Power Ekroth, en av vår konstvärlds profiler - men vem är hon?
Power har mycket att säga: läs noga.
---
Rikard Ekholm: Power, du är en känd okändis. Allmänt konstintresserade är nog inte så säkra på vem du är. Men för alla som sysslar med konst är du lika igenkänd som vem som helst. Men varför blev det egentligen konst i första läget?
Power Ekroth: Jag har alltid fascinerats av den konstiga inmutning som är konstens. Jag tyckte det var obegripligt att man kunde betala miljonbelopp för en liten olja på duk alltmedan man dör av hungersnöd och vattenbrist i andra delar av världen -- intresset handlade alltså om moraliska värderingar men också om estetiska värden: hur fan var det liksom möjligt att någon värdesatte ett objekt så mycket? Jag valde mellan filosofi och konst på universitetet och det blev bägge. Konstteori blev "min grej" eftersom det på ett sådant ypperligt sätt kombinerade filosofi och konst. När jag förstått värdet av konst och tragglat mig igenom konsthistorien och lärt mig hur konst är på något vis spjutspetsen av en kulturs uttryck blev jag snopen och besviken när konstvetenskapen stannade på 1950/1960-talen. Mina professorer hänvisade mig till konsttidskrifterna för att få reda på vad som händer idag i den samtida konsten och sen blev jag väl lite besatt och ville vara med och påverka min egen samtid genom att kunna "pusha" och förmedla de konstnärer som jag själv tyckte var roliga och som i mitt tycke arbetade med, för att låta lite pretto, förkroppsliga samtidens filosofi. Vad som från början var en förundran blev till en passion och en vilja att påverka, om än marginellt, helt enkelt.
RE: Du sitter i redaktionen för jättekulturella SITE Magazine, men skriver inte så ofta i den. SITE är tung, du är liksom både tung och lätt - hur går det ihop?
PE: Vad BRA att mina texter uppfattas så!! Det gör mig glad. Um... Vi är ganska många i SITE-redaktionen och vi skriver inte alltid själva i numren. I det att vara redaktör innebär (tycker i alla fall jag) ett stort ansvar att plocka fram andra skribenter, att hitta texter som är spännande och intressanta, och inte nödvändigtvis att göra sin egen röst hörd jämt och ständigt. SITE är ett forum som vi skapade för att vi ville ha kul och för att vi ville hitta texter som vi själva ville läsa och göra hörda. Och för att skapa en motpol till de mer "glossiga" magasinen med mest bilder och inte så mycket innehåll - plus att föra en diskussion som inte existerar på de stora (Svenska) dagstidningarnas kultursidor idag. För min egen del har jag försökt att sträva efter att även inbegripa lite mera "lätt" innehåll som kompletterar det tunga i SITE, och när jag skriver i mer "lätta" medier söka göra dem lite mer "tunga". Rent krasst handlar det ju också om tid, engagemang och pengar eftersom ingen av oss får ju betalt för det vi gör, varje nummer gör oss lite mer fattiga och jag har en hyra att betala varje månad. Jag tycker att det är viktigt att skriva för olika sorters läsare, att försöka göra abstrakta saker begripliga men att undvika en didaktisk ton eller att ständigt referera till de där gamla gubbarna man inte kommer undan att ha läst om man är intresserad av inom det här området. Det handlar väl om kanske att försöka hitta en självständig röst också och jag gillar att hoppa mellan alla de olika konstvärldar som dväljs inom det konstiga begreppet "konstvärlden" och det återspeglas väl i det jag skriver. Men det klart - vissa medium "lättifierar" ju ens texter i redigeringen. I vissa tidningar kan man inte skriva långa meningar eller använda "svåra ord" som "reflektion". Det kan jag tycka är trist eftersom man sänker läsarens (och skribentens) ribba. Därför känns det tryggt och trevligt att kunna ha ett medium som SITE att kunna skriva lite mer "reflekterat" också.
RE: I dag spottar skolorna ut curatorer. Du tillhör den första kullen som gick ut från Konstfack. Vad håller skolorna på med i dag när de sänder ut entusiastiska konstkännare - är det bra, och vart hamnar alla?
