I dagens DN skriver Dan Jönsson att det är dags att tygla konsten, Han citerar ett upprop i Paletten där unga konstnärer klagar på att de fått "kaos i arv", dvs att i det postmoderna klimatet råder det en brist på förhållningspunkter för konstnärer. Med andra ord vad kan man göra när allt är möjligt? Jönsson skriver också om en dansk bok, "Det umuliges kunst", där den skönlitteräre författaren Solvej Balle vill skilja estetik från konst och menar att om vi har klart för oss att det rör sig om två från varandra skilda discipliner löser vi enkelt problemet med den odefinierbara konsten. Enligt Jönsson skriver Balle att konsten är en "existentiell praxis" och att eftersom vi människor skiljer oss från den materiella värld vi lever i, erfar vi en konstupplevelse när vi kommer i kontakt med ett objekt som är "anpassat till våra sinnen". Jag förstår hennes resonemang som att eftersom vi är andliga varelser och har en känsla av det finns något mer, någonting bortom sinnevärlden, tänk t.ex. religion eller platons idélära, så upplever vi saker som konst när vi kan koppla vår upplevelse av det betraktade till vår upplevelse av det andliga. Alltså konst är något som är i samklang med vår andlighet och när vi ser det erfar vi en speciell känsla av tillfälligt upphävande av den fysiska verkligheten.
Det är därför som vi fortfarande "kan känna kraften i ett verk från en helt annan tid". Hon menar också att ett objekt, hon säger "diskho" och Jönsson pissoar, inte blir konst bara för att man ser på det med estetisk blick.
Jag håller inte med Balle utan tycker att hennes argument är både otydliga och ologiska. Om man tillämpade hennes teorier på någon av de konstnärer som arbetat i en tradition baserad på Duchamps ready-mades, skulle man ogiltigföklara det som konst och istället beskriva det som en slags estetisk verksamhet. Vad är då denna estetiska verksamhet? Blir Warhols Brillo-box "estetisk verksamhet" eller konst? Det är inte en ready-made eftersom han gjort den själv men blir det konst? Blir upplevelsen av objektet mer andligt bara för att vi vet att det är producerat av konstnären själv? Antagligen inte, Balle skulle nog inte tycka att Brillo-boxarna tilltalar vår andliga sida så då kan man betrakta dem som estetik men inte som konst medan hans tavlor kanske innehåller en gnutta konst eller?. Hmm....
Hur det nu än må vara med Balles definition av konst och estetik tycker ändå jag att det tyder på att det finns en rörelse mot den postmoderna begreppslöshetssträvan. Kanske kommer vi att återgå till ett fastare konstbegrepp och subjektets återuppståndelse. Frågan är bara om vill vi ha det?
