Daniel Birnbaum har översatt Jacques Derrida, Martin Heidegger och Ludwig Wittgenstein.
Han skriver regelbundet i Artforum och är rektor för konsthögskolan Städelschule i Frankfurt.
Han är dessutom frilansande curator.
SARTS intervjuar Daniel Birnbaum:
---
Rikard Ekholm: Alla som jag pratar med talar varmt om dig och vill se dig som nästa chef för Moderna Museet. Du har tidigare varit chef för IASPIS, men har länge arbetat i Tyskland. Är du intresserad av att jobba i Sverige igen och då kanske som chef på Moderna?
Daniel Birnbaum: Tack, det var kul att höra. Jag har inga planer på att jobba i Sverige för tillfället, förutom en och annan sak för Magasin 3 där jag är associate curator sedan några år. Men vem vet? Var i Stockholm flera veckor i somras och läste kultursidorna flitigt. Det gjorde mig dock rätt deprimerad. När jag var tjugofem framstod DNs och SvDs kultursidor som något viktigt och en karriär som kritiker i Sverige som något spännande. Hur är det egentligen att arbeta med kultur idag i Sverige när det knappt finns någon intellektuell offentlighet? Jag föreställer mig det som rätt torftigt, men det vet du mer om än jag. Fast det verkar som om andra saker är desto mer vitala. En av mina bästa vänner är chef för tyska Gucci men är erbjuden att jobba för Acne Jeans i Stockholm. Det är tydligen oerhört attraktivt och han funderar på att göra det. Jag antar att mode är en kul grej i Stockholm nu, åtminstone fick detta mig att tro det. Moderna museet? Skrev nyligen en dödsruna om Pontus Hultén för Artforum och påmindes om vilken privilegierad plats Stockholm måste ha varit under 1960-talet. Jag har en alldeles för romantisk syn på Moderna och vet nästan ingenting om museets möjligheter idag för att kunna svara på om det vore något för mig. Har ibland uppmanats att söka liknande jobb, men har alltid dragit mig ur när jag insett att det egentligen mest handlar om fundraising.
RE: Du har doktorerat i filosofi, översatt Heidegger och Wittgenstein, skriver konstkritik, arbetar som curator och är rektor för konsthögskolan Städelschule i Frankfurt. Hur hinner du med allt? Finns det ingen risk för att det blir för mycket för att något ska bli riktigt bra?
DB: Jo, säkert. Jag har alltid haft svårt att tacka nej när en konstnär frågat om jag vill skriva något i en katalog, vilket resulterat i många mediokra essäer. Men i stort sätt koncentrerar jag mig nu på Städelschule.
RE: På vilket sätt har det varit bra för dig att vara filosof i din kontakt med konstvärlden och med konstnärer?
DB: Suzanne Pagé rådde mig att alltid ha något annat än samtidskonst i skallen, annars står man inte ut i längden, sa hon. Själv har hon alltid också sysslat med romersk och grekisk kultur vid sidan om museet i Paris. Jag har aldrig slutat att läsa litteratur och filosofi, det är egentligen det jag tycker är roligast.
RE: Du var en av dem som tog över tidskriften KRIS efter att Horace Engdahl & Co slutade. I dag känns den tiden nästan lite mytomspunnen. För att låta lite romantiserande: så levande och så fyllt av möjligheter. Hur var det att driva KRIS i Sverige då – förändrade ni kultursverige och vad känner du när du ser tillbaka på den tiden?
DB: Ja, vad ska jag säga? Jag hade turen att lära känna alla dessa människor när jag var lite över tjugo. Med Anders Olsson, som på den tiden var gift med min syster Anja, översatte jag Novalis och Thomas Bernhard. Med Sven-Olov Wallenstein översatte jag hundratals sidor Heidegger på ett stekhett tak in New York. Varför? Vart ville vi komma med allt detta oavlönade intellektuella arbete? Jämfört med den miljön, som också handlade om konst och dans, ter sig det mesta jag upplevt som instrumentaliserat eller kommersiellt. De här människorna blev mitt egentliga universitet. Faktum är att vi nog hade en idé om att göra den svenska kulturen rikare, eller till och med det svenska språket, vilket inte låter riktigt klokt. Ett land till vars språk Heidegger, Derrida, Lacan och Deleuze inte är översätta, vad är det för slags land? Vill man bo där? Fråga Sven-Olov Wallenstein om detta.
