lördag, december 11, 2004

Gästrecension: Sam Taylor-Wood

Den här recensionen är skriven av Jenny Danielsson. Hon bor och arbetar i London.
Karl & Rikard

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sam Taylor-Wood

WHITE CUBE, London t.o.m 4 december 2004

På White Cube visas Sam Taylor-Woods serie Crying Men. Inramade i mörkt trä, i olika format, i både färg och svartvitt visar samtliga fotografier män som gråter eller är på väg att börja gråta. De är sorgsna ledsna män. I fokus exponeras mäns litenhet och förtvivlan, tårarna är sekundära. Samtliga män är välkända från filmduken. De är skådespelare. Det är något rörande över Dustin Hoffman i tårar. Jag lider med honom och de andra Hollywoodstjärnarna. Dessa förvridna ansikten visar det självklara – män gråter. Även om samhället många gånger varken talar om eller exponerar mannens gråt. Huruvida dessa stjärnor gråter som privatpersoner då och då vet vi inte. Att de kan, det ingår i deras profession, kan vi däremot vara säkra på. Mitt medlidande och intresse tappar i densitet. Mina tankar flyger iväg från de aktuella verken och jag funderar mer på vad Taylor-Wood kände när hon tog bilderna. Vad pratar man med Sean Penn om när han har gråtit? Det är vackra fotografier, i minutiös disposition men budskapet är vagt. Det känns lamt och krystat.

Utställningen inkluderar också verket Strings. Kameran glider, bilden flankeras av draperier på vilka ett skuggspel visas, i övre delen av bilden ses en galgliknande konstruktion, från den hänger i trådar en ung man. Kameran sveper under en enorm kristallkrona för att stanna. På en röd matta, i ett ovalt rum med en spegel i bakgrunden, står fyra notställ. Bakom varje sitter en man iklädd kostym. De utgör en stråkkvartett och uppför sig som en sådan. De följer notbladens instruktioner, då och då lyfter de blicken och väntar in varandra. Ovanför dem svävar mannen från den galgliknande upphängningen, naken förutom från midjan ner till övre delen av låren vilka täcks av ett mörkt tyg. Vid höfterna är selen fastspänd, från höftbenen leder trådarna uppåt. Han flyter i luften, snurrar runt, rör sig från höger till vänster, slår volter. Det är omöjligt att säga om han dras fram och tillbaka av någon eller om hans förflyttning är omfördelning av tyngd. Han rör sig stillsamt med enorm precision, han försöker nå dem som spelar under honom utan att lyckas. De spelar oberörda vidare. Det är möjligt att tidsbestämma medeltida krucifix genom att se på hur den lidande Jesus lider. När denne yngling hänger upp och ned med vinklade fötter och armarna rakt åt sidorna är han då en samtida lidande Jesusgestalt? Hans hår är nytvättat och kalufsen hänger som en gloria kring hans huvud.
Är denne kerubliknande varelse alla män? Ackompanjeras ynglingen av äldre generationer män som följer notbladens anvisningar och spelar? Hur svårt är det att lära sig spela fiol?

Taylor-Wood porträtterar lågmält och stillsamt mannen fångad i sin manlighet. De män hon valt att visa följer den förväntade, den stereotypa myten om mannen. De från filmduken är de som lyckats bäst. Samhället idealiserar den medietränade mannen, vem vill inte vara al Pacino? Även den unge mannen som hänger i trådarna, och som oundvikligen har historiska referenser till David eller Jesus, är en samtida idol. Främst sedd som fotbollsspelande. Matchtröjan dras glatt av efter fullgjord gärning för att exponera en perfekt överkropp. Kvintetten är i kostym, precis som den alltid är inom kammarmusikens värld.