PE: Jag har alltid tyckt att det har varit skitbra! Ju fler curatorer desto större mångfald och möjligheter för nya utställniningar och spännande konst att se dagens ljus. Med det sagt så vill jag även påpeka att det gått inflation i både begreppet "curator" och utbildningar. Det finns lika många sätt att verka som curator som det finns curatorer och det finns en enorm spänst inom yrket. Man kan vara (och blir oftast) allt från fundraiser, marknadsförare till ljussättare och väggbyggare. Det är ju just det som är så vansinnigt roligt - att man ständigt blir utmanad inom yrket! När den första curatorutbildningen startade här rasade en debatt på DNs kultursidor som var helt åt h-vete konstig, där få hade koll på vad en curator gjorde och varför - och dessutom fanns missuppfattningen att det var något nytt. Så länge det har funnits konstutställningar har det funnits curatorer, dvs någon som satt samman utställningen (konstnären själv eller någon annan). Med utbildningen uppstod en förhoppning om att man äntligen skulle kunna ta yrket mer på allvar och man förstod att det faktiskt betyder något vad en curator gör - att man kan vara okänslig eller känslig som curator, att man kan påverka hur man ser på ett visst verk för resten av dess levnadstid. Det fanns också en förhoppning om att samhället i stort skulle kunna göra det lättare för de som examinerats från en "riktig utbildning", att på något vis göra infrastrukturen enklare för curatorer som frilansar. Tyvärr väntar vi fortfarande på detta, mer och mer otåligt. Det var bland annat därför några av oss startade en förening för curatorer, FOCS (Föreningen Organiserade Curatorer i Sverige), för att försöka snabba på denna process. Som det är nu är det i princip omöjligt att frilansa som curator i Sverige trots att institutionerna omkring i landet dukar under av ökad administration och lätt borde ta till sig frilansande arbetskraft. Universitetets utbildning riktar mer in sig på "kulturproducenter" i stort och inte nödvändigtvis på "curatorrollen" som också var något av ett modeord för några år sedan. På universitetets utbildning förväntas utfallet bli att man hamnar på Etnografiska Museet lika gärna som på Magasin 3. Curatorutbildningen på Konstfack har också förändrats flertalet gånger sedan jag gick där och var "försökskanin" och fungerar just nu idag mer som ett residency för internationella frilansande curatorer som redan påbörjat sina karriärer.
RE: Utveckla lite om FOCS, varför är det så viktigt att curatorerna förenas och strider tillsammans?
PE: Det finns två huvudskäl. Det ena är att det är ett fruktansvärt ensamt yrke. Man är oerhört pressad i sin position gentemot besökare, konstnärer, tekniker, budgeten, ens chefer, (ofta) politiker, sponsorer, deadlines, media och inte minst ens egna arbetskamrater. Man har huvudansvar utan att vara chef. Ofta finner man på "hemmagjorda" lösningar på konstiga problem och det är viktigt att kunna dela med sig av erfarenheter, kunskap och att kunna motivera varandra att fortsätta trots sinnessjuka arbetsförhållanden. Den andra handlar om vår förskräckliga arbetssituation där man i princip arbetar isolerad och oftast utan en tillfredställande budget. Det är viktigt att kunna skapa ett forum för utbyten av kontakter och kanske också resurser. Kan man öppna upp för dialog mellan curatorer inom landet och kanske skapa välbehövliga synergieffekter. Det andra huvudskälet handlar om att något måste förändras i de frilansande curatorers situation. Som det ser ut idag har svenska curatorer ingen möjlighet att själva söka stipendier, utlandsvistelser för research eller projektbidrag. Den enda möjlighet vi har idag är att gå via Konstnärsnämnden, och då gå via konstnärer som får söka pengar åt oss och därmed konkurrera med sina egna projektmedel. Det är sinnessjukt. I Norge kan curatorer söka projektstipendier och residencys i Berlin, Istanbul och New York via OCA, en organisation som är uppbyggd efter Iaspis' struktur på ett senare stadium. Jag som frilansande curator i Sverige är helt bakbunden i förhållande och måste förlita mig på mer eller mindre välvilliga institutioner som själva sliter med en tunn plånbok och egentligen redan har en fast curator. En frilansande curator arbetar på ungefär lika villkor (kanske till och med lite hårdare) än en konstnär men kan varken söka stipendier eller sälja några verk. Vi arbetar utanför den kommersiella konstvärlden och är i högsta grad medskapare till en aktiv och levande konstvärld men måste förlita oss på institutioners intresse och privata medel (som ännu inte uppmuntras genom skattelättnader). I Sverige finns i princip inget sådant intresse från institutionernas sida. Sveriges konstliv hade inte sett ut som det gör idag utan färgstarka föregångare inom yrket såsom Maria Lind eller Daniel Birnbaum. De hade inte heller tillgång till stipendier när de startade men skrev i dagspressen och arbetade som doktorander. Nu har vi en yrkeskår som inte har möjlighet att doktorera eller har andra egentliga möjligheter att arbeta på det här viset. Det är en helt absurd situation som vi måste försöka ändra på.
