte uppmuntras genom skattelättnader). I Sverige finns i princip inget sådant intresse från institutionernas sida. Sveriges konstliv hade inte sett ut som det gör idag utan färgstarka föregångare inom yrket såsom Maria Lind eller Daniel Birnbaum. De hade inte heller tillgång till stipendier när de startade men skrev i dagspressen och arbetade som doktorander. Nu har vi en yrkeskår som inte har möjlighet att doktorera eller har andra egentliga möjligheter att arbeta på det här viset. Det är en helt absurd situation som vi måste försöka ändra på.
RE: Några av dina klasskamrater Marianne Hultman och Pia Kristoffersson har heltidsjobb. Är det frivilligt du reser runt och frilansar, eller nödvändigt ont?
PE: Haha, nej jag är bara sjuk i huvudet. (Marianne gick förresten i kullen efter mig på Konstfack) Ok, så här - jag har alltid velat frilansa eftersom jag är så himla envis och vill ha saker på "mitt" sätt. När jag slutade på Konstfack tänkte jag "OK, nu gör jag några hundår och jobbar frilans gratis för att sen ta ett institutionsjobb under ett par år för att sedan fortsätta frilansa". De där "hundåren" tog liksom aldrig slut av olika anledningar, men numera vägrar jag att göra utställningar gratis (vilket också resulterar i att jag gör färre och färre utställningar tyvärr). Jag tänker inte sitta med 95% administration och i princip inget utrymme att arbeta med konsten på en institution även om jag är i galet behov av en månadslön snart. Det är ju till syvende och sist för konstens skull jag arbetar. Jag arbetar mer än gladeligen 80% med administration, det är jag duktig på, sålänge jag får utrymme att arbeta tillsammans med konstnärerna och skapa möjligheterna för att de ska få frid och ro för sin konstnärliga process. När jag började jobba såg konstscenen i Stockholm lite annorlunda ut också, det var inte lika lågt i tak som nu och det fanns en vilja och en flexibilitet i det som gjordes i stan som skapade en bra energi. När Maria Lind och David Elliott styrde och ställde på Moderna tillsammans fanns det en inneboende dynamik och friktion vilket gav ett spännande resultat. Nu är det mer strömlinjeformat och därmed ganska tråkigt. Samma sak på Iaspis, när Daniel Birnbaum var där kändes det som om inget var omöjligt och en skruttig budget var småsaker som inte gjorde något om bara viljan och lusten fanns där - alla var inbjudna att delta, även de som tyckte precis tvärtemot, vilket skapade enorma möjligheter, och det var plötsligt lockande att komma till Stockholm för att få vara med när det händer, där det händer. Kanske är det bara jag som blivit gammal, gnällig och bitter men någonstans djupt därinne bakom all cynism finns ett litet romantiskt hjärta som bultar för det omöjliga... Å herregud så patetisk jag låter! Men jag menar det... Jag tror att det snart med nödvändighet måste bli lite högre i tak i den här stan igen, jag menar, nu har vi en enorm mängd med bra institutioner och schyssta gallerier som visar bra samtidskonst. Snart måste vi börja göra utställningar för en publik som inte med nödvändighet förväntas vara från Stockholm utan även från Härnösand, Shanghai, Murmansk, Brooklyn och Grenoble också. Det måste bli roligt med konst igen snart efter en tråk-våg med relationell estetik i det urvattnade fältet och "gränsöverskridande" konst som handlar om ett eget koketterande i en liten klick vänner. Det måste också med nödvändighet ske något med det som Nittve i en intervju för lite sedan kallade "tradition" att man sitter i varandras styrelser för "publikens skull". Det måste snart ske lite influx i de där styrelserna för Sveriges institutioner av folk med andra kontakter, erfarenheter och åsikter. Som det är nu har man återanvänt samma åsikter och telefonnummer in absurdum och det stinker sötsliskig, inställsam och reciprok incest lite här och var. Det kommer att ske något snart, det är jag alldeles säker på. Då blir det kul igen och saker och ting blir möjliga - bara man har lite vilja, energi och entusiasm. Men det finns också en stor risk att jag hinner emigrera till Abu Dhabi innan dess.Och relaterat till detta menar jag också att om man ska känna någon sorts självrespekt som curator eller kritiker måste man med all nödvändighet titta på mycket konst och försöka följa med på vad som sker även på andra platser än Stockholm, Sverige. Det händer sällan att man ser en kritiker recensera något som gjorts i Sundsvall i dagens tidskrifter och dagstidningar. Och våra grannländer kunde lika gärna gått under, vem fan skrev om något som hände i Oslo, Köpenhamn eller Helsingfors senast i DN liksom? I Oslo just nu finns en enormt livaktig scen med en fantastisk mängd superspännande konstnärer som aldrig kommer att ställa ut i Stockholm eller Malmö. Sjukt! Och sen ska vi inte tala om hur få som faktiskt tar sig tid och råd att åka på biennaler eller utställningar i Paris, London eller ens New York. Det finns en liten grupp som gör det, och det finns framför allt konstnärer som gör detta och som inspireras av andra platser och verk som ligger utanför de hemmavarande kritikernas och curatorernas referensramar och konstnärerna kanske därför inte blir förstådda eller missuppfattade eller liknande. Som frilansande har jag måhända inte pengar men jag har en flexibel tid där jag kan myrjobba under en period i min skrivarlya och sen resa till spännande platser där det händer spännande grejer såsom Dubais första konstmässa eller Lothar Hempels hitintills största utställning i Grenoble och samtidig utöka mina egna referensramar och bli kvitt några fördomar.
