onsdag, november 17, 2004

Maria Lind till IASPIS

Vid sidan av Daniel Birnbaum är Maria Lind Sveriges enda internationellt renommerade nu aktiva svenska curator. Maria Lind kommer senast från Kunstverein i München och innan dess som intendent på Moderna Museet. Vid sidan av att vara direkt välrenommerad, är hon också nästan mytomspunnen. Hon är känd för sin kraft att driva saker i den riktningen hon vill, att ta ställning för de konstnärer hon arbetar med, att vara envis, tuff, men också att vara en öppen och positiv person. Hon har utöver att i diverse sammanhang varit utställningskommisarie också arbetat som kritiker i bland annat Svenska Dagbladet, Frieze och i Flash Art. Nämnvärt är också att hon var en av medarbetarna till den första av Cream-böckerna som ges ut av Phaidon. Den boken såldes snabbt slut och är nu faktiskt ett samlarobjekt. IASPIS i Stockholm har med tillsättningen fått en person med ett mycket stort nätverk, och en person som definitivt vet vad hon vill. Det ryktades ett tag att hon skulle ta vid efter Peter Cornell som lärare i konstteori vid Mejan, men att hon hamnar som ansvarig för IASPIS är nog för henne en mer van och bekväm roll än som konstteorilärare.

Maria Lind har onekligen sin speciella syn på konsten, sina egna favoriter och sina egna drivkrafter. Att hon skulle vara lite väl nischad har förts fram (bl.a. av Bo Madestrand: se Nybergs kommentar i posten "Stockholms konsthallar...). Om man jämför Lind med andra konstpersonligheter i Sverige, så avviker hon i ett sådant sammanhang inget. Exempelvis Ulf Linde på sin tid lyfte fram Lennart Rodhe och Marcel Duchamp, Pontus Hultén lyfte fram Jean Tinguely och Niki de Saint Phalle, på senare tid har Lars O Ericsson lyft fram postmodernistiskt knutna konstnärer och grupper, Wallda och så vidare. Att göra som andra gjort är förstås inget argument för att man inte gör fel, men att få kritik för att man "kör på" är på sätt och vis underligt. Om en person uppfattar ett visst konstnärligt förhållningssätt som extra relevant eller intresseväckande skulle krampaktiga kraftansträngningar i riktning mot sådant som inte fascinerar, endast generera tristhet och tomhet. Visst kan man å andra sidan förvänta sig av en ansvarig att den inte endast favoriserar en viss "stil", eller vad man nu kallar det. Att alla dock har en speciell inriktning i vilket område det än må vara, är samtidigt något tveklöst.

Förhoppningsvis kommer Maria Lind att fortsätta stödja intresseväckande och engagerande konst. Att bedöma henne bör vi givetvis vänta med, i alla fall i några månader tills efter hennes tillsättning. Lind har varit med att etablera svenska konstnärer som Elin Wikström och Ann-Sofi Sidén inte bara på den svenska konstnärsscenen, utan också internationellt. Hon har också för en svensk publik introducerat utländska konstnärer som Douglas Gordon och Claire Barclay. Att hon idag endast skulle återupprepa sig, skulle helt klart vara en besvikelse. Det gör hon nog inte - men som sagt - vi får se. Man får väl i detta ändå passa på att hälsa Maria Lind välkommen hem!

5 kommentarer:

Karl sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...

"Att hon idag endast skulle återupprepa sig, skulle helt klart vara en besvikelse. "
jag fattar inte..., har det varit någon artikel/diskussion, eller nåt där man resonerat kring detta eller vad kommer det ifrån att M.L ev skulle upprepa sig?
Katja.

Anonym sa...

OK, jag läste vidare på SARTS sida och inser att Bo Madestrand skrivit om att M.L kommande chefs-skap, så jag misstänker att det också är därifrån upprepningsgrejen ommer från...(jag har varit bortrest, hm missat "the latest news")

du nämner det reda rikard, men jag kan inte låta bli att tänka klichén att det är pga att Maria Lind är kvinna som just hon blir kritiserad för det som varenda person i hennes position gör (konsthall/musei-chefer, curatorer, konstnärer osv), dvs. (sam)arbetar med de de tycker är mest intressanta att arbeta med, utifrån de ämnesområden etc de tycker verkar mest intressant eller spänannde. inget konstigt. vad sägs om det?

ytterligare; genusperspektivet, är något jag relaterar starkt till M.L och de projekt och verksamheter hon är involverd i (liksom Sara Arrhenius)och det är verkligen inget amn kan ta för självklart hos många av deras kollegor inom motsvarande positioner på andra (konst)institutioner!
Katja.

Rikard Ekholm sa...

Kanske är det så att det är just på grund av att Maria Lind är kvinna som hon får kritik. Antagligen hade dock vilken person som helst (nästan) som fått tjänsten fått kritik. Eller kritik, det är väl mer en farhåga som uttrycks, man vill inte att hon ska favorisera någon. Men visst är det så att Neuman, Nilsson och Nittve får en massa kritik - och man skulle föra fram "genusteorin" så måste man ju kunna visa att Lind får mer kritik än dem för att hon just är kvinna. Kan man visa det?

Rikard Ekholm sa...

Gillar dina kommentarer. Gillade speciellt ditt a-b-c i din första kommentar. Helt klart är det svårt att visa/bevisa att kvinnor får mer kritik än män, och när de väl får kritik att den på något sätt riktar sig mot att de är just kvinnor. Talade om detta med min lärare i filosofi i Uppsala (läser just nu Humanioras vetenskapsteori, "hur ska man inom humanioran, där vi inte har siffror, kunna visa på olika sakförhållanden etc"). Hon delade lite snabbt och schematiskt upp två skilda feministiska metoder, 1) Ståndpunktsargumenteringen, och, 2) De som inte hade sådana ståndpunkter. Den förra skulle kunna innebära att ståndpunkter tas för givet för att det inom den egna gemenskapen råder ett otvivelaktigt samförstånd om att det är på ett visst sätt, exempelvis att det finns ett patriarkat. Det senare, har inte likadana ståndpunkter som den driver (eller åtminstone drivs inte enbart av den), denna pekar istället på absoluta missförhållanden som inte springer ur begreppsvärlden, utan istället kommer ur faktiska situationer. Ex, Maria Lind får mer och osakligare kritik för att hon är kvinna: och det visar jag genom att peka på detta... (och då visar man helt enkelt på något träffande).

För övrigt: Visst har vi ett patriarkat, och visst har vi färre kvinnor i maktpositioner.