RE: Några av dina klasskamrater Marianne Hultman och Pia Kristoffersson har heltidsjobb. Är det frivilligt du reser runt och frilansar, eller nödvändigt ont?
PE: Haha, nej jag är bara sjuk i huvudet. (Marianne gick förresten i kullen efter mig på Konstfack) Ok, så här - jag har alltid velat frilansa eftersom jag är så himla envis och vill ha saker på "mitt" sätt. När jag slutade på Konstfack tänkte jag "OK, nu gör jag några hundår och jobbar frilans gratis för att sen ta ett institutionsjobb under ett par år för att sedan fortsätta frilansa". De där "hundåren" tog liksom aldrig slut av olika anledningar, men numera vägrar jag att göra utställningar gratis (vilket också resulterar i att jag gör färre och färre utställningar tyvärr). Jag tänker inte sitta med 95% administration och i princip inget utrymme att arbeta med konsten på en institution även om jag är i galet behov av en månadslön snart. Det är ju till syvende och sist för konstens skull jag arbetar. Jag arbetar mer än gladeligen 80% med administration, det är jag duktig på, sålänge jag får utrymme att arbeta tillsammans med konstnärerna och skapa möjligheterna för att de ska få frid och ro för sin konstnärliga process. När jag började jobba såg konstscenen i Stockholm lite annorlunda ut också, det var inte lika lågt i tak som nu och det fanns en vilja och en flexibilitet i det som gjordes i stan som skapade en bra energi. När Maria Lind och David Elliott styrde och ställde på Moderna tillsammans fanns det en inneboende dynamik och friktion vilket gav ett spännande resultat. Nu är det mer strömlinjeformat och därmed ganska tråkigt. Samma sak på Iaspis, när Daniel Birnbaum var där kändes det som om inget var omöjligt och en skruttig budget var småsaker som inte gjorde något om bara viljan och lusten fanns där - alla var inbjudna att delta, även de som tyckte precis tvärtemot, vilket skapade enorma möjligheter, och det var plötsligt lockande att komma till Stockholm för att få vara med när det händer, där det händer. Kanske är det bara jag som blivit gammal, gnällig och bitter men någonstans djupt därinne bakom all cynism finns ett litet romantiskt hjärta som bultar för det omöjliga... Å herregud så patetisk jag låter! Men jag menar det... Jag tror att det snart med nödvändighet måste bli lite högre i tak i den här stan igen, jag menar, nu har vi en enorm mängd med bra institutioner och schyssta gallerier som visar bra samtidskonst. Snart måste vi börja göra utställningar för en publik som inte med nödvändighet förväntas vara från Stockholm utan även från Härnösand, Shanghai, Murmansk, Brooklyn och Grenoble också. Det måste bli roligt med konst igen snart efter en tråk-våg med relationell estetik i det urvattnade fältet och "gränsöverskridande" konst som handlar om ett eget koketterande i en liten klick vänner. Det måste också med nödvändighet ske något med det som Nittve i en intervju för lite sedan kallade "tradition" att man sitter i varandras styrelser för "publikens skull". Det måste snart ske lite influx i de där styrelserna för Sveriges institutioner av folk med andra kontakter, erfarenheter och åsikter. Som det är nu har man återanvänt samma åsikter och telefonnummer in absurdum och det stinker sötsliskig, inställsam och reciprok incest lite här och var. Det kommer att ske något snart, det är jag alldeles säker på. Då blir det kul igen och saker och ting blir möjliga - bara man har lite vilja, energi och entusiasm. Men det finns också en stor risk att jag hinner emigrera till Abu Dhabi innan dess.Och relaterat till detta menar jag också att om man ska känna någon sorts självrespekt som curator eller kritiker måste man med all nödvändighet titta på mycket konst och försöka följa med på vad som sker även på andra platser än Stockholm, Sverige. Det händer sällan att man ser en kritiker recensera något som gjorts i Sundsvall i dagens tidskrifter och dagstidningar. Och våra grannländer kunde lika gärna gått under, vem fan skrev om något som hände i Oslo, Köpenhamn eller Helsingfors senast i DN liksom? I Oslo just nu finns en enormt livaktig scen med en fantastisk mängd superspännande konstnärer som aldrig kommer att ställa ut i Stockholm eller Malmö. Sjukt! Och sen ska vi inte tala om hur få som faktiskt tar sig tid och råd att åka på biennaler eller utställningar i Paris, London eller ens New York. Det finns en liten grupp som gör det, och det finns framför allt konstnärer som gör detta och som inspireras av andra platser och verk som ligger utanför de hemmavarande kritikernas och curatorernas referensramar och konstnärerna kanske därför inte blir förstådda eller missuppfattade eller liknande. Som frilansande har jag måhända inte pengar men jag har en flexibel tid där jag kan myrjobba under en period i min skrivarlya och sen resa till spännande platser där det händer spännande grejer såsom Dubais första konstmässa eller Lothar Hempels hitintills största utställning i Grenoble och samtidig utöka mina egna referensramar och bli kvitt några fördomar.