RE: Du är kritiker och curator, är det en bra kombination? Ska man inte välja sida?
PE: Jo. Det tycker jag - att man ska välja alltså. Jag är utbildad curator och det är den sidan jag valt egentligen. Tyvärr blir man inte fet som frilansande curator, och det blir man inte som kritiker heller. Som curator skriver man om konst och ibland kan det vara hårfint att se om man är "curator" i en text eller "kritiker". Det är lite olika "kappor" man tar på sig i de olika rollerna. Som nämnt tidigare finns det dock en tradition bland curatorer att också "dobbla" lite med kritikeryrket. Det är så många skapat sig en röst, ett namn och en färg så att säga innan de tillåtits att komma in som curator. Det var så man "blev" curator innan utbildningen fanns. Jag har valet att söka jobb på Konsum (vilket jag iof inte har något emot) eller försöka stanna kvar i konstvärlden och alltmedan jag håller mig kvar både skärpa min ton och mina tankar genom att också arbeta som kritiker. Det var också lite roligt de första gångerna att se sitt eget namn i de där tidskrifterna som för mig en gång i tiden var "magiska" såsom Frieze eller Artforum... Det är både löjligt och kokett, jag vet, men alla har väl något fåfängt i sig och hos mig yttrade det sig bland annat på det här sättet. Det är ju också smickrande att folk vill ha ens texter! Nu, när jag är van vid att lönen för ett "pick" på Artforums hemsida är 35$ (nä, jag har aldrig sett skymten av det) har väl charmen falnat vad gäller just de där magasinen, men eftersom de läses av så många innebär det en chans att faktiskt påverka, och det gör jag mer än gärna. Varje månad är jag beredd att ge upp både curatorskapet och kritikerskapet eftersom det är sjukt dåligt betalt men sen dyker den där förbannade passionen upp igen. Jag önskar jag kunde bli börsmäklare eller så vid sidan av.
RE: Berätta om två stora konsthändelser som riktigt drabbat dig?
PE: Det måste bli Børre Sæthres utställning "My Private Sky" 2001 på Astrup Fearnley i Oslo och Christoph Büchels utställning "Simply Botiful" som stängde nu för bara någon månad sedan på Hauser & Wirth Coppermill i London. De är bägge helhetsupplevelser som nära nog inte låter sig beskrivas. Men de påverkade mig starkt, psykologiskt, intellektuellt, visuellt och på alla möjliga andra sätt också. Bägge utställningarna påverkade mig ungefär som om jag dragit ett kilo kokain. Det handlade om att jag ramlade in i ett parallellt universum och blev uppfuckad i hjärnan och sen utkastad tillbaks till min egen "verklighet" efteråt, men inget blir sig riktigt likt efter dessa två utställningar.
RE: Nämn en ung konstnär som vi inte riktigt känner igen, men som du tror på?
