Vi har glädjen att presentera en ny gästrecension. Erik Janson har mitt i allt besökt London. Med sig hem tog han denna text, en recension av utställningen Open systems. Rethinking art c. 1970. Erik Janson har tidigare här på SARTS recenserat Gerhard Richters utställning på Louisiana.
------------------------
Den som törs åka till London i sommar och är intresserad av konst har alldeles för mycket att välja på. Martha Rosler på ICA, färgens mästare på Barbican och inte minst Frida Kahlo på Tate Modern. Praktfulla utställningar med stort underhållningsvärde allihopa. Men den som gjorde störts intryck på mig och fortfarande lever kvar i mitt medvetande är en annan utställning på Tate Modern under rubriken Open systems. Rethinking art c. 1970. Utställningen försöker närma sig den politiskt laddade konst som producerades både i Europa och USA under slutet av 1960-talet och under 1970-talet – den konst som så ofta får beteckningen ensidig plakatkonst utan fördjupning, rentav litet pinsam.
Men de verk av 31 konstnärer som här visas handlar inte om förenkling utan om den smärtsamma upptäckten att konsten inte befinner sig i ett politiska tomrum, att det inte finns något avskilt rum där konsten kan leva ett eget liv.
Kuratorerna bakom utställningen lufter fram den förnyelse som det innebar för många konstnärer när de ville uttrycka sin frustration över framför allt Vietnamkriget, vars betydelse som politisk, intellektuell och känslomässig ”väckarklocka” inte går att överskatta. Men vulgärföreställningen att det enda som producerades under denna tid var hyllningsporträtt av Mao, Fidel Castro eller Ho Chi Minh kommer alldeles på skam. Däremot kan man se hur mycket av den konst som produceras i dag som har sina rötter i det som gjordes för 30-40 år sedan. Det tycks som om en hel generation av konstnärer tvingades utforska sina bevekelsegrunder och uttrycksmedel ända in på benen för att kunna få fram det de ville säga. Och det var ett arbete som avsatte resultat som fortfarande andas och lever starkt,
Tre konstnärers verk lever starkt kvar i mitt medvetande. Mel Bochner som visar ett tomt vitt rum som han har mätt upp på millimetern och låter siffrorna stå kvar längs golv och väggar. Han ställer djupt oroande frågor om identitet, frihet och instängdhet. Hans Hacke ställer ut två verk, dels den suveräna, sublimt självklara Condensation Cube från 1963 , helt enkelt en förseglad tät kub av plexiglas med litet vatten i som kondenseras och återsamlas på bottnen i en cyklisk process som är beroende av ljus och värme. Den tycks handla om liv och död. Det andra verket av Hacke är det mycket berömda och mycket vredgade Manhattan Real Estate Holdings, a Real Time Social System, as of May 1971. Enkelt och åskådligt, med svart vita fotografier kartlägger han hur ett konglomerat av några få personer äger en mängd hyreshus på Manhattan där fattiga människor tvingas bo och betala höga hyror i förhållande till fastigheternas eländiga underhåll. Det är verk som håller än i dag genom sin noggrannhet, sin tydlighet, sin komplikation och sin vrede. Hacke kombinerar i detta klassiska verk sitt politiska engagemang med sin grundlighet och sitt intresse för naturvetenskapliga processer och samhällsvetenskapliga forskningsmetoder.
Det starkaste verken på utställningen står amerikanen Bruce Nauman för, enligt min mening. Det får också avsluta utställningen. Verket heter Going Around The Corner Piece och är från 1970. Verket består av en fyrkantig vit kub som betraktaren måste gå runt om på utsidan. I varje hörn finns en monitor, kopplad till en videokamera som visar betraktaren, men bara precis han eller hon försvinner bakom hörnet. Det blir en sort existentiell kommentar till de ogripbara processer som både konsten och livet på något sätt måste försöka fånga. Just när vi tycker oss fånga en verklig företeelse, en sanning om oss själva eller världen så försvinner den bakom hörnet.. Eller är det vi själva som flyr undan?
Open Systems. Rethhinking Art c. 1970 på Tate Modern är en mycket handgriplig påminnelse om att den konst som skapades har satt tydliga spår i den samtida konsten, och att den ingalunda var så enkelspårig som man ibland hör sägas. Tvärtom förde den in verkligheten på ett både brutalt och sofistikerat sätt och före in nytt blod i konstvärldens vita kub som aldrig lyckats bli riktigt vit och oskuldsfull igen efter det – tack och lov.
Utställningen pågår till den 18 september 2005. p>
