Resan till Månen, den nya utställningen på Bonniers konsthall, säger sig vara en utforskning av den samtida konstens förhållande till film.
Det håller jag inte riktigt med om. En rad sammanställda konstverk blir inte en utforskning bara för att. Däremot kanske texterna och seminarierna i relation till utställningen kan komma att utgöra en utforskning. Men det återstår att se hur det blir med den saken.
Ett av verken var jag mycket glad att se: Dara Birnbaums Technology/Transformation: Wonder Woman, 1978-1979. Det här var min premiärvisning.
Dara Birnbaum är en videokonstnär av rang och i det här verket visar hon att hon har humor och lust. Videoverket är ett slags videocollage fyllt med repetitioner och ihoppklipp från den numera klassiska TV-serien Wonder Woman som gick mellan 1975 och 1979. I huvudrollen Lynda Carter.
Man brukar ju framhålla att Dara Birnbaum är mer eller mindre samhällskritisk och i någon mån stämmer det säkert, men som jag ser det här verket framstår något mycket mer bejakande. Som filmen är klippt och kombinerad med soundtracket ser jag något mycket mer lustfyllt. Verket är helt uppenbart en kärleksförklaring till TV-serien om Wonder Woman och det starka kvinnoporträttet.