PE: Åh, vad man än svarar på en sån fråga blir det fel! Dvs, det känns väldigt "fingret i luften" och skitnödigt typ "jag är så trendig och het som känner till heta konstnärer innan någon annan gör det" om jag skulle nämna något/några namn, och nämner jag inga namn så blir man slingrig och lite pretto och kanske lite feg. Sen så finns det så många nivåer på frågan - "tror på" som i "konstens försvarare" eller som "nyskapare" eller som kommersiellt framgångsrik eller någon som man inte känner igen i Sverige ännu, eller någon som inte fått sin första galleriutställning än?? Det finns en oändlig mängd fantastiska konstnärer som förtjänar ära och berömmelse som ännu inte fått det som kanske inte kan kategoriseras som unga längre. Jag måste fega ur av politiska skäl och passa på den frågan tyvärr.
RE: Vad har du för kommande utställningsprojekt?
PE: Jag ska få göra ett superroligt projekt på spännande nya spejset 0047 i Oslo! Utställningen ska heta "BALLS" och jag ska välja bara manliga konstnärer. Vid en första anblick är det väldigt politiskt inkorrekt (och därmed fantastiskt kul) men förhoppningsvis kan jag förmedla glimten i ögonvrån och folk kommer att fatta att det i själva verket kanske är fröken Ekroth som "got the biggest balls of them all", hehe. Närå, det kommer att bli världens bästa utställning om allt rullar på som det ska, med helt sjukt bra konstnärer och verk...
Power har mycket att säga: läs noga.
---
Rikard Ekholm: Power, du är en känd okändis. Allmänt konstintresserade är nog inte så säkra på vem du är. Men för alla som sysslar med konst är du lika igenkänd som vem som helst. Men varför blev det egentligen konst i första läget?
Power Ekroth: Jag har alltid fascinerats av den konstiga inmutning som är konstens. Jag tyckte det var obegripligt att man kunde betala miljonbelopp för en liten olja på duk alltmedan man dör av hungersnöd och vattenbrist i andra delar av världen -- intresset handlade alltså om moraliska värderingar men också om estetiska värden: hur fan var det liksom möjligt att någon värdesatte ett objekt så mycket? Jag valde mellan filosofi och konst på universitetet och det blev bägge. Konstteori blev "min grej" eftersom det på ett sådant ypperligt sätt kombinerade filosofi och konst. När jag förstått värdet av konst och tragglat mig igenom konsthistorien och lärt mig hur konst är på något vis spjutspetsen av en kulturs uttryck blev jag snopen och besviken när konstvetenskapen stannade på 1950/1960-talen. Mina professorer hänvisade mig till konsttidskrifterna för att få reda på vad som händer idag i den samtida konsten och sen blev jag väl lite besatt och ville vara med och påverka min egen samtid genom att kunna "pusha" och förmedla de konstnärer som jag själv tyckte var roliga och som i mitt tycke arbetade med, för att låta lite pretto, förkroppsliga samtidens filosofi. Vad som från början var en förundran blev till en passion och en vilja att påverka, om än marginellt, helt enkelt.
RE: Du sitter i redaktionen för jättekulturella SITE Magazine, men skriver inte så ofta i den. SITE är tung, du är liksom både tung och lätt - hur går det ihop?
PE: Vad BRA att mina texter uppfattas så!! Det gör mig glad. Um... Vi är ganska många i SITE-redaktionen och vi skriver inte alltid själva i numren. I det att vara redaktör innebär (tycker i alla fall jag) ett stort ansvar att plocka fram andra skribenter, att hitta texter som är spännande och intressanta, och inte nödvändigtvis att göra sin egen röst hörd jämt och ständigt. SITE är ett forum som vi skapade för att vi ville ha kul och för att vi ville hitta texter som vi själva ville läsa och göra hörda. Och för att skapa en motpol till de mer "glossiga" magasinen med mest bilder och inte så mycket innehåll - plus att föra en diskussion som inte existerar på de stora (Svenska) dagstidningarnas kultursidor idag. För min egen del har jag försökt att sträva efter att även inbegripa lite mera "lätt" innehåll som kompletterar det tunga i SITE, och när jag skriver i mer "lätta" medier söka göra dem lite mer "tunga". Rent krasst handlar det ju också om tid, engagemang och pengar eftersom ingen av oss får ju betalt för det vi gör, varje nummer gör oss lite mer fattiga och jag har en hyra att betala varje månad. Jag tycker att det är viktigt att skriva för olika sorters läsare, att försöka göra abstrakta saker begripliga men att undvika en didaktisk ton eller att ständigt referera till de där gamla gubbarna man inte kommer undan att ha läst om man är intresserad av inom det här området. Det handlar väl om kanske att försöka hitta en självständig röst också och jag gillar att hoppa mellan alla de olika konstvärldar som dväljs inom det konstiga begreppet "konstvärlden" och det återspeglas väl i det jag skriver. Men det klart - vissa medium "lättifierar" ju ens texter i redigeringen. I vissa tidningar kan man inte skriva långa meningar eller använda "svåra ord" som "reflektion". Det kan jag tycka är trist eftersom man sänker läsarens (och skribentens) ribba. Därför känns det tryggt och trevligt att kunna ha ett medium som SITE att kunna skriva lite mer "reflekterat" också.
