Molly Hayes. Runaways, av Brian K Vaughan och Adrian Alphona.
Som vanligt handlar min genomgång av förra årets serier (den tredje i raden) inte om serier som nödvändigtvis kom ut förra året. Serierna jag skriver om är de jag läst under 2011. Jagcentrerat alltså (det här är juändå en blogg). Efter varje titel nämner jag förlag och den/de utgåvor jag har läst.
År 2010 var året när jag hittade Brian K Vaughan och med stort nöje och allvar läste båda hans stora följetonger: Ex Machina (Wildstorm: Hardcover deluxe vol. 1-5) och Y: The Last Man (Vertigo: Hardcover deluxe vol. 1-5). Den senare kunde jag till och med skriva en liten blänkare om i Upsala Nya Tidning. I år upptäckte jag Garth Ennis och har därför läst dennes The Boys (Dynamite: Hardcover vol. 1-6) som handlar om vår värld (nåja), om hur den skulle se ut om den på riktigt befolkades av människor med superkrafter. Mycket skulle gå åt helvete, blir väl sammanfattningen. Mycket, mycket rolig och fräck. Dels för grundhistorien, men framförallt för att Ennis är så fruktansvärt rak, rolig och ofta faktiskt riktigt rå, fast på ett mycket dråpligt och träffande sätt. Dessutom har han den egenskapen som gör att man omöjligen kan lägga ifrån sig en text av honom innan man har läst klart den. Teckningar av bl a Darick Robertson och John McCrea.
Av Ennis har jag även läst War Stories (Vertigo, 2004-2006: paperback vol. 1 och 2) och The Complete Battlefields (Dynamite, 2009: Hardcover vol. 1 och 2), som båda handlar om andra världskriget. Realistiska serier med anspråk om att säga något om tidsandan och stämningen under kriget. Teckningar av bl a Gary Erskine, Dave Gibbons och Chris Weston. Ofta mycket rörande berättelser om soldaternas helvete i Ryssland, Nordafrika och så vidare. Har även läst Ennis paradserie Punisher Max (Marvel Comics: paperback vol. 1-12). Max är Marvel Comics mer vuxna linje och här skildras både det ena och det andra – mest våld om man ska vara ärlig. Våld är enligt min mening i sig är fullkomligt ointressant, men på det sätt den skildras i Ennis Punisher Max gör att serien är enastående, inte minst skildras drivkrafterna bakom våldet; korruption, hämnd, sorg, nödvändighet och ibland kanske till och med lust. Obehagligt bra. Teckningar av Goran Parlov, Darick Robertson, m fl.
Även om årets stora behållning för mig var Ennis, hann jag även med ytterligare en serie av Vaughan, nämligen Runaways (Marvel Comics, 2003-2009: Hardcover delux vol. 1-3), som handlar om några ungdomar och barn som upptäcker att deras föräldrar är superskurkar. De bestämmer sig att vända sig emot dem och allt går åt pipsvängen fast ändå inte. Teckningar av Adrian Alphona. I början är teckningarna lite sådär, men på slutet alldeles underbara. Min favoritkaraktär är Molly Hayes, en liten mutantflicka, som är superstark, men efter att hon lyft något riktigt tungt, eller bråkat med någon riktigt ond och stark måste hon sova. Hon bara somnar av utmattning. Vaughan lämnade seriernas värld under några år, men gör i år, 2012, comeback med en slags romantisk science-fiction-saga, med titeln Saga (Image Comics) Känner mig kanske inte superpeppad på den, men ska kolla upp den när den kommer. Vaughan har ju inte gjort mig besviken förr.
En serieförfattare som man hela tiden läser om är Brian Michael Bendis. Hans serier säljer stort, men jag har inte riktigt ryckts med i hypen, förrän i år kan man väl säga. Jag läste hans Alias (Marvel Comics, 2001: Hardcover Omnibus) om en före detta kvinnlig superhjälte som aldrig riktigt lärt sig styra sina krafter och som istället blivit neurotisk och något tungsint privatdetektiv. Ett underhållande existentiellt drama – en liten pärla faktiskt. Fantasiska nedtonade teckningar av Michael Gaydos. Av Bendis har jag även läst The Avengers (Marvel Comics, 2010-2011: Hardcover vol. 1-2). Teckningar av John Romita Jr. och Bryan Hitch. The Avengers är en av Marvel Comics riktiga storsäljare och dessutom med fina och utmejslade teckningar; en lagom dos interna konflikter och fantastiska äventyr. I serien samsas klassiska superhjältar som Iron Man, Wolverine och Spider-Man om utrymmet.
Den serieförfattare som jag tyvärr oftast känner minst för, trots hans påstådda storhet är Grant Morrison. Morrison är en kultfigur över det vanliga och givet receptionen är han en av vår tids stora serieförfattare. Hans All Star Superman är en av mina favoriter någonsin, så visst ser jag något hos honom – men alltså mer sällan. Därför blev jag mycket positivt överraskad när jag läste hans korta We3 (DC Comics, 2005: paperback) som handlar om två hundar och en katt som rymmer från ett militärt forskningslabb där forskare försöker få dem att kunna delta i militär strid. En hjärtskärande berättelse om djur som försöker komma till rätta i en värld som i mångt och mycket vill dem ont. Teckningar av min favorittecknare Frank Quitely (precis som i All Star Superman).
Årets mest rörande läsning var ändå Daredevil: Vision Quest (Marvel Comics: Hardcover) av David Mack som både skriver och tecknar. Serien handlar om en ung kvinna som är döv, men som på grund av sitt handikapp har lärt sig efterapa andra människors fysiska rörelsemönster. Hon gör en drömresa och får en rad insikter om vad det innebär att vara människa och vilka val man faktiskt själv kan göra för att bli en god människa.
Årets nagelbitare var Scott Snyders allmänt hyllade Batman: Black Mirror (DC Comics, 2011: Hardcover deluxe). Teckningar av Jock och Francesco Francavilla. Den handlar om en ny Batman, nu bärs manteln upp av Dick Grayson, som tidigare haft rollen som sidekicken Robin. Bra för att den är just spännande och även lite otäck, och för att teckningarna är både spektakulärt tilldragande och suggestiva.
Årets besvikelse: Holy Terror (Legendary Comics: Hardcover) tecknad och skriven av Frank Miller. Även om teckningarna är enastående, är innehållet i stort förfärligt. Miller har blivit galen, vilket hans utbrott mot Occupy-rörelsen vittnar om (hans hemsida). Mycket, mycket tråkigt.