RE: Du är kritiker och curator, är det en bra kombination? Ska man inte välja sida?
PE: Jo. Det tycker jag - att man ska välja alltså. Jag är utbildad curator och det är den sidan jag valt egentligen. Tyvärr blir man inte fet som frilansande curator, och det blir man inte som kritiker heller. Som curator skriver man om konst och ibland kan det vara hårfint att se om man är "curator" i en text eller "kritiker". Det är lite olika "kappor" man tar på sig i de olika rollerna. Som nämnt tidigare finns det dock en tradition bland curatorer att också "dobbla" lite med kritikeryrket. Det är så många skapat sig en röst, ett namn och en färg så att säga innan de tillåtits att komma in som curator. Det var så man "blev" curator innan utbildningen fanns. Jag har valet att söka jobb på Konsum (vilket jag iof inte har något emot) eller försöka stanna kvar i konstvärlden och alltmedan jag håller mig kvar både skärpa min ton och mina tankar genom att också arbeta som kritiker. Det var också lite roligt de första gångerna att se sitt eget namn i de där tidskrifterna som för mig en gång i tiden var "magiska" såsom Frieze eller Artforum... Det är både löjligt och kokett, jag vet, men alla har väl något fåfängt i sig och hos mig yttrade det sig bland annat på det här sättet. Det är ju också smickrande att folk vill ha ens texter! Nu, när jag är van vid att lönen för ett "pick" på Artforums hemsida är 35$ (nä, jag har aldrig sett skymten av det) har väl charmen falnat vad gäller just de där magasinen, men eftersom de läses av så många innebär det en chans att faktiskt påverka, och det gör jag mer än gärna. Varje månad är jag beredd att ge upp både curatorskapet och kritikerskapet eftersom det är sjukt dåligt betalt men sen dyker den där förbannade passionen upp igen. Jag önskar jag kunde bli börsmäklare eller så vid sidan av.
RE: Berätta om två stora konsthändelser som riktigt drabbat dig?
PE: Det måste bli Børre Sæthres utställning "My Private Sky" 2001 på Astrup Fearnley i Oslo och Christoph Büchels utställning "Simply Botiful" som stängde nu för bara någon månad sedan på Hauser & Wirth Coppermill i London. De är bägge helhetsupplevelser som nära nog inte låter sig beskrivas. Men de påverkade mig starkt, psykologiskt, intellektuellt, visuellt och på alla möjliga andra sätt också. Bägge utställningarna påverkade mig ungefär som om jag dragit ett kilo kokain. Det handlade om att jag ramlade in i ett parallellt universum och blev uppfuckad i hjärnan och sen utkastad tillbaks till min egen "verklighet" efteråt, men inget blir sig riktigt likt efter dessa två utställningar.
RE: Nämn en ung konstnär som vi inte riktigt känner igen, men som du tror på?
PE: Åh, vad man än svarar på en sån fråga blir det fel! Dvs, det känns väldigt "fingret i luften" och skitnödigt typ "jag är så trendig och het som känner till heta konstnärer innan någon annan gör det" om jag skulle nämna något/några namn, och nämner jag inga namn så blir man slingrig och lite pretto och kanske lite feg. Sen så finns det så många nivåer på frågan - "tror på" som i "konstens försvarare" eller som "nyskapare" eller som kommersiellt framgångsrik eller någon som man inte känner igen i Sverige ännu, eller någon som inte fått sin första galleriutställning än?? Det finns en oändlig mängd fantastiska konstnärer som förtjänar ära och berömmelse som ännu inte fått det som kanske inte kan kategoriseras som unga längre. Jag måste fega ur av politiska skäl och passa på den frågan tyvärr.
RE: Vad har du för kommande utställningsprojekt?
PE: Jag ska få göra ett superroligt projekt på spännande nya spejset 0047 i Oslo! Utställningen ska heta "BALLS" och jag ska välja bara manliga konstnärer. Vid en första anblick är det väldigt politiskt inkorrekt (och därmed fantastiskt kul) men förhoppningsvis kan jag förmedla glimten i ögonvrån och folk kommer att fatta att det i själva verket kanske är fröken Ekroth som "got the biggest balls of them all", hehe. Närå, det kommer att bli världens bästa utställning om allt rullar på som det ska, med helt sjukt bra konstnärer och verk...