RE: I dag spottar skolorna ut curatorer. Du tillhör den första kullen som gick ut från Konstfack. Vad håller skolorna på med i dag när de sänder ut entusiastiska konstkännare - är det bra, och vart hamnar alla?
PE: Jag har alltid tyckt att det har varit skitbra! Ju fler curatorer desto större mångfald och möjligheter för nya utställniningar och spännande konst att se dagens ljus. Med det sagt så vill jag även påpeka att det gått inflation i både begreppet "curator" och utbildningar. Det finns lika många sätt att verka som curator som det finns curatorer och det finns en enorm spänst inom yrket. Man kan vara (och blir oftast) allt från fundraiser, marknadsförare till ljussättare och väggbyggare. Det är ju just det som är så vansinnigt roligt - att man ständigt blir utmanad inom yrket! När den första curatorutbildningen startade här rasade en debatt på DNs kultursidor som var helt åt h-vete konstig, där få hade koll på vad en curator gjorde och varför - och dessutom fanns missuppfattningen att det var något nytt. Så länge det har funnits konstutställningar har det funnits curatorer, dvs någon som satt samman utställningen (konstnären själv eller någon annan). Med utbildningen uppstod en förhoppning om att man äntligen skulle kunna ta yrket mer på allvar och man förstod att det faktiskt betyder något vad en curator gör - att man kan vara okänslig eller känslig som curator, att man kan påverka hur man ser på ett visst verk för resten av dess levnadstid. Det fanns också en förhoppning om att samhället i stort skulle kunna göra det lättare för de som examinerats från en "riktig utbildning", att på något vis göra infrastrukturen enklare för curatorer som frilansar. Tyvärr väntar vi fortfarande på detta, mer och mer otåligt. Det var bland annat därför några av oss startade en förening för curatorer, FOCS (Föreningen Organiserade Curatorer i Sverige), för att försöka snabba på denna process. Som det är nu är det i princip omöjligt att frilansa som curator i Sverige trots att institutionerna omkring i landet dukar under av ökad administration och lätt borde ta till sig frilansande arbetskraft. Universitetets utbildning riktar mer in sig på "kulturproducenter" i stort och inte nödvändigtvis på "curatorrollen" som också var något av ett modeord för några år sedan. På universitetets utbildning förväntas utfallet bli att man hamnar på Etnografiska Museet lika gärna som på Magasin 3. Curatorutbildningen på Konstfack har också förändrats flertalet gånger sedan jag gick där och var "försökskanin" och fungerar just nu idag mer som ett residency för internationella frilansande curatorer som redan påbörjat sina karriärer.
RE: Utveckla lite om FOCS, varför är det så viktigt att curatorerna förenas och strider tillsammans?