På andra våningen hänger konstnären själv i luften. Fotografierna är tagna framför ett stort fönster, vita väggar och trägolv. De är antagligen tagna i hennes ateljé. Hennes kropp hänger i akrobatiska formationer. Ansiktet är på samtliga bilder dolt av det långa håret. Hon är iklädd trosor och ett linne. Det är omöjligt att se hur hon hamnade där i luften, trådarna är osynliga.

Det är sviten Self Portrait Suspended som lyckas ställa frågan om mannens utsatta tillvaro på sin spets. Är vi alla bara människor som ständigt förväntas leva efter den ena eller andra normen? Genom att använda sig av självporträttet gör hon utställningen personlig. För vem är kvinnan, konstnären Sam Taylor-Wood i förhållande till alla andra män och kvinnor, medialt kända som okända? Och vilka är vi i förhållande till henne. Hon känner i alla händelser många fler kändisar än vad jag gör.

Av: Jenny Danielsson, London.

torsdag, december 09, 2004

Recension: Wang Du

Wang Du

Palais de Tokyo, Paris


" Wang Du Parade #4"


I vår kunskapsbaserade värld får vi hela tiden information om vad som händer i världen och hur den ser ut. Den här informationen finns tillgänglig dygnet runt, på tv, internet och i tidningar. Vi har också möjlighet att välja varifrån vi får information eftersom utbudet är så stort. Effekten av det här informationsflödet är att vi tycker oss ha en bild av hur den värld som vi inte själva har upplevt ser ut. Den bild av verkligheten som media förmedlar blir hos oss den verklighet som vi faktiskt lever i. Det Wang Du gör i sitt konstnärskap är att ifrågasätta hur korrekt den bilden egentligen är. Hans skulpturer är alltid gjorda så att de ser ut som de gör på bilden de är tagna från dvs. samma perspektiv, kapade där bildens kant är etc. Genom att förverkliga den bild av verkligheten som media presenterar för oss visar han hur begränsad och ibland felaktig den bilden faktiskt är.


Ingången till Wang Dus utställning på Palais de Tokyo är en stor tarmliknande tunnel, "Le tunnel d'espace-temps" (Tidsrymdtunneln), bestående av ett runt 28m långt stålgaller fodrat med tusentals tidningssidor. I tunneln sitter också en mängd tv-apparater utplacerade med jämna mellanrum. De över sextio tv-apparaterna visar konstant nyhetskanaler på flera språk och från flera länder. När man kommer fram till den vindlande tunnelns slut ställs man inför det faktum att det enda sättet att ta sig ur tunneln och vidare in i utställningen är att åka nerför en rutschkana. På detta avväpnande vis landar man i Wang Dus värld, inte som vuxen utan som ett i en lek deltagande barn.
När man glidit ur tunnels öppning befinner man sig framför "World Markets", ett verk som liknar ett stort ihopskrynklat tidningspapper i metall vilket ger referenser till både den ekonomiska globaliseringen och modernistisk skulptur.
Bakom "World Markets" ligger en enorm matta. Mattans mönster föreställer en framsida från tidningen Time Magazine där bilden av den exploderande rymdfärjan Columbia är avbildad. Verket, som Wang Du kallar "Tapis Volant" (Flygande matta), är knuten för hand enligt traditionell teknik och har stora röda tofsar i varje hörn. Framför mattan står en skylt som inbjuder besökare att ta av sig skorna och strosa runt på mattan. När flera barnfamiljer strosar runt eller leker på verket konstrasterar det starkt mot det makabra motivet och för tankarna till vårt avtrubbade sätt att ta in nyheter där sprickande silikonbröst kan frammana starkare känslor än bilder på svältande barn.
Bakom mattan står ett flertal stora skulpturer föreställande en kvinna som i en erotisk pose inbjuder besökarna att titta upp under hennes minimala kjol. Väggen som utgör en fond för skulpturerna är en förstorad japansk pornografisk hemsida med flera bilder av kvinnor i sexuella situationer. En silhuett är utskuren ur bilden och man förstår snart att de stora kvinnoskulpturerna är det utskurna partiet som tagit tredimensionell skepnad på salsgolvet. Titeln på verket är "Enter" som är en uppmaning till att gå in genom dörren i vägg-hemsidans mitt och samtidigt refererar till själva andemeningen i de pornografiska referenser som verket innehåller.
Om man lyder uppmaningen och passerar genom hemsidan står man inför det sista och det viktigaste verket i utställningen, "Défilé" (Parad). Verket är en, på en sockel uppställd, kinesisk paradmarsch bestående av flera skulpturer utformade i ett överdrivet perspektiv. Den första skulpturen föreställer en kinesisk demonstrant som är i färd att avlossa en projektil med sin slangbella. Runt huvudet bär han ett pannband med en kinesisk text som översatt betyder "Ner med USA". Därefter följer ett flertal skulpturer med olika motiv, helikoptrar, soldater, ett flygplan, en pansarvagn, missiler och en general som bistert blickar ut över paraden. På golvet i salen ligger sidor från kinesiska tidningar utströdda. På tidningssidorna ser man de fotografier som använts som motiv för skulpturerna.