RE: I dag är Derrida och Deleuze allmängods för de allra flesta riktigt engagerade kulturmänniskor. Det går än i dag inte att läsa en tidskriftstext utan en referens till någon av dessa herrar. Släpar Sverige efter nu igen, eller ser det likadant ut internationellt?
DB: Jag är ledsen, men det vet jag ingenting om. Nu har jag inte bott i Sverige på sju år. Miljön kring Södertörn verkar ju ytterst vital och internationell, de bjuder väl in i stort sett alla som det talas om... så vitt jag förstått.
RE: Din bok Chronology om samtidskonst blev något av en hit i konstvärlden. Hur kändes det? Jag såg dig själv tala om den på bokhandeln Konstig i Stockholm. Har du planer på en fortsättning?
DB: Jag jobbar på en liten essä som heter Late Arrivals. Den handlar om upprepningar, ekon, efterbilder och om känslan att komma för sent till festen. Kort och gott om vår tid.
RE: Du skrev konstkritik i Dagens Nyheter. Följer du den svenska kritiken – det har talats om konstkritikens kris – alla klagar; är det så illa som det sägs? Vad ska i så fall göras?
DB: Den svenska situationen är nog lite speciell. Kultursidorna i Tyskland har exempelvis inte förytligats på ett liknande sätt. Men konstkritiken har nog marginaliserats överallt. Ytterst har det säkert med den allt kraftigare kommersialiseringen att göra, och med de offentliga institutionernas försvagning. Detta är ett stort tema och inget jag kan reda ut, men det blir allt tydligare att privata gallerier, mässor och samlare dominerar konstlivet på ett nytt sätt. Vem behöver en kritiker när man kan skaffa sig alla relevanta informationer från en välbetald art advisor? Ja, det är dystert. Men rätt var det är dyker det upp nya problem som får vår nuvarande situation att te sig idyllisk. Vänta du bara, det blir säkert värre med tiden...
RE: Jag hörde från, vad jag skulle kalla en säker källa, att curatorteamet bakom förra Moskvabiennalen fick, trots att alla bedyrade motsatsen, order från hög ort om att göra si och så – eller framförallt gör inte si eller så: stämmer det, eller är det bara ett rykte som vägrar dö?
DB: Hm, säker källa...? Ärligt talat fanns det alla problem man kan tänka sig i Moskva och det hela var en absurditet. Vad som däremot förvånade mig var att ingen intresserade sig för konstens innehåll. Ingen hade kollat vad som visats på videoskärmarna några minuter innan de var installerade (ett värre problem var förstås att vissa skärmar inte blev installerade alls, på grund av kaos). Det visades också verk som jag aldrig någonsin skulle kunna visa på ett museum med tusentals människor i Tyskland, exempelvis små skulpturer som såg precis ut som hemgjorda bomber (jättekul idé tyckte den ryske konstnären, och ingen ingrep). Ryssland är nog precis så korrupt och odemokratiskt som man kan tro. Provokationer mot religiösa grupper väcker också omedelbart avsky och vandaliseras. Men för den typen av plakatkonst intresserar sig ändå inte Hans Ulrich Obrist, Rosa Martinez eller Nicolas Bourriaud. Inte jag heller. Därför fanns det inga ingrepp från officiellt håll som kan ses som censur av vår utställning i Leninmuseet. Om detta talar för eller emot den unga internationella konsten vet jag inte. Det verkliga problemet kanske är att samtidskonst lätt kan bli ett till intet förpliktigande substitut för verkliga politiska initiativ. Titta vi har en ny biennal här i Kina (eller Turkiet, Ryssland, Abu Dhabi, Kuba...), vi är ju helt moderna och demokratiska precis som ni. Dessutom älskar vi att åka till London och skakar gärna hand med Jay Joplin...
RE: Jag doktorerar i estetik vid Uppsala Universitet. Av allt att döma förvaltade du din tid som doktorand på ett bra och roligt sätt. Vad kan du rekommendera mig som doktorand att göra – översätta kontinental filosofi?
DB: Gör vad du tycker är kul, eller sadla om och bli börsmäklare.
RE: Vad har du för kommande projekt?
DB: Min nya hobby är att samla utställningskataloger. Jag fick nyligen tag i Andy Warhols första katalog från 1967, året före Modernas utställning. Och idag köpte jag When Attitudes Become Form för knappa 200 Euro. Ett kap!
---
Daniel Birnbaum på LIBRIS, här.