PE: Det finns två huvudskäl. Det ena är att det är ett fruktansvärt ensamt yrke. Man är oerhört pressad i sin position gentemot besökare, konstnärer, tekniker, budgeten, ens chefer, (ofta) politiker, sponsorer, deadlines, media och inte minst ens egna arbetskamrater. Man har huvudansvar utan att vara chef. Ofta finner man på "hemmagjorda" lösningar på konstiga problem och det är viktigt att kunna dela med sig av erfarenheter, kunskap och att kunna motivera varandra att fortsätta trots sinnessjuka arbetsförhållanden. Den andra handlar om vår förskräckliga arbetssituation där man i princip arbetar isolerad och oftast utan en tillfredställande budget. Det är viktigt att kunna skapa ett forum för utbyten av kontakter och kanske också resurser. Kan man öppna upp för dialog mellan curatorer inom landet och kanske skapa välbehövliga synergieffekter. Det andra huvudskälet handlar om att något måste förändras i de frilansande curatorers situation. Som det ser ut idag har svenska curatorer ingen möjlighet att själva söka stipendier, utlandsvistelser för research eller projektbidrag. Den enda möjlighet vi har idag är att gå via Konstnärsnämnden, och då gå via konstnärer som får söka pengar åt oss och därmed konkurrera med sina egna projektmedel. Det är sinnessjukt. I Norge kan curatorer söka projektstipendier och residencys i Berlin, Istanbul och New York via OCA, en organisation som är uppbyggd efter Iaspis' struktur på ett senare stadium. Jag som frilansande curator i Sverige är helt bakbunden i förhållande och måste förlita mig på mer eller mindre välvilliga institutioner som själva sliter med en tunn plånbok och egentligen redan har en fast curator. En frilansande curator arbetar på ungefär lika villkor (kanske till och med lite hårdare) än en konstnär men kan varken söka stipendier eller sälja några verk. Vi arbetar utanför den kommersiella konstvärlden och är i högsta grad medskapare till en aktiv och levande konstvärld men måste förlita oss på institutioners intresse och privata medel (som ännu inte uppmuntras genom skattelättnader). I Sverige finns i princip inget sådant intresse från institutionernas sida. Sveriges konstliv hade inte sett ut som det gör idag utan färgstarka föregångare inom yrket såsom Maria Lind eller Daniel Birnbaum. De hade inte heller tillgång till stipendier när de startade men skrev i dagspressen och arbetade som doktorander. Nu har vi en yrkeskår som inte har möjlighet att doktorera eller har andra egentliga möjligheter att arbeta på det här viset. Det är en helt absurd situation som vi måste försöka ändra på.
RE: Några av dina klasskamrater Marianne Hultman och Pia Kristoffersson har heltidsjobb. Är det frivilligt du reser runt och frilansar, eller nödvändigt ont?
PE: Haha, nej jag är bara sjuk i huvudet. (Marianne gick förresten i kullen efter mig på Konstfack) Ok, så här - jag har alltid velat frilansa eftersom jag är så himla envis och vill ha saker på "mitt" sätt. När jag slutade på Konstfack tänkte jag "OK, nu gör jag några hundår och jobbar frilans gratis för att sen ta ett institutionsjobb under ett par år för att sedan fortsätta frilansa". De där "hundåren" tog liksom aldrig slut av olika anledningar, men numera vägrar jag att göra utställningar gratis (vilket också resulterar i att jag gör färre och färre utställningar tyvärr). Jag tänker inte sitta med 95% administration och i princip inget utrymme att arbeta med konsten på en institution även om jag är i galet behov av en månadslön snart. Det är ju till syvende och sist för konstens skull jag arbetar. Jag arbetar mer än gladeligen 80% med administration, det är jag duktig på, sålänge jag får utrymme att arbeta tillsammans med konstnärerna och skapa möjligheterna för att de ska få frid och ro för sin konstnärliga process. När jag började jobba såg konstscenen i Stockholm lite annorlunda ut också, det var inte lika lågt i tak som nu och det fanns en vilja och en flexibilitet i det som gjordes i stan som skapade en bra energi. När Maria Lind och David Elliott styrde och ställde på Moderna tillsammans fanns det en inneboende dynamik och friktion vilket gav ett spännande resultat. Nu är det mer strömlinjeformat och därmed ganska tråkigt. Samma sak på Iaspis, när Daniel Birnbaum var där kändes det som om inget var omöjligt och en skruttig budget var småsaker som inte gjorde något om bara viljan och lusten fanns där - alla var inbjudna att delta, även de som tyckte precis tvärtemot, vilket skapade enorma möjligheter, och det var plötsligt lockande att komma till Stockholm för att få vara med när det händer, där det händer. Kanske är det bara jag som blivit gammal, gnällig och bitter men någonstans djupt därinne bakom all cynism finns ett litet