Défilé, ursäkta den dåliga fotokvaliteten.

De kinesiska tidningarna, som är hårt kontrollerade av den kinesiska staten, presenterar den relativt urmodiga kinesiska armén som slagkraftig och ständigt beredd att slå tillbaks mot fienden (USA). Den förvrängda bild som Wang Dus skulpturer ger oss är egentligen bilden av propagandan själv; de gamla kanonerna är inte längre gamla och slitna utan farliga och potenta vapen, soldaterna är inte dåligt tränade och povert utrustade utan motiverade och har nästan superkrafter, flygplanen är snabba och oövervinnliga osv. Detta är den bild av världen som den kinesiska regeringen ger sitt folk. En värld där Kina är den rättfärdiga staten och där USA är den stora onda fienden. Eftersom tillgången på andra informationskällor i Kina är nästan obefintlig blir propagandans förvrängda bild, även om man har ett kritiskt förhållningssätt till den, den enda bilden och därmed svår att förneka. Vi i västvärlden har en frihet att själva välja varifrån vi hämtar vår information men enligt Wang Du är inte heller vår nyhetsförmedling objektiv. En privatägd nyhetsförmedling är i värsta fall påverkad av kapitalintressenter i form av sponsorer och ägare, t. ex. Fox News, medan en statlig nyhetskanal kan påverkas och censureras av makthavarna som Kina är ett tydligt exempel på. Enligt Wang Du är vi aldrig fria från manipulation av media i vår verklighetsuppfattning, inte bara när det gäller politik utan också i andra aspekter av livet t. ex. vår bild av en familj, ett samhälle, vår sexualitet och hur vår historia formas och förmedlas. Wang Du visar också hur svårt det blir när människor med olika verklighetsuppfattning konfronteras med varandra och deras verkligheter krockar. Det är effekten av den krocken, det vi bl. a. kallar fientlighet och utanförskap, som leder till det hat som demonstranten i Défilé ger utlopp för. Därför är det viktigt att vi förstår att vår uppfattning av verkligheten inte är absolut. Det är upp till oss att själva definiera vår verklighet med hjälp av de verktyg som står oss till förfogande, men hur blir vår värld när man inte kan lita på att verktygen visar oss den faktiska verkligheten?

Det finns en risk att socialkritisk konst kan bli för mycket reportage och för lite konst men Wang Du undviker den fällan genom den komplexitet, både på ett estetiskt och mer teoretiskt plan, som hans verk besitter. När man betraktar ett av Wang Dus verk står man inte bara framför ett objekt utan också framför en symbol för hela vår världsbild och dess ofrånkomliga relativitet. Wang Dus konst är både en estetisk upplevelse och en hisnande tankeresa som man aldrig riktigt kommer att avsluta.