romantiskt hjärta som bultar för det omöjliga... Å herregud så patetisk jag låter! Men jag menar det... Jag tror att det snart med nödvändighet måste bli lite högre i tak i den här stan igen, jag menar, nu har vi en enorm mängd med bra institutioner och schyssta gallerier som visar bra samtidskonst. Snart måste vi börja göra utställningar för en publik som inte med nödvändighet förväntas vara från Stockholm utan även från Härnösand, Shanghai, Murmansk, Brooklyn och Grenoble också. Det måste bli roligt med konst igen snart efter en tråk-våg med relationell estetik i det urvattnade fältet och "gränsöverskridande" konst som handlar om ett eget koketterande i en liten klick vänner. Det måste också med nödvändighet ske något med det som Nittve i en intervju för lite sedan kallade "tradition" att man sitter i varandras styrelser för "publikens skull". Det måste snart ske lite influx i de där styrelserna för Sveriges institutioner av folk med andra kontakter, erfarenheter och åsikter. Som det är nu har man återanvänt samma åsikter och telefonnummer in absurdum och det stinker sötsliskig, inställsam och reciprok incest lite här och var. Det kommer att ske något snart, det är jag alldeles säker på. Då blir det kul igen och saker och ting blir möjliga - bara man har lite vilja, energi och entusiasm. Men det finns också en stor risk att jag hinner emigrera till Abu Dhabi innan dess.Och relaterat till detta menar jag också att om man ska känna någon sorts självrespekt som curator eller kritiker måste man med all nödvändighet titta på mycket konst och försöka följa med på vad som sker även på andra platser än Stockholm, Sverige. Det händer sällan att man ser en kritiker recensera något som gjorts i Sundsvall i dagens tidskrifter och dagstidningar. Och våra grannländer kunde lika gärna gått under, vem fan skrev om något som hände i Oslo, Köpenhamn eller Helsingfors senast i DN liksom? I Oslo just nu finns en enormt livaktig scen med en fantastisk mängd superspännande konstnärer som aldrig kommer att ställa ut i Stockholm eller Malmö. Sjukt! Och sen ska vi inte tala om hur få som faktiskt tar sig tid och råd att åka på biennaler eller utställningar i Paris, London eller ens New York. Det finns en liten grupp som gör det, och det finns framför allt konstnärer som gör detta och som inspireras av andra platser och verk som ligger utanför de hemmavarande kritikernas och curatorernas referensramar och konstnärerna kanske därför inte blir förstådda eller missuppfattade eller liknande. Som frilansande har jag måhända inte pengar men jag har en flexibel tid där jag kan myrjobba under en period i min skrivarlya och sen resa till spännande platser där det händer spännande grejer såsom Dubais första konstmässa eller Lothar Hempels hitintills största utställning i Grenoble och samtidig utöka mina egna referensramar och bli kvitt några fördomar.
RE: Du är kritiker och curator, är det en bra kombination? Ska man inte välja sida?
PE: Jo. Det tycker jag - att man ska välja alltså. Jag är utbildad curator och det är den sidan jag valt egentligen. Tyvärr blir man inte fet som frilansande curator, och det blir man inte som kritiker heller. Som curator skriver man om konst och ibland kan det vara hårfint att se om man är "curator" i en text eller "kritiker". Det är lite olika "kappor" man tar på sig i de olika rollerna. Som nämnt tidigare finns det dock en tradition bland curatorer att också "dobbla" lite med kritikeryrket. Det är så många skapat sig en röst, ett namn och en färg så att säga innan de tillåtits att komma in som curator. Det var så man "blev" curator innan utbildningen fanns. Jag har valet att söka jobb på Konsum (vilket jag iof inte har något emot) eller försöka stanna kvar i konstvärlden och alltmedan jag håller mig kvar både skärpa min ton och mina tankar genom att också arbeta som kritiker. Det var också lite roligt de första gångerna att se sitt eget namn i de där tidskrifterna som för mig en gång i tiden var "magiska" såsom Frieze eller Artforum... Det är både löjligt och kokett, jag vet, men alla har väl något fåfängt i sig och hos mig yttrade det sig bland annat på det här sättet. Det är ju också smickrande att folk vill ha ens texter! Nu, när jag är van vid att lönen för ett "pick" på Artforums hemsida är 35$ (nä, jag har aldrig sett skymten av det) har väl charmen falnat vad gäller just de där magasinen, men eftersom de läses av så många innebär det en chans att faktiskt påverka, och det gör jag mer än gärna. Varje månad är jag beredd att ge upp både curatorskapet och kritikerskapet eftersom det är sjukt dåligt betalt men sen dyker den där förbannade passionen upp igen. Jag önskar jag kunde bli börsmäklare eller så vid sidan av.
RE: Berätta om två stora konsthändelser som riktigt drabbat dig?
PE: Det måste bli Børre Sæthres utställning "My Private Sky" 2001 på Astrup Fearnley i Oslo och Christoph Büchels utställning "Simply Botiful" som stängde nu för bara någon månad sedan på Hauser & Wirth Coppermill i London. De är bägge helhetsupplevelser som nära nog inte låter sig beskrivas. Men de påverkade mig starkt, psykologiskt, intellektuellt, visuellt och på alla möjliga andra sätt också. Bägge utställningarna påverkade mig ungefär som om jag dragit ett kilo kokain. Det handlade om att jag ramlade in i ett parallellt universum och blev uppfuckad i hjärnan och sen utkastad tillbaks till min egen "verklighet" efteråt, men inget blir sig riktigt likt efter dessa två utställningar.
RE: Nämn en ung konstnär som vi inte riktigt känner igen, men som du tror på?
PE: Åh, vad man än svarar på en sån fråga blir det fel! Dvs, det känns väldigt "fingret i luften" och skitnödigt typ "jag är så trendig och het som känner till heta konstnärer innan någon annan gör det" om jag skulle nämna något/några namn, och nämner jag inga namn så blir man slingrig och lite pretto och kanske lite feg. Sen så finns det så många nivåer på frågan - "tror på" som i "konstens försvarare" eller som "nyskapare" eller som kommersiellt framgångsrik eller någon som man inte känner igen i Sverige ännu, eller någon som inte fått sin första galleriutställning än?? Det finns en oändlig mängd fantastiska konstnärer som förtjänar ära och berömmelse som ännu inte fått det som kanske inte kan kategoriseras som unga längre. Jag måste fega ur av politiska skäl och passa på den frågan tyvärr.
RE: Vad har du för kommande utställningsprojekt?
PE: Jag ska få göra ett superroligt projekt på spännande nya spejset 0047 i Oslo! Utställningen ska heta "BALLS" och jag ska välja bara manliga konstnärer. Vid en första anblick är det väldigt politiskt inkorrekt (och därmed fantastiskt kul) men förhoppningsvis kan jag förmedla glimten i ögonvrån och folk kommer att fatta att det i själva verket kanske är fröken Ekroth som "got the biggest balls of them all", hehe. Närå, det kommer att bli världens bästa utställning om allt rullar på som det ska, med helt sjukt bra konstnärer och verk...
fredag, mars 30, 2007
Okej då kör vi
Det är alltså dags att blogga igen, även om jag i praktiken aldrig slutade. Jag har då och då gjort inlägg på KonstClip och fortsatte givetvis att läsa andra bloggar, som Vilks.net, Vassaggen och Isobelsverkstad, och jo jag tillhör alla de som läser Viggo Cavlings Resumé blogg. Länk överflödig.
Nu kommer det att handla om oss själva om allt möjligt vi tar del av och gör.
Alla kan titta in bäst de vill och ta del av vad vi skriver. Däremot kan bloggen enbart kommenteras av de som är inloggade på blogger. Dessutom kan "alias" bloggare, hur begåvade de än tycker sig vara lägga sina kommentarer på sina egna bloggar. Kalle och jag skriver under våra riktiga namn. Om något behöver sägas ska de sägas öppet och med riktigt namn. Det är dealen för fortsatt bloggande.
Förövrigt känns det mycket trevlig att vara tillbaka igen på SARTS!
Nu kommer det att handla om oss själva om allt möjligt vi tar del av och gör.
Alla kan titta in bäst de vill och ta del av vad vi skriver. Däremot kan bloggen enbart kommenteras av de som är inloggade på blogger. Dessutom kan "alias" bloggare, hur begåvade de än tycker sig vara lägga sina kommentarer på sina egna bloggar. Kalle och jag skriver under våra riktiga namn. Om något behöver sägas ska de sägas öppet och med riktigt namn. Det är dealen för fortsatt bloggande.
Förövrigt känns det mycket trevlig att vara tillbaka igen på SARTS!
onsdag, mars 28, 2007
SARTS = Fågel Fenix
SARTS kommer kanske att återuppstå men den här gången som ett rent narcissistiskt projekt från Rikard och mig där vi delar med oss av vardagliga betraktelser.
Fortsättning följer...
Fortsättning följer...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)